Kontrollerad  lek - Som hund och katt

Inlägg publicerade under kategorin Vardagslydnad

Av Carro - 13 juni 2012 13:25

Igår "tvingade" Fredrik med mig till klubben. Han var på ett jobb i närheten och hade Sid med sig i lastbilen så vi möttes upp och tog en härlig promenad ner till klubben och tränade lite. Framförallt tittade vi på hundar. När vi kom dit var det ett gäng som körde agility och det skälldes en del och ett gäng satt och pratade med sina hundar uppbundna. Sid fick jobba "utifrån och in" genom att börja träningen på långt avstånd för att sedan jobba sig närmare. Vi körde filtträning och när han landat plockade jag upp honom och körde ett kort pass. Det Sid håller på att lära sig är rutiner för träning bland störningar. När han ligger på filten är det okej, eller rättare sagt han ska, titta på de andra hundarna och bearbeta miljön. När han har landat och jag sätter igång träningen är det fokus på mig som gäller.


Jag är jättenoga med att det ska finnas tydliga start och slut på passen och att det blir tydligt vad som förväntas i de olika situationerna. Hakar han upp sig på någonting i miljön är det paus på filten för att bearbeta, det är en hjälp han behöver just nu och jag vill inte heller att han ska använda träningen som en avledning för att inte ta tag i det han tycker är jobbigt. 


Träningen gick kanonbra, på båda fronter. Han bearbetade bra, gjorde lediga transporter mellan de olika platserna som vi jobbade ifrån och jobbade väldigt fokuserat i träningen.


Vi tittade på leken och självkontroll kring leken och jobbade med att byta leksak i handen och växla mellan lek och passivitet. Det gick kanon. Vi måste ta nya tag i det där med att komma tillbaka med leksaker bara... Vi jobbade med ingångar från olika vinklar med godbitsbelöningar och lek hos Fredrik som externbelöning. Och så tittade vi på krypet, som var jättefint (och Fredrik blev jätteimpad!). 


Den enda reaktionen (och reaktionen var en något mer intensiv blick och spetsade öron) han fick på de andra hundarna var när en flat började gnälla och hoppa på sin matte. Då fick han lägga sig på filten igen och så var det inte mycket mer med det. 


Fredrik är verkligen världens bästa, han coachade oss så himla bra igår och kommer med massa bra tips och funderingar. Snart är det semester, från jobbet för hans del och från kursverksamheten för min del, och så ska vi träna massor! Jag älskar att ha fått en hundnörd till sambo :-)

Av Carro - 21 mars 2012 14:09

Med anledningen av kvällsöppetdebatten i måndags som handlade om hunduppfostran har jag börjat fundera kring vad dessa debatter egentligen bottnar i.


Alla av deltagarna i debatten håller på med hundträning på ett eller annat sätt. Som instruktör, som utbildare, som hundägare eller på annat sätt. Minst fyra av deltagarna i debatten jobbar med problemhundar, på fyra olika sätt. Alla har väl egentligen samma mål. Man kan uttrycka det på olika sätt och lägga in mycket i uttrycket "målsättning", men jag försöker sammanfatta det: en hund som fungerar i hundägarens liv, en hund som fungerar i samhället och en hund som lyder mig.


Sen ingår det självklart ännu fler aspekter i den här målsättningen, till exempel att hunden ska vara lycklig, ha ett tillfredsställande liv, tycka om mig och ty sig till mig som ägare, utvecklas m.m Men om vi utgår ifrån att målsättningen är ungefär "fungerar i mitt liv, fungerar i samhället och lyder" så är det saker jag har svårt att förstå med människors val av vägen dit. 


