Här var det väldigt tyst, betydligt tystare än jag önskar att det skulle vara. Det finns flera anledningar till det, den största är att min dator har bestämt sig för att sätta sig själv i viloläge på obestämd framtid och väljer bara att fungera när den själv vill (då slår den på sig själv och tickar igång efter att lite blåa skärmar med varningstexter passerat). Det känns sådär. Vi får se vad det hela blir av, jag har ju telefonen att surfa på men jag kan tyvärr inte svara på mail från den än så länge. Jag ska försöka lösa det inom snar framtid. Ska bli bättre på att blogga från mobilen också och hoppas bloggplatsen skyndar på arbetet med en iPhoneapp.

Jobbar och står i, mer än vad jag egentligen har lust med just nu men som vanligt tror jag det kommer lugna ner sig och tills dess gäller det väl att tacka och ta emot de tider man får. Hundträningen blir tyvärr lidande, vi har inte gjort många knop på den fronten den senaste tiden. När jag väl är ledig blir det faktiskt en del fysträning, vilket är ovanligt för att vara mig. Ganska dumt att bygga upp massa kondis på mallebarnet som han sen inte kan få utlopp för, men att ge sig ut och cykla, springa eller gå i skogen är så otroligt härligt nu på hösten.

Lite lydnadsträning har vi fått till, i lördags var vi på klubben och hjälpte till på appelltävling. Blev fruktansvärt sugen på att komma ut och tävla, längtar till våren och hoppas verkligen att vi får till mer träningstid nu i vinter! Platsliggning och positionsträning är det vi behöver lägga mest krut på, vilket är perfekt att pyssla med inomhus! Kedjeträningen går skitbra rent ut sagt, han håller fin attityd även i långa kedjor. Träningen kring andra hundar verkar också gå bättre men jag vill inte påstå att vi utmanat oss på den fronten på senaste utan jobbar mest i koppel och utvecklar min egen förmåga att läsa honom och hans "nästa steg". Det är rejält utvecklande för en själv.

I helgen ska vi på kurs i avslappning och koncentration för Åsa Jacobsson vilket ska bli hur spännande som helst och väldigt välbehövligt. Jag ser fram emot massa ny input.

På torsdag ska vi på kurs för Frida Wallén och prova på mondioring, även det ska bli väldigt spännande! Det kännns lite som att när vi väl tränar nuförtiden så gör vi det på kurs, men det är roligt!

Idag har jag varit och köpt en bil! Jag är så otroligt lycklig att det bara spritter i hela kroppen, jag hoppas den känslan håller i sig... Det är ett bilköp mot allt förnuft då jag istället för att köpa en rejäl kombi har kärat ner mig totalt i en Alfa Romeo 156 sportwagon från 2003. Jag blev såld på en gång, jag och bilen bara klickar :) Den är otroligt rolig att köra och det är en bil det ska bli ett nöje att pendla med! Bagageutrymmet är inte det största, men min lilla malinutt får plats utan problem. Det får inte bli fler hundar bara... Bild på underverket kommer, min lilla vessla.

Det var allt för nu. Hoppas jag kan blogga snart igen.

Sagt och gjort så jobbade vi mer med helhet andra dagen. Jag bad Lina hålla koll på mig och lova att sparka mig riktigt, riktigt hårt om jag inte gjorde det (jag fick ett glatt "bra" när jag gick av planen, vilket kändes bra men jag var nog mer styrd av negativ förstärkning och lättad över att sparkandet uteblev). 

Provade någonting nytt. Det var inte extern belöning vilket var planen igår, men en ny uppvärmning som bestod av ingen uppvärmning. Upptäckte dagen innan under träningspasset med Li och Cola att Sid var superfokuserad och uppmärksam på en gång när jag satte igång träning mitt under en promenad, alltså när förväntan på lydnadsträning var lika med noll. Jag har upplevt liknande saker med honom tidigare. Nu plockade jag därför ut honom ur bilen, gick en kissrunda och sen direkt ner på planen för att starta med inmarsch utan en enda belöning utanför planen innan. Det kändes riktigt bra och absolut något jag ska expermentera mer med. Man skulle ju kunna tänka sig att man på en tävlingsdag tar ut och värmer upp med lite lydnadsövningar för att sedan sätta in i bilen igen och ta ut först när det är dags att gå in på planen.

