Kontrollerad  lek - Som hund och katt

Inlägg publicerade under kategorin *

Av Carro - 21 mars 2012 14:09

Med anledningen av kvällsöppetdebatten i måndags som handlade om hunduppfostran har jag börjat fundera kring vad dessa debatter egentligen bottnar i.


Alla av deltagarna i debatten håller på med hundträning på ett eller annat sätt. Som instruktör, som utbildare, som hundägare eller på annat sätt. Minst fyra av deltagarna i debatten jobbar med problemhundar, på fyra olika sätt. Alla har väl egentligen samma mål. Man kan uttrycka det på olika sätt och lägga in mycket i uttrycket "målsättning", men jag försöker sammanfatta det: en hund som fungerar i hundägarens liv, en hund som fungerar i samhället och en hund som lyder mig.


Sen ingår det självklart ännu fler aspekter i den här målsättningen, till exempel att hunden ska vara lycklig, ha ett tillfredsställande liv, tycka om mig och ty sig till mig som ägare, utvecklas m.m Men om vi utgår ifrån att målsättningen är ungefär "fungerar i mitt liv, fungerar i samhället och lyder" så är det saker jag har svårt att förstå med människors val av vägen dit. 


Jag har gjort mitt val. För mig är det inlärning, om jag så lär hunden att gå fritt följ eller lär hunden att ha ett trevligt kroppspråk och vara lugn i hundmöten. I debatten pratade man om skillnad mellan inlärning och uppfostran, men ingenting om vad den skillnaden innebär. När uppfostrar man? Och när lär man in? Om min hund gör fel avbryter jag det felaktiga beteendet och börjar jobba med att lära hunden vad jag vill att den ska göra istället. På vägen dit blir det säkert fel igen, men då avbryter jag det och fortsätter arbetet med att lära hunden vad den ska göra istället. Är det när jag avbryter hunden som jag uppfostrar den? Och är det i så fall det som hela debatten grundar sig på, att vi inte kan tala klarspråk och förmedla till varandra vad vi menar? Om detta skrev min vän och instruktörskollega Åsa Jacobsson väldigt klokt i sin blogg idag. Ni hittar det inlägget här.


Men om vi går tillbaka till vägen dit. Det finns otaliga exempel på problemhundar som blivit fria från sina problem, från alla skolor. Från ren klickerträning till härskartekniker till en mix mellan belöning och fysiska obehag. Alla dessa träningssätt fungerar, det är inget snack om saken. Så i grund och botten så är det vi människor som har ett val. HUR vill vi att det ska fungera och vad för hund och vilken relation till min hund vill jag få ut av mitt hundägande.


Varför debatterna i det här ämnet stundtals blir så hätska är väl för att alla anser sig ha rätt och att "andra sidan" har fel, för alla har exempel och erfarenheter kring att tillvägagångssättet fungerar. Det gör också debatterna helt meningslösa, för vilket som är rätt och fel eller bäst eller sämst kan man bara fråga sig själv. Fråga sig själv vilken relation man vill ha till sin hund, hur man vill behandla sin hund, var ens egen gräns går och vad man väljer att tro på.


För att återgå till min stora fundering så är det vad det är som gör att folk ändå väljer att gå den "hårda vägen", trots att en vänligare och mjukare variant faktiskt fungerar. Vad är det som får människor att VILJA lägga sin hund på rygg, rycka den i strypkedjan, nypa den i örat, skrika på den, sparka den i sidan, daska den i huvudet och så vidare, när det finns vägar att gå som inte tvingar en att göra så mot sin hund. Finns det någon glädje att ha det så? Är det ett roligt sätt att jobba på? Varför vill man vara kvar i de tillvägagångssätten, när det finns trevligare sätt som faktiskt fungerar? DET skulle vi kunna ha debatt om. 

ANNONS
Av Carro - 3 januari 2012 19:20

Nu är jag väl på väg ut på djupt vatten, men jag tänker ge mig på det ändå.


Jag fastnade i att läsa i en tråd på ett hundforum som handlade om huruvida att klickerträna bort problembeteenden genom att belöna fram ett alternativt beteende istället för det icke önskvärda kunde maskera orsaker till problembeteendet och att hunden alltså gick runt och mådde dåligt fast den inte visade det.