Jag har gjort mitt val. För mig är det inlärning, om jag så lär hunden att gå fritt följ eller lär hunden att ha ett trevligt kroppspråk och vara lugn i hundmöten. I debatten pratade man om skillnad mellan inlärning och uppfostran, men ingenting om vad den skillnaden innebär. När uppfostrar man? Och när lär man in? Om min hund gör fel avbryter jag det felaktiga beteendet och börjar jobba med att lära hunden vad jag vill att den ska göra istället. På vägen dit blir det säkert fel igen, men då avbryter jag det och fortsätter arbetet med att lära hunden vad den ska göra istället. Är det när jag avbryter hunden som jag uppfostrar den? Och är det i så fall det som hela debatten grundar sig på, att vi inte kan tala klarspråk och förmedla till varandra vad vi menar? Om detta skrev min vän och instruktörskollega Åsa Jacobsson väldigt klokt i sin blogg idag. Ni hittar det inlägget här.


Men om vi går tillbaka till vägen dit. Det finns otaliga exempel på problemhundar som blivit fria från sina problem, från alla skolor. Från ren klickerträning till härskartekniker till en mix mellan belöning och fysiska obehag. Alla dessa träningssätt fungerar, det är inget snack om saken. Så i grund och botten så är det vi människor som har ett val. HUR vill vi att det ska fungera och vad för hund och vilken relation till min hund vill jag få ut av mitt hundägande.


Varför debatterna i det här ämnet stundtals blir så hätska är väl för att alla anser sig ha rätt och att "andra sidan" har fel, för alla har exempel och erfarenheter kring att tillvägagångssättet fungerar. Det gör också debatterna helt meningslösa, för vilket som är rätt och fel eller bäst eller sämst kan man bara fråga sig själv. Fråga sig själv vilken relation man vill ha till sin hund, hur man vill behandla sin hund, var ens egen gräns går och vad man väljer att tro på.


För att återgå till min stora fundering så är det vad det är som gör att folk ändå väljer att gå den "hårda vägen", trots att en vänligare och mjukare variant faktiskt fungerar. Vad är det som får människor att VILJA lägga sin hund på rygg, rycka den i strypkedjan, nypa den i örat, skrika på den, sparka den i sidan, daska den i huvudet och så vidare, när det finns vägar att gå som inte tvingar en att göra så mot sin hund. Finns det någon glädje att ha det så? Är det ett roligt sätt att jobba på? Varför vill man vara kvar i de tillvägagångssätten, när det finns trevligare sätt som faktiskt fungerar? DET skulle vi kunna ha debatt om. 

Av Carro - 6 mars 2012 18:21

Det är mycket plattformsträning just nu. Nästa vecka håller jag en föreläsning i ämnet på ForshagaAkademin och i mitten på april en heldag för DailyDog. Plattformsträning är så jäkla roligt, tycker både jag och hundarna. 


Sid håller på att lära sig ytterligare några grundfärdigheter som jag hoppas ska vara någorlunda uppvisningsbara nästa vecka. Bland annat att ställa sig bakom mig, en färdighet jag tänkt använda till hundmötesträningen. Idag körde vi första två passen och har redan börjat lägga på signal, det går så grymt snabbt att lära in positioner med hjälp av plattformen! Förkunskaper + bra belöningar + välplanerad träning = success. Känner mig väldigt nöjd! 


Klurar vidare på ett bruksframåtsändande med utgångspunkt i plattformsträning som jag tror kan bli riktigt bra. Har ännu inte satt igång med träningen men kommer nog inte kunna hålla mig länge till. Ska bli spännande att se om det slutar så bra som jag föreställer mig.

Av Carro - 10 januari 2012 15:34

La 2 kilometer spår till Sid på väg hem från jobbet idag, i skogen längst med ett motionsspår. Det var massa viltstörningar, en Kaj som sprungit med medan jag la spåret plus att jag och Kaj gått promenad i skogen på andra sidan. 