Första kedjan bestod av fritt följ och läggande under gång. Bra fokus, bra engagemang och han följde mig bra. Läggandet gick inte alls, han har svårt att koppla om till ett riktigt snabbt läggande efter att ha gått en stunds fritt följ innan. Jag tror det avhjälps genom en tydlig rutin innan, vilket vi börjat jobba på men ska lägga mer koncentrerat krut på från och med nu. Gick av planen och belönade trots att läggandet inte fungerat. Sen gick vi in och gjorde ett nytt försök på enbart läggandet, vilket inte heller fungerade. Han stannar till, blir tveksam och påbörjar ett nedläggande men han chansar inte, det ligger inte i hans natur. Jag insåg att vi behöver träna mer och ville ge mig med det för stunden, men Niina måste ha trott att jag ville ge mig för gott och insisterade på att få till ett lyckande. Jag förberedde honom tydligare och gick långsammare och läggandet blev klockrent. På en hund som är så klok som Sid måste det läggas mycket mer tid på generaliseringsträning än vad vi hittills gjort, även om det är en hel del.

Fria följet hade sett bra ut engagemangs-, kontakt- och positionsmässigt men vändningarna och halterna gör jag inte på stället, helt enkelt för att vi inte kan. Han har inte lärt sig att flytta frambenen när jag rör mig och är alltså helt kass på t.ex backaövningar vid sidan eller vändningar på stället. Det är alltså inte främst i bakdelskontrollen problemet ligger, utan i framdelskontrollen. Annorlunda! Jobbade med halter åt vänster och heltom-halter, så länge jag bara koncentrerar mig på att vända på stället och inte curla honom genom att vända runt honom, vilket han kan, så ska det nog lösa sig. Men det är svårt!

Andra passet började vi också med en kedja med samma typ av uppvärmning. Gjorde ett fritt följ och ett läggande från halt (norska ettans läggande) för att få till någonting bra i kedjan och inte riskera samma problem som i förra kedajn. Kanonbra! Nu måste kedjorna bli LÄNGRE!

Sen jobbade vi med framåtsändandet, eller saktagåendet. Har problem med att han drar åt höger vilket blivit ett bekymmer när jag nu börjat lägga in kriterier för riktning utan att kriteriet gå sakta är riktigt befäst. Han vet inte om han felas för tempo eller för riktning. Vi tog bort felningarna för riktning och istället gjorde vi så att jag vinklade vänster om han drog åt höger och belönade minsta vänstertanke/tanke på att räta upp sig. Det funkade bra och var framförallt kul! Niina tyckte att jag skulle jobba mer i korridorer och liknande som hjälper honom med riktningen.

Vi stannade kvar lite efteråt och började pilla på inkallnings-riv-starter, det kanske är jag som gjort för stor grej av det och bara ska ut och prova. La in kommandot för "kasta sig in i leksaken" medan han satt, stod och låg och så kom grejen fram först efter att han startat. Jag tycker att det kändes sådär, men det är väl bara att vidareutveckla och se var det hamnar. Möjligtvis kan starterna bli snabbare bara av att jag hamnar längre bort.

Det var två intensiva dagar och det bästa av allt är att Sid skötte sig exemplariskt! Inga unghundsfasoner och inga mallefasoner utan fin och koncentrerad på mig, inte på allt runtomkring. Härligt! Det kanske kan bli hud av honom också, så småningom...

Åh det finns så mycket att skriva om dagens kurs med Niina Svartberg. En sak kan jag säga bestämt i alla fall och det var att den var välbehövlig! Träningstekniskt självklart, men även socialt och mentalt. Två dagar med enbart fokus på hundträning och ingenting annat  och två helkvällar ihop med Li och Cola i Forshaga var den bästa semestern jag kunde få.

Jag och Sid jobbade med ingångar första passet. Tanken var att jobba med hela inkallningen och kanske försöka få ihop någon form av helhet, men ingångarna var alldeles för dåliga. Det blev ingångsträning alltså och upptäckte att de allra bästa ingångarna var resultatet av en föregående ingång med bollbelöning. Godbitarna fick inte upp hans tempo och engagemang riktigt ordentligt och med boll i snöre blev inte belöningsplaceringen tillräckligt bra då han vänder åt höger för att gripa, trots att jag presenterar bollen på hans vänstra sida. Belöningsförväntan blir helt galen och han blev sned i nästkommande ingång. Med bollen kunde jag belöna med lika hög intensitet som med kampbollen men med lika bra belöningsplacering som med godbitar. Perfekt!

Niina tipsade mig om att fokusera på ingångar rakt framifrån när jag tränar inkallningsingångar just för att det är tekniken i den 180 gradersvändningen som är den viktiga, inte att han hittar in i exakt rätt position från alla möjliga vinklar. Bättre att han kan satsa i full fart och lära sig rörelsen utan att behöva tänka så att säga. Det kändes helt klart logiskt. Mer ingångar från fart och färre ingångar från korta avstånd. Nu ska det framåt i träningen! Aldrig göra om samma övning två gånger/två pass i rad. Ett bra råd till mig som har lätt att fastna i träningen, trots att jag vill framåt.