Jag är helt övertygad om att det kan bli så. För en belöningstränad hund blir belöning så otroligt mycket värd och kan få den att gå genom eld och vatten för att få den, oavsett om att gå genom eld och vatten är särskilt bra för hunden att göra. Jag tror att drivkraften att komma åt sin belöning kan få hunden att övervinna alla möjliga rädslor, aggressioner eller andra bakomliggande problem. För att inte tala om smärtor.


Jag är även helt övertygad om att det även kan fungera att jobba bort symptomen och på så sätt bli av med de bakomliggande orsakerna. Det jag menar är att jag inte tror att det alltid fungerar.


De flesta alternativa beteenden innebär rent krasst att hunden inte tar tag i det som orsakar problembeteendet. Jag anser att hunden som tar kontakt med matte och håller den kontakten förbi ett hundmöte flyr från att ta tag i den mötande hunden och de känslor som den mötande hunden skapar hos hunden med utfallsproblem. Och det fungerar oftast jättebra så länge matte finns med i bilden. Den dagen hunden kommer runt ett hörn, är lös i skogen en bit ifrån eller den mötande hunden dyker upp när hunden av annan anledning är ensam eller en bit ifrån sin matte, så har hunden inga verktyg att kunna hantera mötet. Den kan springa hem till matte, eller söka upp matte för att kunna utföra sitt alternativa beteende, men den kan inte klara av det självständigt på egen hand. Inte på ett logiskt sätt för hunden som dessutom är önskvärt i våra ögon.


Återigen, jag säger inte att det alltid måste bli så. Självklart kan det lika gärna bli så att träningen av det alternativa beteendet (och dess efterföljande belöningar) är så stark hos hunden att behovet att göra utfall mot den mötande hunden försvinner. I så fall är hunden lycklig och inget mer med det. Och om hunden klarar av snabba, tighta möten runt hörnet utan sin matte och utan problem finns det säkert ingen anledning att tro att det är ett problem. Om man hamnar i de situationerna. Annars finns ju risken att man aldrig hamnar i de situationerna, tycker att hundens kontaktsökande är jättetrevligt, förstärker och förstärker att hunden inte kan hantera mötet självständigt och när man hamnar i en ”runt hörnet”-situation har hunden bara erfarenhet av att fly situationen. För hunden som tycker det är jobbigt att möta andra hundar är det säkert jätteskönt att bara koncentrera sig på sin matte, men hur mycket hjälper det hunden?


I grund och botten handlar det väl om medvetenhet, lyhördhet för sin hunds signaler och att man hela tiden utvärderar var träningen bär. I mitt eget fall gjorde jag inte det förrän jag hamnade i ett jätteproblem. Att Sid tittade på hund för att därefter titta på mig gick skitbra. Att Sid alltid kastade ett ögonkast mot hunden för att sedan titta på mig gick också jättebra. Att Sid började leta hundar att titta på för att titta på mig gick också bra. Att Sid, mallen med kontrollbehov, hade radarn på för att speja efter hundar var väl ingenting jag la märke till, det var ju inte direkt så att huvudet gick i spinn och han låste sig på de hundar han såg. Problemet var väl att Sid var betydligt mer finkänslig och uppmärksam än vad jag var och kunde mycket väl ha markerat hundar på andra sidan skogsgläntan, på klubbens andra appellplan, i bilarna på parkeringen och i promenadspåret en bit bort. Markeringar jag inte belönade.


Vad ska den belöningssuktande hunden göra för att få sin belöning när det inte räcker med att titta på matte? Vad ska han göra när matte är på andra sidan planen? När frågetecken uppstår, osäkerheten kommer krypande och han inte vet hur han ska hantera situationen? När han inte har några som helst problem att försöka fäkta bort dem hellre än att fly till matte för undsättning? Är det konstigt att det blir ett problem?


Jag säger inte att det är så det har gått till för just vår del, men det skulle mycket väl kunna vara ett tänkbart scenario och den utvecklingen jag kan tänka mig att ett beteende kan ta när träningen inte innehåller någon form av bearbetning av orsaken.


Jag är säker på att jag skulle kunna jobba bort hans utfall på det sätt jag började träna hundmöten när han var liten om jag var mer medveten, lyhörd för hans signaler och hela tiden utvärderade var träningen bär. Jag har dock kommit fram till att jag aldrig kommer kunna veta vilka hundar han ser som inte jag ser och vad han menar med alla sina signaler, alltid.