Halvvägs i spåret kom det en kvinna med fyra hundar gående i motionsspåret. Sid stannar upp i linan femton-tjugo meter framför mig och ställer sig och tittar. Självklart har jag inte en enda godbit med mig men jag går lugnt fram mot honom och placerar mig snett bakom honom och låter honom stå med hakan i min hand och fortsätta titta. Så stod vi så och tittade. Två av hundarna sprang fram mot oss och stod kanske tio-femton meter från Sid och skäller och tittar. De andra två är kopplade hos sin matte. Det skälls, matte ropar och det händer mycket på en gång. Sid står bara och tittar. Lugn svans, avslappnade öron och uppmärksam blick. Så kopplar kvinnan upp alla hundarna och går vidare, hennes hundar har full energi mot Sid. När de kommer upp snett bakom Sid så stelnar han i nacken, svansen höjs och han gör ett utfall, men utan någon vidare kraft. Jag tar honom vid sidan, gör en båge en bit ut i skogen så vi ökar avståndet en bit och så fortsätter vi titta. Direkt när avståndet ökats så återgick svansen, öronen och kroppshållningen till det mer avslappnade men munnen är öppen och han andas häftigare. Efter bara ett par sekunder börjar han gnälla litegrann. När de andra hundarna kommit utom synhåll fick han fortsätta spåra. Världens bästa externbelöning, den var han värd efter det långa, händelsefulla mötet utan en enda belöning. 


När vi spårat ungefär lika länge till så möter vi de igen, kvinnan med hundarna gick spåret medsols medan jag spårade motsols i skogen. Den här gången är alla fyra hundarna kopplade och de skäller. Sid stannar upp i spåret, står kvar i spårkärnan och tittar, helt coolt. Jag ropar in honom, utan någon tanke, och han får ställa sig bredvid mig med hakan i handen igen. Den här gången var hundarna på längre avstånd, tjugo-tjugofem meter bort. Efter nån halv minut så sätter sig Sid en bit ifrån mig och fortsätter titta helt självständigt. Sen fick han fortsätta spåra och spåra hela vägen tillbaka till bilen som belöning. Jäklar vad nöjd jag är!

Av Carro - 18 oktober 2011 14:04

Jag och Sid har två viktiga mål framför oss i filtträningen och i träningen kring andra hundar. Det första är att han ska känna sig trygg och avslappnad, kunna hålla sig lugn och att det är helt okej att andra hundar kommer rakt mot honom eller väldigt nära inpå. Det andra är att jobba bort min roll i den träningen och få honom att klara av det helt på egen hand, alltså att känslan och de beteenden han visar inte ska vara resultat av att jag är där och förstärker det just där och då, utan att han faktiskt bjuder på det som en naturlig respons.


Jag har tidigare sett stegringsplanen framför mig där jag är med honom på filten och gradvis jobbar mig själv längre och längre bort i den takt han klarar av att ha självkontroll och ligga lös på filten. Jag har sett framför mig en väldigt lång träningsperiod med mig själv fysiskt närvarande på eller i alla fall vid filten, en hög belöningsfrekvens, mycket störningar och en förståelse för att det är kvar på filten oavsett vad som händer som gäller. Därifrån jobba bort kopplet och därefter jobba bort mig själv.


Så, under helgens kurs i avslappning och koncentration fick jag en aha-upplevelse. Det var en så enkel mening som "/.../så ligger han uppbunden på sin filt..." som fick mig att haja till. Åsa höll på att berätta om hur hon får till mängdträningen på filten genom att ha den med överallt, hela tiden, och låta hennes hund ligga på den medan hon t.ex håller kurs själv. Det har varit min plan med, men jag har varit väldigt låst vid att han ska kunna ligga lös för att det ska vara aktuellt. Men det behöver det ju inte vara, det kan snarare vara en fördel att jobba med hunden i koppel och uppbunden för att tidigare kunna påbörja att jobba bort mig själv ur målbilden.