Andra passet jobbade vi med apporteringsgripanden som var hur fina som helst idag. Niina tyckte dock att jag skulle klicka betydligt tidigare, i stort sett redan när han gripit apporten, för att få den största förväntan på att dra till belöningen redan i gripandet, för att få till snabbare vändningar. Han har en förmåga att fortsätta fram nån halvmeter eller ta en båge åt sidan innan han galopperar tillbaka. Jag har tänkt tvärtom och klickat när han väl är påväg tillbaka, men det hjälper ju faktiskt inte till att få honom att inte göra den där bågen innan vändningen. Snabbt och snyggt var det i alla fall!

Provade metallen också, vilket vi inte gjort tidigare (ny klump i magen infann sig, vilken jag gjorde allt jag kunde för att acceptera utan att uppmärksamma). Jag tänkte köra några gripaövningar på trä först och sen byta till metallen och hoppas på att få ett lika bra gripanden på metallen. Problemet är väl, som Niina uttryckte sig, att jag har en hund som tänker hela tiden och inte är så lätt att lura. Försöker jag blir han frustrerad och istället för att gripa metallen la han sig förolämpat ner och skällde.

Istället började vi om precis som vi gjort med träapporten, med att gripa från marken. Det tog tre klick för intresse innan han grep den, vilket även är mitt max antal klick innan jag ville ha till ett gripande. Det hade gått på två klick om jag inte varit för feg för att begära lite till på andra repetitionen. Nu gick det i alla fall och vi fick ett fint gripande på metallapporten. Den 21 september skriver vi alltså upp som en stor dag i  träningshistorien. 

Vi har haft många intressanta diskussioner under dagen, bl.a om "fickvänliga" belöningar kontra arbetsbelöningar och massa nya tankar kring rutan. Jag ska definitivt fundera vidare kring båda dessa ämnen och jag blev väldigt sugen på att träna rutan!

Jag är lite sur på mig själv för att jag inte jobbat någonting på att knyta ihop lite moment, vilket är det vi behöver allra mest just nu. Våga bygga helhet! Inmarscher på plan har vi gjort båda passen och de har gått kanonbra. I morgon ska jag, om vi är på samma plan, göra inmarscher med extern belöning bara för att se om det blir någon skillnad i attityd från idag. Ytterligare en fördel med att ha skjutit upp tävlandet, det finns tid att exprimentera.

Avslutade dagen i Forshaga med att lägga några platsliggningar med Li och Cola. Upptäckte till min stora glädje att nedläggandena från utgångställning är, på ren svenska, äckligt snygga! De ska vi behålla! La honom, gick ifrån en liten bit och lät honom ligga en stund. Han fick oftast belöning i position men frikommando omväxlande med mig vid sidan eller framför. Jag la om honom på nytt efter varje belöning. En felning för nosande på totalt kanske tio belöningar (tio platsliggningar). Han låg, utan hakan-på-tassen på grund av alldeles för stora störningar, medan jag räknade till 200 som längst. Hade inget stoppur och orkade inte räkna på Mississippivis, så jag har ingen koll på minuter och sekunder. Bra attityd hade han och efter att ha tittat åt en störning vände han snabbt tillbaka blicken och låste den på mig. Jag har inte varit jättenoga med att han ska låsa blicken hela tiden utan låter honom släppa för att kolla in störningar. Det känns som det shysstaste mot en malle med kontrollbehov, men input och andra åsikter tas gärna emot! Större delen av tiden naglade han mig med blicken i alla fall och kändes superfokuserad. Härligt!

Har samlats i Fjugesta för två dagars lydnadsträning med Maria Hagström igen, det var mars senast och det borde ha hänt massor. För oss har det hänt massor, både på detaljfronten där mycket ha förbättrats och vi börjar få till delar av moment som är riktigt, riktigt snygga. Men också på engagemang- och helhetsfronten där det har gått väldigt mycket bakåt under en period och som vi jobbar för att få tillbaka.

Mitt och Sids första pass jobbade vi med just det, engagemang. Först gjorde vi två inmarscher på plan som kändes riktigt bra för att vara på helt ny plats. Han tappade fokus när vi ställde upp och började se sig omkring under andra inmarschen men återfick det och jag belönade efter ett par steg fritt följ. Ingångar och utgångsställning är inte på långa vägar så automatiserat som det ska vara för att vara riktigt bra i tävlingsmässiga kedjor, då man liksom vill att just den delen ska komma "av sig själv". Nu känns det mesta av det vi gör i tävlingsmässiga sekvenser lite krystat och utan driv. Ofta fattas det riktig glöd och engagemang och istället för att det är Sid som ber mig om att få jobba är det jag som ber honom om att få jobba. Jag har jobbat med mina egna strategier och det har gått framåt, men inte riktigt gett de resultat jag vill. Ibland kan han jobba som satan och ibland finns det inte alls. Maria presenterade en övning som gick ut på att jag band upp Sid, släppte loss honom och belönade för minsta lilla tecken på engagemang. Sen paus. Sen lite mer, lite mer och lite mer. Han tappade ett par gånger men vi kunde också gå en rätt så lång sträcka fritt följ med bra attityd. När han tappade blev han uppbunden på nytt.