Därför har jag valt att jobba precis tvärtom. Han SKA ha fokus på den mötande hunden, han ska rikta all sin energi till den men han ska göra det på ett trevligt sätt. Genom att belöna honom för lugna, trevliga beteenden och önskvärda signaler gentemot den andra hunden förstärker jag inte bara en bra känsla och ett bra beteende, jag förstärker även en strategi som ger honom självförtroende och verktyg att självständigt klara av hundmöten. Så att den dagen den mötande hunden dyker upp runt hörnet så vet jag att Sid kan hantera det, utan min inblandning och utan att jag överhuvudtaget behöver vara där. Den här typen av träning är jag övertygad om både förebygger, lär in alternativa beteenden OCH samtidigt bearbetar orsaken till problemet, vad det än må vara.


Träningen utgår från att hunden får titta och bearbeta den andra hunden. Medan den tittar belönar man hunden i riktning mot den mötande hunden, utan att hunden får släppa den mötande hunden med blicken. Till en början med väldigt hög belöningsfrekvens som man gradvis fasar ut. Det är när utfasningen av belöningen börjar som man börjar träningen mot ”runt hörnet-mötet”, då hunden klarar av att möta en hund längre och längre stund utan belöning. Och utan min inblandning. Och fortsätta vara lugn. Får man en reaktion, alltså ett utfall, har man hamnat i en för svår situation som hunden inte var redo för just då. Jag lägger inget annat värde i utfallet än ”håll dig på avstånd” och respekterar den önskan från hunden och avbryter utfallet genom att öka avståndet och sen sätta in hunden i situationen (hundmötet) igen, fast från längre avstånd, och låta den fortsätta bearbetningen.


Genom att hunden hela tiden har fokus på den mötande hunden har den hela tiden möjlighet att ha kontroll på den, utan att för den sakens skull bli stirrig, ”eye-ig” eller låst, det är inte en lugn hund för mig. Jag kan bara gå till mig själv och konstatera att det är lättare att hantera en situation jag har kontroll över och där jag hela tiden kan hänga med om det sker en förändring. Risken med hunden som håller kontakt med sin matte under hela hundmötet är att den inte märker när den mötande hunden kommer närmare förrän den kanske ser den i ögonvrån alldeles bredvid. På så kort avstånd och så abrupt kanske inte hunden klarar av att hålla kontakten med matte utan gör utfall. Hunden som tittar på den mötande hunden hänger hela tiden med i det faktum att den mötande hunden kommer närmare och förändringen kommer inte som en chock för min hund. Den får också möjlighet att börja bearbeta den mötande hunden på långt avstånd, så den blir mer och mer avdramatiserad ju närmare den kommer. Innan hunden är redo för de riktigt tighta mötena ser man till att göra en båge när den mötande hunden kommer närmare för att på så sätt reglera avståndet åt min hund.


Jag vill så småningom komma till en punkt där min hund kollar in den mötande hunden, gör en snabb check till mig för att sedan titta tillbaka på den mötande hunden. Allt med en avslappnad attityd, trevliga signaler (lugn svans, avslappnade öron, mjuk kroppshållning, långa mungipor) och ögon som tittar uppmärksamt och intresserat utan något som helst hot. Det kan hunden göra oavsett om jag är med eller inte. Det kan den göra när den är på andra sidan appellplanen, en bit ifrån mig i skogen, på promenadstigen eller på den trånga trottoaren. Det är för mig träning som innefattar både symtom och orsak, som lär hunden det vi egentligen vill lära de (i detta fall trevliga hundmöten) och inte bara lära dem att gå och hålla kontakt med mig som ägare. Det får inte bara hunden att inte göra utfall, det får bort behovet av att göra utfall. Det är för mig mycket mer hållbar och pålitlig träning.


Det är tack vare mina underbara vänner Åsa och Modde på Dailydog som jag fått upp ögonen för det här sättet att träna och jag tror på det så otroligt mycket. De har verkligen öppnat ett helt nytt sätt att se på hundmötesträning för mig. Det är ingen stor förändring, det handlar om att låta hunden titta och bearbeta den mötande hunden istället för att använda mig som någon sorts napp för att inte ta tag i problemet. Jag har liksom bara börjat nosa på den här typen av träning och ju mer jag lär mig desto mer vill jag hålla på med det. Jag ser bara vilka resultat det ger på Sid och på mina kursdeltagares hundar. I höstas hade vi en temahelg om hundmöten tillsammans med Åsa och Modde och vi får så underbara mail om hur träningen har förändrat hela livet och hur hundarna blivit så mycket lugnare och tryggare. Jag ska själv gå en tre månader lång hundmöteskurs för Åsa och Modde nu under våren för att utveckla mig och Sid ännu mer.