Att binda upp hunden kan faktiskt, hur konstigt det än låter, vara ett steg närmare att ha hunden lös. När kopplet blir sträckt skulle hunden ha varit borta från filten om den inte hade haft koppel på sig, vilket ger mig en indikator på hur väl hunden väljer att stanna på filten. Jag har inte limmat fast den, så den ligger fortfarande frivilligt, men jag behöver inte vara där och vakta den. För att hålla en hög belöningsfrekvens, jobba med kvalitetssäkring (t.ex. omvänt lockande) och gradvis jobba mig längre och längre bort kan vara en närmare liknelse med att limma fast den än att den får ligga självständigt fast med ett koppel på, uppbunden. 


Återigen är det en liten, enkel sak som löser upp väldigt mycket knutar i mitt huvud och framförallt i min hundträning. Jag började redan i går och upplevde resultatet som så bra. Ett tydligt exempel är att jag under ett trettiominuterspass gav runt tre-fyra belöningar och då var det belöningar för beteenden jag verkligen gillade och som han verkligen hade landat i. Trots (tack vare?) den låga belöningsfrekvensen låg han lugnt och uppmärksamt på sin filt och spanade trots störningar väldigt nära. Nu ska det "bara" generaliseras. 

Av Carro - 15 september 2011 14:50

Jag och Sid är så grymt lyckligt lottade med så mycket bra människor omkring oss. Två av dessa, Åsa och Modde, startade upp en hundmöteskurs igår på vilken vi hoppade på för att mingla. Åsa hade dock andra planer för oss än bara mingla i periferin. Det gjorde vi första halvtimmen, sen skulle vi upp "on stage" framför de andra ekipagen och titta på ett hundmöte mellan Sid och deras tax Dennis. Åsa och Modde känner mig alldeles för bra och vet exakt vilka situationer de ska sätta in mig i för att hitta just den där jobbiga känslan som jag behöver jobba med. Till exempel att jobba med Sid kring andra hundar framför publik.


Vi minglade i utkanten av träningsplatsen medan andra ekipage gjorde sina möten. Sid skötte sig bra, men hunden från landet som han är hade fullt upp med att undersöka alla dessa dofter. Vi jobbade lite med "gå och nosa-titta på mig-gå och nosa som belöning" en stund men jag insåg ganska snabbt att han var alltför uppslukad för att kunna jobba för nosandet. Han fick istället slakt koppel och kolla av miljön i kopplets längd innan vi lugnt gick vidare till nya dofter och så nya dofter och nya dofter. Oj, vad mycket mer vi skulle behöva jobba med just transportsträckor i nya miljöer, han blir ju helt lost (framförallt med löpande tik därhemma).


Han blev lugnare lagom tills det var dags för vår tur, men jag tyckte fortfarande att nosandet tog alldeles för mycket energi och uppmärksamhet för att dessutom kunna jobba med hundmöten, signaler och bearbetning av mötena. Lärdom till nästa gång: var där tidigare, mingla längre innan det är vår tur, låt honom landa mer i miljön. Vi bestämde oss för att göra ett fast möte istället, där vi satt på marken en bit ifrån varandra, jag med Sid och Åsa med Dennis. Fredrik la ut vår filt och Sid gick på och la sig på den, samtidigt som Åsa rörde sig mot oss för att inta sin och Dennis position. Sid hann inte riktigt landa på filten och i förändringen, vi såg det tydligt på filmen senare då han sneglar mot Dennis samtidigt som han är kvar i sitt arbete med att hitta rätt position på filten. Då gjorde han ett utfall, Dennis stod lugnt kvar hos Åsa och morrade vilket Sid lyssnade på direkt och kom tillbaka till filten. Han fick en ny chans att landa, Åsa och Dennis var kvar i exakt samma position och Sid bjöd på mycket fina beteenden. Lärdom till nästa gång: låta honom landa ordentligt på filten, omgivningen och den mötande hunden på avstånd innan vi "sätter igång". Fredrik påpekade också att jag börjar klicka och belöna honom för "ingenting" väldigt snabbt när vi kommer till filten. Eftersom Sids "lägga sig på filten" går så "automatiserat" skulle jag kunna hålla inne på klicket tills han faktiskt börjar jobba mot den andra hunden och på så sätt undvika att han går in i arbete och avslappning så hårt att han inte märker den andra hunden, eller inte ägnar den någon större energi. Lärdom: håll inne på klicket, låt Sid självständigt bjuda på att lägga sig på filten utan att "peta på honom" och således själv välja position i förhållande till den andra hunden. Klicka först när jag ser att han uppmärksammar den andra hunden och påbörjar någon form av bearbetning.