Det var svårt att få flyt på övningen eftersom uppbindningsplatsen var en bit bort och jag gärna flöt iväg i träningen. Övergångarna blev inte de bästa och jag hade inte heller någon bra tajming på några av mina bryt. Hela passet kändes sådär efter inmarscherna och jag hade svårt att hålla fokus.

Andra passet jobbade vi med vår andra stora akilleshäl, nämligen störningar av andra hundar. Jag, Sid och Maria stängde in oss i fårhagen och de andra hundarna fick röra sig utanför, först på långt avstånd och sen närmare och svårare. Nu fanns engagemanget och när han var i arbete brydde han sig inte om de andra hundarna alls. Istället släppte vi honom "mentalt lös" och lät honom springa iväg och nosa och göra vad han ville i hagen. Då kom det utfall som jag inte löste på något bra sätt. Jag var duktig på att belöna för rätt beteende (skvaller och engagemang hos mig) men dålig på att ge konsekvenser för fel beteende, då jag inte är trygg i hur jag ska göra det. Jag tog en paus och försökte samla ihop mig men lyckades inte nämnvärt. Vi ska fortsätta träningen i morgon med nya tag.

Det är så tråkiga bitar att behöva jobba med, när det med en ung hund är så mycket roligare att jobba med momentträning och forma fram sådana färdigheter. Men det här är ju saker vi måste ta tag i och jag skjuter gärna höstens tävlingsplaner åt sidan för att få de här bitarna att fungera eftersom det är så viktigt för framtiden.

Sista passet jobbade vi med apporteringen, som verkligen blivit jättefin sen jag ändrade inställning och belöningsform. Idag belönade jag gripanden med godbitar först men de blev mycket bättre med boll. Ska börja experimentera med lite högre aktivitetsnivå igen och se om det går att dra på belöningarna lite utan att få tugg och fel attityd. Det gäller att balansera och vara uppmärksam på var det bär av.

I morgon ska vi som sagt fortsätta jobba med störningsträning och engagemang. Momentmässigt finns det en del småpill jag skulle vilja titta på, men sitt, ingångar, fritt följ och framförgående känns som det viktigaste och det vi trenger mest hjälp med.

Fortsättning följer, som alltid.  

Nu är jag och Sid hemma efter ett fyra dagar långt sökläger i Hälsingland för Canis Ulrika Norell. Det har varit fyra dagar med perfekt väder, mycket bra träning, härlig natur, mysiga kvällar, givande diskussioner och ett stort kliv framåt i träningen av både söket, uppletandet och lydnaden.

Min och Sids utgångspunkt i måndags förmiddag var att vi i söket jobbat för att hitta rätt belöning hos figuranterna utan hundraprocentigt resultat. Vi har gjort systemövningar med figgar ganska nära stigen, patrullstigar och vindövningar i koppel. Tempot var trav eller möjligtvis långsam galopp, Sid har inte riktigt förstått grejen med sök och den tändningen och intensiteten han har i spåret har inte på långa vägar infunnit sig i sökarbetet. Det är en rejäl skillnad på det nu.

Det första vi gjorde i måndags morse var att experimentera ytterligare med belöningarna. Jag tycker att vårt absolut bästa pass före lägret var det när vi hade kamplek, petflaska och pipgrej och figgarna fick byta mellan dessa tre. Ulrika ansåg att det var alldeles för mycket för både figgarna och honom att hålla reda på och det i den stora, galna belöningssituationen fanns risk för dels att han tappade fokus på vad han egentligen gjort före galskapet utlöstes och dels att det, med lite mer ovana figgar, blev klumpigt och fumligt vilket inte alls gynnar honom i hans upplevelse.