Edit:


Jag ändrade följande stycke:

"Jag fastnade i att läsa i en tråd på ett hundforum som handlade om huruvida att klickerträna bort problembeteenden (alltså genom att belöna fram ett alternativt beteende istället för det icke önskvärda) kunde maskera orsaker till problembeteendet och att hunden alltså gick runt och mådde dåligt fast den inte visade det."

Eftersom båda sätten att träna är klickerträning i allra högsta grad.

* · Hund · Vardag
ANNONS
Av Carro - 27 juli 2011 18:03

Fullständigt namn:

Herding Instinct's Jenkkatassu Fia

SE11540/2011

Född: 11-11-11

Ras: Finsk lapphund

Föräldrar: Trellelyckans Curt x Herding Instinct's Queen Amidala


Fia kom in i familjen i början av 2011 för att bli Fredriks kamrat och kartläsare. Att det föll på finsk lapphund var från början en ren utseendefråga då Fredrik ville ha en söt hund med mycket fluff och helst av allt i stil med berner sennen. På grund av bernerns hälsoproblem och enorma storlek tittade vi vidare efter mindre hundar och kom in på finsk lapphund som av rasklubben och flera uppfödare beskrevs som "den ultimata sällskapshunden". Det verkade som den perfekta hunden för Fredrik!


Lilla Fia virvlade in i vårt liv som det yrväder hon är. Med öronen kvart i tre, tänderna på sned och pälsen i ett enda virrvarr är hon vårt charmiga, genomsnälla och överlyckliga lilla missfoster. Hon är den gladaste hund jag någonsin stött på och jag förundras ofta av hur man orkar vara så glad jämt. Hon är i tillägg till sin gladhet fullkomligt galen och utan tillstymmelse till självbevarelsedrift, hon fyller alltså vårt liv med enormt mycket skratt och gråt om vartannat på grund av sina upptåg och hyss.


Fia har en enorm nyfikenhet, är otroligt självständig och tror gott om allt och alla vilket gör henne inte alltför lättränad alla gånger. Hon är väldigt lättsam så länge hon är på samma planet som vi, men hon kan snabbt som ögat glida iväg till sin egen lilla värld där hon utan problem kan tuffa in i kohagar, rottweilergap och vargrevir om vi inte stoppar henne. Korta pass, mycket lek och god kontroll över omgivningar och störningar är receptet vi jobbar utifrån för att göra hennes utflykter så små som möjligt.


Hon är ett charmtroll av klass och när hon inte står på bakbenen gör hon kullerbyttor in i famnen på en för att kramas och mysa. Hon har en underbar päls som man bara vill gosa in näsan i och som får henne att verka tjock som en tunna. Hon hänger ut tungan på sned, gapar så stort hon kan, kastar huvudet från sida till sida och viftar med hela kroppen - och man är fast. Det finns liksom inget sötare.


Det finns heller ingen överjävligare då hon gärna leker "du kan inte ta mig", är en mästarinna på att rymma, älskar att sno mat och avskyr att vara stilla.


Jag fastnade för hennes gummirörelser och galenskap och har inte kunnat hålla mig ifrån att träna lite lydnad med henne. Hon kampar som en halv malinos, gör hoppstå som innebär att hon lyfter en meter från marken och hennes lägganden är mer lika "kraschlandningar med huvudspinn". Om det någon gång blir lydnadsstjärna av henne kommer den bli flashig, det är ett som är säkert.


Och så är hon knäpptyst. Hon skäller när Sid är för snabb och hon inte hinner med och hon ylar om hon blir lämnad ensam i hundgården medan jag tränar med Sid utanför. Annars har jag nog aldrig hört henne yttra ett ljud sen hon var valp. Det, har jag förstått, är något uppseendeväckande för en lapphund. Men jag tror hon är av en egen variant kallad fin klapphund eller finsk kamphund.


Hon spottar konsekvent ut korv, leker gärna brottningslekar med katterna, älskar att åka bil, kan hoppa jämfota över kompostgaller, är familjens förste flugsnappare, är jätteduktig på shaping och har en förkärlek att stryka kroppen mot nymålade väggar. Det, mina kära bloggläsare, är vår jenkadansande Fia det.