Han har många jättefina beteenden som han använder sig av och filten hjälper honom massor att plocka fram de här bra beteendena. Han har helt lugna och avslappnade öron som står brett isär. Han jobbar massor med att slicka sig kring munnen och smacka och vi uppmärksammade att han har ett tydligt mönster i att slicka sig kring munnen och smacka innan han vänder blicken mot Dennis. Lugnade signal till sig själv, kan man tänka. Och till mig och Dennis också för den delen.


Han jobbade också jättefint med kroppen och position i förhållande till Dennis. Trots att jag satt i samma position hela tiden så ändrade Sid sin position när vi bytte fokus på vad vi belönade. Jag ska förklara, och försöka göra det utan att varken gå in i huvudet på Sid eller överanalysera:


När jag och Sid satte oss på filten första gången började han bjuda på de avslappnade beteenden som filten ger en signal för honom att göra. Jag var där och klickade och belönade och Sid bjöd på "lägga huvudet på tassen" och "lägga sig på sidan", vilket han fick klick och belöning för. När han inte fick klick och belöning så bytte han position på en gång, vilket kan vara ett tecken på att han bjöd på dessa positioner för att få godbitar, inte för att hitta en mer avslappnad känsla. Jag har hamnat i den här fällan många gånger, att jag belönar alldeles för snabbt och förutsägbart att jag får en hund som bjuder och bjuder och när jag inte belönar blir frustrerad istället för tvärtom. Genom att belöna mer oregelbundet och vänta ut mer och mer avslappning får jag med känslan också och inte bara en hund som ligger i förväntan på belöning. Om jag bara väntar ut honom så kommer avslappningen fram, det märker jag när jag använder filten i träningen här hemma och han springer till den, kastar sig på sidan och andas med långa andetag för att slappna av utan att få en enda godbit eller ens uppmärksamhet för det.


Till en början bjöd Sid på att lägga sig rakt framför mig och med huvudet på tassen bort från Dennis, men man såg på filmen att när han lyfte huvudet så sneglade han bort mot Dennis fast utan att riktigt ta tag i hans närvaro ordentligt. Sen kom utfallet och både jag och Åsa konstaterade att vi gått för fort fram och måste vara mer uppmärksamma på hans blick och ögonvitor. Jag fortsatte i mitt "klicka för allt du gör"-beteende och han la sig på sidan med tassarna mot Dennis, men kunde inte slappna av utan växlade snabbt tillbaka till att lägga sig "som vanligt" efter att han fått sin godbit.


Så slutade jag klicka för sådana beteenden som att lägga sig på sidan, på skinkan eller ner med huvudet och koncentrerade mig bara på hans blick, öron, nos och hans språkande med Dennis. Då ändrade han sin kroppsposition och la sig tungt på skinkan med ryggen mot Dennis och tillslut även på sidan med ryggen mot honom och låg stilla och till synes avslappnad trots att han inte fick belöning direkt. Det är också genom att inte belöna varje bra beteende han visar som kommer få honom att klara av plötsliga hundmöten där jag inte hinner plocka fram belöningen i tid. Han hade, hur inlärt det än är, inte valt den utsatta positionen om han inte varit trygg i situationen nu när han landat i den, det är jag helt säker på. Jag blev riktigt stolt över honom där, och även Åsa tyckte att nu hade vi kommit så långt vi kunde i just den situationen. 