Nya planen blev att låta figgarna jobba med en kampleksak och ta godisätarpauser mellan korta sekvenser med lek. Jag var väldigt skeptisk, då godisbelöning är det som fungerat allra sämst på honom i sökskogen och jag gärna ville driva på lite galskap för att få upp tempo och attityd. Ulrika fick mig ändå att prova och det fungerade riktigt bra. Figgarna fick med sig hans bitstockar ut i skogen och första passet blev Sid lite konfunderad och började bevaka istället för att komma in till stigen när figgen blev passiv. Han kom redan på nästa skick på bättre tankar och kunde släppa och komma tillbaka till stigen. Mot slutet av veckan blev han mer och mer sugen på godbitarna och nöp säkert i några fingrar i all hast. En stor nackdel med godbitsbelöning i skogen är att jag tycker det verkar stimulera till nosande i backen mellan att leken avslutats och han börjar springa in mot stigen. Jag får se hur det hela utvecklar sig, för i övrigt gillar både jag, Sid och figgarna den här belöningen.

Sid tände rejält på sök under de här fyra dagarna och gjorde stora framsteg. Mitt mål med varje pass var att få figgarna längre ut på djupet och mer och mer dolda, men behålla en fin attityd och bygga upp förståelse och självförtroende. Det måste jag säga att vi lyckades med med råge. Sista passet i torsdags låg figgarna i stort sett ute på djupet och liggande eller sittande bakom eller gömda i naturliga legor. Under det passet fick han dessutom sitt första tomslag, då han gick ut på ena sidan, snurrade runt och letade ute på djupet en stund, fick inte vind och verkade då "rycka på axlarna" och bege sig tillbaka till stigen. På vägen förbi mig på stigen sprang han med svansen i topp och en attityd som sa "nähä, ingen där, men då sticker jag väl ut här då!", precis så som man vill ha det. Det har verkligen hänt massor vad gäller attityd, förståelse och självförtroende då han har en helt annan säkerhet i sina beteenden i skogen nu än vad han hade när vi började i måndags.

En annan sak som märktes tydligt är att han jobbar mycket mer intensivt och tycker det är roligare när han verkligen måste använda näsan. Då får han upp tempot och verkar nästintill outtröttlig. Bra!

På onsdagens lydnadspass började vi titta lite på markeringarna. Jag utgick från de övningar vi gjort med bitstock och de skällande bevakningar vi fått fram där. Från synlig bitstock med mig ståendes med ögonkontakt kunde vi ganska snabbt avancera till dold bitstock, annan leksak och med mig sittande och liggande. Jag har bara sträckt det till ungefär fem-sex skall än så länge men det verkar bli riktigt bra. Han har ett högt, jämnt och garanterat vägledande skall. Det bådar gott!

Lite saker att tänka på framöver är:

• * Mitt stigbeteende. Att kunna fånga upp honom med kroppen och rikta honom rakt med mina axlar och mitt kroppspråk var han än kommer ifrån på föregående sida.
• * Lägga figgarna längre ut redan i början. Nu har vi börjat på kanske 15-20 meter, jobbat ut de på 50 och sen avslutat på 15 igen. I fortsättningen kan de gott vara på 25-30 i början, jobbas ut på 50-60 och avslutas på 15, för att så småningom kanske börja på 50 men jobbas inåt först närmare och närmare slutet.
• * Hitta gator i skoegn där det är lätt för honom att välja rätt väg och placera figgarna rakt ut i dessa gator (större chans till lyckanden).
• * Våga ge utmaningar och även lägga figgar där han måste kämpa i terrängen.
• * Skicka ut tomt men lägga ut en figge nära stigen på tillbakavägen, för att främja bra attityd i tomslagen och näsan på hela vägen.
• * Jobba markeringarna riktigt bra på appellplan innan de tas ut i skogen och riktigt bra på mig innan de provas på andra.
• * Förstärk att han markerar liggandes.

Uppletande har vi också jobbat med och jag har alltså fått träna mycket på mitt stora ångestmoment, apportering. Jag tycker verkligen inte om att träna apportering eftersom det är det moment där jag har mina största svagheter som tränare och har som sämst tränarfärdigheter. I kombination med en hund som inte är "tålig för förarfel" på gammal hederlig SBKska så har det mest blivit pannkaka med alltihop.

Men, face your fear heter det ju och jag har båda anmält till en endagars apporteringskurs för Fanny och ägnat flera pass under lägret till att träna just apportering.

Under första uppletandepasset tränade vi avlevereringar genom att jag satte Sid ute i rutan, la ett föremål framför och ställde mig själv på stigen. Stadge- och störningsträning har gett resultat eftersom jag till en början inte trodde en sekund på att jag skulle kunna lämna Sid bakom ett föremål utan att han reste sig, tog grejen och stack på ärevarv. Men se, det gick bra och vi fick till avlevereringar från 50 meter utan mer tugg än något enstaka omtag. Även detta bådar gott för framtiden och apporteringsknuten i magen släppte en aning.