Några favoritbilder:


     

* · Bilder · Fia · Hund
Av Carro - 13 juni 2011 12:16

I helgen var det alltså dags för kurs i avslappning och uppmärksamhet för Åsa Jakobsson från Canis avd. Skåne. Jag har sett fram emot helgen så mycket och den motsvarade alla mina förväntningar och mer därtill!


Jag tänkte presentera några av höjdpunkterna från helgen efter inspiration från den lista vi fick i uppgift att göra som sista övning på helgen.


Gruppen

Jag är så glad över det gäng som var på kursen! Det var härliga, positiva människor som var engagerade och intresserade. Det blev många bra diskussioner där vi fick ta del av varandras erfarenheter och alla tillförde så mycket till varandras utveckling. Precis så som det är när det är som allra bäst! Hundarna bjöd på olika beteenden som krävde olika lösningar och man fick med sig så mycket av att lyssna och hänga med i arbetet med de allihop.


Fina Farina

Farina gick kursen tillsammans med Börnis (Amanda) och de gjorde ett toppenjobb tillsammans. Farina visade sig precis som hon är vilket gav mig möjlighet att få massor av tips på hur man kan jobba med en hund av hennes typ. Hon gjorde fina framsteg under helgen och var nog den hund man såg störst skillnad på mellan första och sista passet.


Första passet betedde hon sig som en femåring på ecstasy som släpps ut på ett nöjesfält och vill ta in alla intryck på en gång utan att använda några sinnen överhuvudtaget. De jobbade med att låta henne få förväntan på att nosa lugnt i marken så snart hon hoppade ur bilen, eftersom det lugnar henne. Det gjorde de genom att kasta ett gäng godbitar på marken och så snart framtassarna slog i marken peka mot godbitarna och låta henne nosa upp dem. När hon lugnat sig fick hon bjuda på kontakt, få klick och godbit och sen ett varsågod för att dampa en stund i kopplets längd innan hon fick bjuda på kontakt igen.


Hennes utdampningar blev snabbt kortare och kortare och hennes konaktbenägenheter större. De fick jobba med handtarget för att ge henne en uppgift att fokusera på och för att få henne att stanna kvar på samma planet som oss, innan hon fick ny varsågod och dampa loss för att rensa hjärnan.


De jobbade också med att shejpa upp henne på filten men Åsa trodde bur som avslappningsplats skulle passa henne bättre. I en bur får hon en tryggare plats, där man hjälper henne till lugn genom att begränsa henne åt sidorna vilket en filt inte gör på samma sätt.


Hon fick också gå ner på planen och titta på de andra hundarna, vilket hon gjorde riktigt bra. Hon konstaterade att de var där med både nosen och blicken och kunde analysera deras närvaro på ett lugnt och kontrollerat sätt vilket gjorde att hon, om man ska dra en mänslig jämförelse, kunde rycka på axlarna och gå därifrån. Andra hundar är betingat med väldigt stor upphetsning och det var härligt att se hur hon kunde bearbeta de på ett lugnt och trevligt sätt utan att hetsa upp sig. Sinnesstämningar rular!


Hennes sista pass tog hon till fler och fler hundiga beteenden som att nosa, kissa och intressera sig för dofter - något som en hög femåring inte har så mycket till övers för. Min härliga tjej!


Det var många som fastnade för Farina under helgen och som gott och väl kunde förstå att jag har gjort det. Hon är en hund som berör om man bara kommer förbi bilden av brötschäfer som hon gärna målar upp som första intryck. En helt fantastisk liten tös som jag, tyvärr, bara känner starkare och starkare för varje dag som går.


Middag med hundsnack

På lördagkvällen stannade flera av deltagarna kvar och grillade vilket var hur trevligt som helst. Hunddiskussionerna avlöste varandra och maten blev riktigt god för att vara min första gång som grillmästare.


Sid minglar

Hela lördagkvällen fick Sid springa ute på tomten medan vi grillade och han hade en riktig härlig kväll. All uppmärksamhet från massor av människor med kli på rumpan, kastade bollar och många knän att luta hakan mot. Han fick tugga märgben i kvällssolen och dampade loss med vedträn på gräsmattan. Min fina, fina hund som i sådana situationer är svår att tänka sig att han inte är en sån som överlag är trygg med människor. I situationer som i lördags kväll märker man att är han bara trygg så får han jättemycket glädje av människor och mår hur bra som helst mitt i en folksamling oavsett storlek. Det är synd att han inte oftare får chansen att vara i sådana folksamlingar, för han njuter verkligen av det.