Andra uppletandepasset jobbade vi med själva letadelen som vi tränade på samma sätt som sökarbetet. Börja med grej nära som hunden får bjuda på att leta upp/vinda in och flytta grejen längre och längre ut (d.v.s. shejpa hunden till att leta längre och längre ut). Precis som i söket var vi också noga med att alltid lägga föremålen rakt ut från mig så hunden lär sig att gå dit mina axlar pekar, för där finns grejerna. Hemma ska vi jobba med ingångarna och sista delen av avlevereringarna och sen kedjar vi ihop det här. Det känns riktigt kul att vara igång med uppletandet, jag som dragit mig så...

Lydnad körde vi som sagt ett pass på onsdagseftermiddagen och förutom att jobba med markeringarna tittade vi på krypet och ännu mera apportering.

I krypet gjorde vi stora framsteg, framförallt eftersom vi tog oss från sittandes framför till ståendes vid sidan, något jag inte skulle provat än på länge om inte Ulrika hade sparkat mig i baken.

Något jag påminner mina elever om ofta, men glömmer lätt bort att göra det själv, är att faktiskt prova hur beteendet fungerar i sin "rätta miljö" för att veta vad man ska träna på. Jag är mycket för att bygga stabila grunder och ta steg för steg i inlärningen, men det finns ingen anledning att ta det i fler steg än nödvändigt och stegen behöver ju inte nödvändigtvis se likadan ut för alla hundar. Med vissa hundar måste man gå vägen genom liggande baklängesfot för att de ska kunna krypa vid sidan, med andra kanske det räcker med att de är vana vid att bjuda på kryp framför och på andra beteenden vid sidan för att de ska kunna koppla ihop dessa. Jag är glad att Ulrika fick mig att våga prova eftersom jag nu vet att jag kan fortsätta sträcka antalet krypsteg med mig ståendes framför Sid för att ha koll på kvalitet i beteendet, medan jag parallellt kan låta honom bjuda på några steg vid sidan för att hålla det färskt.

Med apporteringen jobbade vi med gripandet från marken och på att ta den i mitten. Jag fick i uppgift att stå stilla och rak i ryggen, lägga apporten på samma ställe varje gång och göra en repetition i taget (d.v.s. lägga ner apporten på nytt inför varje repetition) en period för att rensa ur allt skräp ur apporteringsträningen (t.ex. en förvirrad tränare, fummel, runt-tassande och dåliga kriterieplaner). Sträck på dig! Stå stilla! KLICKA! hördes från Ulrika och jag ska ta med mig de tre uppgifterna till de närmast kommande apporteringspassen. Nu ska vi få ordning på apporteringen och framförallt på attityden i den!

Eftermiddagarna och kvällarna har vi ägnat åt labradorhetsning och på tok för lite sömn, men även trevliga prat, diskussioner och goda plockmiddagar tillsammans med Tina och Åsa, som bodde på samma vandrarhem som jag och Sid.

Nu har jag laddat in alla bilder som jag tog på lägret, ska sätta mig och redigera de nu och hoppas kunna lägga ut några här och desto fler på facebook under kvällen.

Återkommer!

Jag tränar ju som bekant lite allt möjligt med hundarna och upptäcker för varje dag saker som man kan dra nytta av från den ena sporten till den andra. Men förutom att söket, spåret, skyddet, agilityn och lydnaden kan dra nytta av varann så kan mycket av det man sysslar med på träningsplan ge en fördelar även i vardagslivet tillsammans med hunden. Det märktes jättetydligt idag då det uppstod en olycka med en piraya på lydnadskursen.

Och nä, riktigt så allvarligt som det låter är det inte. Det var inte någon som fick handen avhuggen och vi blev tvungna att skicka en hund på en lång apportering för att hämta första förband och en telefon att ringa ambulans med. Däremot var det en tervtjej som tyckte att mattes hand var minst lika god som leksaken och blodet bara sprutade. Matte Annica slängde kopplet till mig som stod närmast när hon blev tvungen att springa iväg efter plåster. Och man slänger inte en belgare i händerna på Carro i sitt värsta träningssug helt ostraffat.

Tervtiken i fråga är benhård vad gäller att lämna ifrån sig grejor. Hon bara gör det inte. Sen jag började träna lite svenskskyddsgrunder med Sid har jag tänkt introducera den övningen för de för att få henne mer kontrollerad kring grejor och lära sig att hon har en uppgift efter att hon har släppt (bevaka) och inte bara ska släppa för att så snabbt som möjligt hugga tag i grejen igen. 