Inspiration

I den mån jag hade sinnesnärvaro att vara med på kursen så deltog jag som observatör vilket var guld värt. Jag är full av inspiration och har fått massor av nya tankar som jag direkt vill plocka in i träningen och börja utnyttja och prova på. Min och Sids lydnadsträning har varit lite si och så hela året då motivationen har haft svårt att infinna sig med de problem vi jobbar med kring hela träningssituationen men jag känner mer och mer hur träningslusten infinner sig i takt med att jag känner hopp om att vi kommer lösa alla de knutar vi brottas med. Det är härligt!


Bad och fotografering

Åsa är mitt i arbetet med en ny bok till vilken hon vill ha sommarbilder på olika typer av hundar i bland annat olika typer av belöningssituationer. Hon, jag och Sid gick därför ner till vattnet och tog bilder på badande malinutt i kvällssolen. Sid älskade livet som fotomodell då han fick simma efter tennisboll efter tennisboll och skvätta ner både mig och Åsa på äkta bushundsmanér.


Jag kom på att jag kan lära honom att blåsa bubblor även i havsvatten och inte bara i vattenskål, vilket underbart partytrick! Försökte lite i lördagskväll och trots att godbitar var föga intressanta så fick vi nästan till det i handflatan under vatten. Med tennisboll eller stenjakt som belöning istället tror jag jag kan få en riktig bubbelhund i sommar utan att behöva dränka ner hela hemmet, det ska bli roligt att träna!


Bilderna blev helt fantastiska och ramlar in i min mailbox. En åkte direkt upp här i headern. Eftersom jag inte har någon egen kamera så blir jag lika lycklig varje gång någon tar bilder på min hund och när det är så här fina bilder blir jag helt överväldigad. Vilken fotogenisk snygging till grabb jag har och vilka duktiga fotografer till vänner jag har!


En egen kamera...?

Det kan vara på gång :-)


Semmersby

Det måste vara en av de mest fantastiska platserna på jorden. Tack, tack, tack, tack, tack för att jag har fått växa upp här och får anordna kurser här.


Vädret

Man kan inte klaga på vädret, för det går ändå inte att påverka. Det var sol och tryckande hetta hela lördagen men vi hittade skugga under fruktträden att ha teorin i och kommer alla prydas av snygga t-hirt/tunika/linneformade brännor. Vi drack massa vatten och svalkade hundarna i vattnet och hade det så bra man kan ha det i 38 graders värme. På söndagen ångrade vi nog att vi klagat på värmen, för 38 graders värme är ändå bättre än åskoväder och hällregn som om man stod under en vattenkran. Tryckande värme har dock en förmåga att följas av just åskoväder, det hör liksom ihop på nåt märkligt sätt. Åskoväder har tydligen en förmåga att efterföljas av solsken och värme igen och försvann lika snabbt som det kommit. Skönt det! Vi fick en mysig, för mig och andra åskberörda något obehaglig, stund i stallet tillsammans och sen kunde vi gå ut och fortsätta träna.


Flyt

Min uppgift under helgen var att vara värdinna och arrangör och ja, jag tycker att jag klarade mig uppgift bra. Trots hånskrattande inläggsskivor till utdragbara bord, tveksamma skrivare som undrar om jag är HELT säker på att det är SÅ många papper jag VERKLIGEN vill att den ska spotta ut, ett frysskåp som attacker den som öppnar det, mörka stugor där jag har för vana att placera mina vänner i lådor, en gal malinutt som skötte sig fint för det mesta, en envis sol som tog omvägar förbi allt som skulle kunna skapa lite skugga över bilarna och det faktum att sex trädgårddstolar inte kan bli fjorton i en handvändning så är det ingenting som inte gått att lösa på ett mer eller mindre smidigt sätt med hjälp av varandra och mammas och pappas stora utbud av resurser på gården. Tack allihop för hjälpen att göra den här helgen så bra som den blev!


Åsa kommer tillbaka!

En helg i september och en helg i oktober kommer Åsa tillbaka för att hålla kurs igen. Är du intresserad av att gå kan du anmäla ditt intresse via hemsidan.


Tack Åsa, Amanda och alla deltagare på kursen för en toppenhelg!