När matte då fick springa i full fart och plåstra om sig och jag fick tervluddet helt för mig själv så passade jag på att prova lite med en leksak. Hon verkade helt konfunderad över övningen och släppte på ren nyfikenhet över vad som komma skulle. När matte väl var omplåstrad och blodflödet lugnat ner sig lite tänkte jag hon skulle få prova, då blev alla nyfikna på övningen och det kom upp många frågor kring lekregler och lekhantering eftersom flera av hundarna på kursen är av det lite gasade slaget.

Jag la därför upp mitt blogginlägg från Hundtränarbloggen på hemsidan och visade några tips med lilla terven. I morgon hoppas jag att handen har läkt och då ska Annica få prova detta själv. Förhoppningsvis har vi hittat en lösning på deras släppandeproblem, tack vare skyddsträningen! Uppdatering kommer i morgon!

Det är ett jättehärligt gäng som går lydnadskursen i helgen, ambitiösa och duktiga och vi har många givande diskussioner och erfarenhtsutbyten. Jag älskar att hålla såna kurser, hoppas morgondagen bjuder på lika fint väder och lika mycket bra hundträning.

Nu ska jag sova!

Godnatt

Har spenderat hela dagen nere i hundstallet, idag med. Började dagen med föreläsning med Gittan Åsblom, rottweileruppfödare, tävlingsinstruktör/SBK, bruks- och lydnadsdomare och belöningstränare. Hon pratade om belöningsträning och klickerträning och passade även på att ge oss lite tävlingstips. Teori blandades med praktik och vi som hade lite mer klickervana hundar fick känna oss duktiga och imponera idag, vilket alltid är bra för självförtroendet. Jag och Sid tränade ingångar på höger sida, vilket är helt skruvat att göra. Det blir kortslutning i hjärnan när hunden är på helt fel sida. En riktigt bra övning att göra i alla fall. Dagen har gett mig massa inspiration, framförallt till kommande kurser.

Efter föreläsning tränade vi agility nere vid hundstallet. Sid fick träna framåtsändande över hinder fast denna gången agilityhinder på en raksträcka. Målet med dagens träningspass var att han skulle kunna ta en raksträcka med tunnel och tre hopphinder självständigt och med hindersug, men efter tre pass var han jättetrött och började dra mot de andra hundarna och bli väldigt långsam. Vi gjorde ett par enkla hoppövningar efter det men sen fick han vila och vi fick åka hem nöjda trots att målsättningen inte uppnåddes. Jag är faktiskt jättenöjd, framförallt med att han har så fina framåtsändanden i många olika situationer och att han bjuder på det så entusiastiskt att jag nästan måste springa ikapp och fysiskt dra honom tillbaka till startpunkten när det blir fel.

Lite saker att träna på har vi verkligen hittat idag. Vidareutveckla framåtsändandena med olika hinderkombinationer. Kunna fokusera på uppgiften trots att det står folk uställda på banan. Sätta ihop framåtsändande med ett hinder vid sidan av (cirkelarbete och sen ladda full fart framåt). Observera att jag i stort sett inte har den blekaste om vad jag pratar om, men jag vet på ett ungefär hur jag ska göra och på ett ungefär hur det ska se ut.

Vi blir grillade av Stina i min klass som blir starkt uppbackad av övriga agilityfreaksen. De är allihopa riktigt grymma på agility, tänk att jag haft sådana människor omkring mig i tre år utan att börja utnyttja det förrän sista veckorna.

Mot slutet skulle jag få prova en bana tillsammans med Stinas border collie Spike, för att få prova på handling och hur det känns att köra med en hund som verkligen kan. Tyvärr blev hindrena ockuperade och vi orkade varken argumentera eller vänta, så vi väntar med det till nästa gång. Förhoppningsvis blir det snart.

Idag fick jag höra av ytterligare en person att Sid verkligen verkar tänka efter hur han ska göra, det är en riktigt fin och användbar egenskap han fått den där lille!

Nu ska jag gå och lägga mig och ladda inför sök/spår och filmning i morgon. Ingen rast och ingen ro. Åt inte middag förrän vid nio så jag är fortfarande lite speedad, men en kort kvällspromenad och sen krypa ner under täcket kommer nog ändra på den saken.

Godnatt.

Kom precis hem från valpkurs i Sunne, en del av ett skolarbete vi på Hundkunskapen har. Kursen håller vi tillsammans med vår lärare Janne och Sunne BK. Jag och en klasskompis hade en grupp på tre rottweilervalpar på 14 veckor, alla från Energicas kennel. Helt underbara valpar med väldigt kunniga och ambitiösa ägare. Det var riktiga drömelever.