* · Farina · Hund · Kurs · Sid
Av Carro - 25 februari 2011 10:31

www.hastochhund.bloggagratis.se


Hon sätter ord på väldigt många tankar jag själv har kring hästhållning och väldigt många av hennes hästtankar kan jag direkt översätta till hunderiet och mina tankar där.


Här är ett inlägg jag tyckte var väldigt klokt:


http://hastochhund.bloggagratis.se/2011/02/20/4676504-lite-tankar-fran-helgen-i-skara/


Jag är övertygad om att i både hund- och hästvärlden lever dominans och ledarskapsbegreppen kvar i den form de gör det för att rättfärdiga att människan är orättvis och stundtals riktigt elak mot sin hund eller häst. Det är så lätt att skylla på hunden/hästen istället för på sina egna brister som tränare och det är så lätt att skylla på dominans och ledarskap istället för att erkänna att man inte är helt rättvis i sin behandling av sitt djur.


Hur många gånger blir man inte förbannad på sin hund eller sin häst varje dag?


Numera försöker jag alltid stanna upp och tänka efter om jag lärt hunden hur den egentligen ska bete sig i den här situationen eller om dens beteende är ett resultat av att den faktiskt bara följer sina instinkter och jag inte har visat den hur jag vill att den ska göra. Frågan är om jag har rätt att bli arg på en hund som gör vad om är naturligt för den (t.ex. hoppar upp på köksbordet och snor mat) när jag inte har lagt ner tid på att lära den vad jag vill att den ska göra (stanna på golvet, hålla sig undan från min mat).


Är det konstigt att hunden rycker undan tassen vid kloklippning när den blivit klippt i puplan? Är det en bra idé att bli irriterad på en hund som känner sig osäker i situationen? Gör det situationen bättre? Är det okej att bli irriterad på en häst som spänner ut magen eller hugger vid sadelgjordsspänning för att den är orolig för att bli nypt? Är det okej att tjuvhålla huvudet på en häst som inte vill bli tränsad för att den kanske har ont i mun eller nacke?


Jag fick väldigt mycket tankar kring det här under gårdagens hundträning. Jag har svårt att få Sid att komma in tillräckligt snabbt i utgångsställning och hålla kontakten i utgångsställning när det kommer störningar. Tidigare i mitt hundliv har jag använt ett hårt "nej" så fort hunden vänt bort blicken och "braaa, rääätt" när hunden vänt upp blicken igen och det har funkat riktigt bra. Men det finns en mening med att jag inte vill göra så idag, även om jag tror att det skulle fungera minst lika bra med den hund jag har idag. Det handlar om att jag inte vill träna på det sättet. Det handlar inte om vetenskap, forskningsresultat, effektivitet eller för den delen att det skulle vara snällt eller elakt mot hunden. Det handlar om att jag vill utveckla mig, hitta sätt som är bättre på sikt, som utvecklar mig som hundtränare och som bygger på inlärning istället för avinlärning.


Det kommer fler tankar om det här, men inte just nu. Lämna gärna en kommentar kring dina egna tankar och reflektioner och kika gärna in på Ann Louise blogg. Om du inte håller med henne i hennes hund/hästhållning idag, så kanske det kan väcka några nya tankar, öppna några ögon och få en inspirerad och nyfiken till att förändra sitt sätt att göra saker på. Om inte annat så bjuder hon på mycket bilder på sina fantastiskt vackra hästar och schäfrar.

* · Hund
Av Carro - 30 januari 2011 16:15

Igår fick jag inspiration till att skriva lite om var vi lägger fokus när vi tränar våra hundar och hur det påverkar träningen. Ingen får känna sig skyldig för att ha gett mig inspirationen, för jag tror vi alla lider av detta i viss grad.


Den här tiden pågår många ridhusträningar. Ridhusträningar innebär många störningar, störningar som vi aldrig stöter på annars under året. Det är ofta många hundar på liten yta som tränar samtidigt och underlaget består av otroligt lockande godsaker…


Hästbajs är varje ridhusvistande hundtränares största farhåga. Men, behöver det vara så? I och med vår stora rädsla för att hundarna ska bli låsta och bara äta hästskit tror jag risken är stor att vi själva lägger för stort fokus på skiten, och därmed visar våra hundar att det är där det är viktigt att lägga fokus.