Är lite lätt slut just nu, med tanke på hur min vecka sett ut hittills. Efter fem veckors praktik och ledighet kommer jag tillbaka till en vecka som ser ut som följande: Tisdag skola 8-22, studiebesök med FHTE och examination på instruktörsutbildningen. Onsdag 9-18, hundkunskap med kursplanering, teoretisk lektion och tävling (med lydnadsträning hela kvällen också, men det var helt självförvållat. Torsdag 9-22, heldag i spårskogen och valpkurs hela kvällen. Fredag 8.30 - 18, nationella prov i svenska B och examination på instruktörsutbildningen. Jag vill inte påstå att jag klagar, men det märks att det är sista rycket och mycket som ska klämmas in. Egentligen borde jag sitta med näsan i ett texthäfte och förbereda mig inför morgondagen, men jag vill så gärna skriva lite om dagens spårträning.

Sid har nämligen gått som en klocka, idag igen! Jag bara väntar och fasar för när bakslagen kommer, nu är han en dröm att gå bakom i linan på.

Första spåret la jag själv, ett U-format spår med två vänstervinklar. Gjorde ett spårupptag som var tiamässigt av hunden men nollamässigt av mig i och med att jag följde honom för nära. Bagateller! Första sträckan ordentligt tryck i linan. Jag hade krupit fram på ett ställe i spåret och där såg man hur han blev extra intresserad och analyserade det avvikande vittringsfältet.

Första vinkeln tog han jättefint. Andra vinkeln hade jag lagt en dumvinkel, det vill säga fortsatt framåt en bit och sen backat tillbaka innan jag vinklat. Där snurrade han betydligt mer, vilket är fullt förståeligt men gav sig sedan ut på rätt spår. Jag hade lagt ett föremål ganska direkt efter vinkeln för snabb belöning, men det kändes inte riktigt som om han hade analyserat klart vinkeln när han hittade föremålet. Min lärare Janne, som gick bakom, tyckte att det såg ut som att han hade bestämt sig men jag kände inte riktigt trycket i linan. Nästa gång ska föremålen lite längre bort från vinkeln.

Sista rakan hade han några tapp då han snurrade lite och trycket i linan var inte lika bra. Det märks att spårkondition är något vi håller på att jobba upp. En bit hade jag gått mjuka bågar runt några träd, det missade han utan hittade spåret där det kom tillbaka igen efter bågen. Något att tänka på alltså.

Plockade alla föremål, hade tre petflaskor, två toarullar med godis och en mjuk boll. Petflaskorna var fastlindade i närliggande träd för att få kampas loss lite. Han älskar verkligen petflaskor!

Något Janne tänkte på var att han ibland stannar upp och tittar på mig för att sedan fortsätta spåra. Janne trodde inte det var för att be om hjälp, eftersom han lika snabbt tog upp spåret igen, utan snarare ett sätt att få hämta andan, låta hjärnan komma ikapp och ta en mikropaus. Många hundar börjar slå överdrivet mycket eller skenspåra när de blir trötta och tappar koncentrationen medan Sid stannar upp och tänker till istället. Det är flera som har påpekat det nu och det är ju helt fantastiskt! Tyvärr har han gjort det helt naturligt och det är ingenting jag kan ta åt mig äran för, men det är väldigt kul att han har så mycket bra egenskaper gratis.

Andra spåret la Nadine och den här gången var det högervinklar som var i fokus. Eftersom han naturligt slår åt vänster kan högervinklarna bli svårare för honom att reda ut en vänstervinklarna. Idag syntes det väldigt tydligt vid första vinkeln då han slog åt vänster och kom ut på samma spår igen, sen hittade han rätt spår genom att följa noggrannare i spårkärnan. Vid andra vinkeln låg vinden på från utgångsbenet och vinklade för tidigt och fick leta sig tillbaka till rätt spår. Det blev en hel del trassel på linan, men han hanterade det bra. Två föremål utlagda, en efter varje vinkel och föremålet efter sista vinkeln blev alltså slut. Det märktes ingen skillnad i spårarbetet på att det var någon han inte umgås med så mycket som lagt spåret, däremot måste jag börja gå spår utan att ha spårläggaren med mig, för att verkligen lita på honom.

På kvällen passade vi på att gå några långa raksträckor fritt följ (linförighet) på de stora ytorna där vi hade kursen, alldeles bredvid väg 45. Attityden var på topp och jag har faktiskt en känsla av att det är skyddsträningens förtjänst, han börjar få mer självsäkerhet, utstrålning och swung i steget. Han börjar bli lite mer Askari-lik ;)

Behöver jag ens nämna hur dyr han är idag? Det börjar, som sagt, bli någonting av den här lille! Ytterligare ett blogginlägg jag får gå tillbaka och läsa när träningen går skit och könsmognadshormonerna svallar i överflöd.

Nu ska vi gå och lägga oss, jag med texthäftet inför morgondagens mastodontprov som potentiell huvudkudde.