Jag tänker mycket kring det här eftersom jag har en hund som kräver hundra procent av min uppmärksamhet, hela tiden. Jag tycker att det inte är mer än rättvist eftersom jag kräver hundra procent av hans uppmärksamhet när vi tränar. De gånger jag brister i mitt fokus, är samma gånger som problem och oönskade beteenden i träningen uppstår. Genom att jag släpper fokus från honom visar jag att det är okej för honom att släppa fokus från mig. Eftersom mitt hundtränande bygger på samarbete och att jag och min hund tränar tillsammans, är det inte mer än rätt att begära av mig själv, det jag begär av honom.


Tillbaka till hästskiten tror jag faran är att genom att själv lägga fokus vid den så gör vi det samtidigt okej för hunden att lägga fokus på den. Man får lättare att se tendenser till att hunden böjer ner huvudet och smakar på en hästskit än tendenser till att hunden bjuder på bra beteenden.


Att istället gå in med tanken att fokusera på kontakt, följsamhet, tigga efter belöningar eller liknande gör att vi lyfter fokuset från marken till hunden och på så sätt ger hunden en möjlighet att göra detsamma. Jag tror att man som förare lägger upp bättre övningar om man går in med utmaningen att hålla hundens fokus på mig och få den riktigt med och engagerad.


Den här övningen tycker jag är jättebra för alla liknande situationer. Lek och ha superkul och låt hunden tigga tillbaka leksaken. Om den väljer att äta hästskit istället, låt den göra det och se till att erbjuda en ännu mer attraktiv belöning när hunden avbryter ätandet för att jobba med dig. Se ridhusträningen som en chans att verkligen utvärdera dina belöningar, hur bra är de egentligen? Hur högt slår de i förhållande till de läckerheter ridhusunderlaget har att erbjuda?


Se det som en chans att utvärdera era färdigheter med, för den delen. Om hunden inte störs av ridhusspånet när den äter hästskit så finns det ingen orsak att tro att den gör det i apporteringarna heller. Om hunden gladeligen rullar sig i spånet finns det ingen anledning att tro att den ska tycka det är äckligt att ligga platsliggning och så vidare. Hitta tränarutmaningar och vänd tanken från att spån och skit är störningar till att det faktiskt utmanar din förmåga att hitta attraktiva belöningar och för att ”proofa” de beteenden hunden redan är bra på.


En idé, hur motbjudande den än må låta, kan vara att sätta kommando på bajsätandet. Om du vet att hunden ändå kommer välja att göra det så anser jag att det är lika bra att utnyttja det. Bajsätandet blir inte mer äckligt för att det är tillåtet och det vore väl dumt att förbjuda något som hunden uppskattar så högt? Håll emot i kopplet/halsbandet så hunden inte kommer åt bajset, när den är riktigt sugen säger du ”varsågod”, släpper och låter hunden förlusta sig. Antingen väntar du tills hunden kommer tillbaka med fokuset till dig, eller så avbryter du den genom att lugnt ta i halsbandet efter nån minut eller två. Väljer du att vänta ut hunden kommer du märka att det snart går fortare och fortare för den att komma tillbaka till dig. Ge kommandot på nytt och släpp. Efter ett par gånger kan du vänta tills hunden lyfter blicken mot dig eller på annat sätt vrider fokuset till dig och då ge kommandot. Du kan också värdeladda andra belöningar, som i hundens ögon är mindre värda än hästbajset, genom att låta hunden få ”varsågod” när den t.ex engagerar sig bra i leken eller äter en godbit du erbjuder. Som sagt, ganska snart kommer du märka att bajsätarstunderna blir kortare och hunden mer arbetsglad tillsammans med dig, och på något sätt blir bajsätandet inte lika spännande när det väl är tillåtet. Jag har ingen vetenskaplig förklaring på det, men gissar att det ligger i vår fokus och vår attityd…

* · Hund

Carro, 22.
hundIDiot ut i fingerspetsarna.
www.hundid.se http://www.hundid.se
http://carro.hundid.se

Kalender

Ti On To Fr
            1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<< Juli 2012
>>>

Hundtränaren

Senaste inläggen

Ebba

Photobucket

Mikroblogg

Sid

Photobucket

Kategorier

Nebbie

Photobucket

Arkiv

Sök i bloggen

Askari

Photobucket

Länkar

hundID

Photobucket

Fråga mig

2 besvarade frågor

Tidigare år

Besöksstatistik

RSS

Följ bloggen

Följ Kontrollerad  lek - Som hund och katt med Blogkeen
Följ Kontrollerad  lek - Som hund och katt med Bloglovin'

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se