Då fick Sid fri från filten och vi gick en promenad tillsammans med Åsa och Dennis. Modde och Fredrik fick vara kvar på platsen. Sid fick gå i slakt koppel och fick belöning för språkande med Dennis men ingenting annat. Han gick avslappnad och med kopplet helt slakt, jag tvingade mig själv att våga släppa efter och låta honom få längre koppel när han ville närmare Dennis för att t.ex vädra. I ett kort, sträckt koppel får ingen hund något utrymme att språka medan i ett långt koppel ger jag honom förtroende att använda sina signaler självständigt vilket också är det som kommer hjälpa honom att reda ut hundmöten när han är på avstånd från mig.


När alla hundar hade fått sina möten gick vi in i teorisalen och tittade på det material som Mia filmat under kvällen. Då framgick det att Sids hundmöte varit ett riktigt bra hundmöte ur många synviklar. Det gav mig och Fredrik många bra lärdomar och öppnade våra ögon ännu lite mer för vilka beteenden vi kan förstärka, hur vi läser och tolkar hans signaler och vilka situationer han klarar respektive inte klarar och hur vi lär honom hantera de situationer han inte klarar.

Han visade även ett väldigt bra exempel på hur hundar gör utfall utan vara arga.


Man fastnar så lätt i termer och tankebanor som aggression, dominans, "kaxighet", pondus och försvarslust när det i de allra flesta falla handlar om osäkra hundar som inte har andra verktyg att hantera en jobbig situation. Sid är en försiktig och hövlig herre som gärna "lyfter på hatten" och lämnar plats åt andra, vilket syns tydligt i fria möten tillsammans med hundar han känner. Hans utfall har ingenting med aggression att göra och att ha fått förmedla den synvinkeln på utfallsproblematik till ännu ett par hundägare ser jag som en positiv följd av att han gick ut igår.


Jag var riktigt stolt över både honom, mig själv och av Fredrik. Fredrik och jag diskuterade nämligen träningspasset ingående, nyanserat och på samma villkor i bilen hem och innan vi somnade igår.


Jag tycker den här träningen är otroligt intressant och lärorik och ger mig så mycket ny kunskap kring hur man kan jobba med hundmöten på ett sätt som inte bara är effektivt i konstlade situationer eller möten på en rak gångväg utan även är ämnat att fungera i ett helhetstänk. Alltid, i alla situationer, även runt hörnet eller på den lösa promenaden. Som går ut på att lära hunden hur den ska hantera hundmötena, att hunden verkligen får bearbeta det som händer istället för att vända bort huvudet till en belöningsficka och som har som mål att lägga ansvaret mer och mer på hunden istället för på oss som förare. Jag är väldigt förväntansfull på den fortsatta träningen och är imponerad över de resultat den gett på de hundar jag sett och på Sid hittills. Därför har jag bjudit in Åsa till en temahelg om hundmöten, för att dela med sig av hennes kunskap till fler.


Jag rekommenderar den till alla som håller på med hundar, från hundägaren med intresse för hundens beteende till den som vill förebygga på ett effektivt sätt och från den som själv har en hund med liknande problematik till den som är instruktör och vill hitta nya verktyg. Kursen hålls som ett seminarium och du kan läsa mer om den här: www.hundid.se. Är du intresserad av att gå kursen med hund kan du anmäla ditt intresse till mig via carro@hundid.se

Av Carro - 12 augusti 2010 13:22

Engagemang och följsamhet tränar vi väldigt mycket på just nu, ungefär så mycket som vi borde gjort när Sid var liten. Det är dock aldrig försent och jag upplever att det ger stora resultat. Min tanke är att den ökade följsamheten i vardagen ska resultera i samma sak även inne på träningsplanen. Vi tränar i så många miljöer vi kommer åt och min tanke är att det ska hjälpa ända in i tävlingssituationen. Det känns som att vi är på god väg.


Kort sagt skulle man kunna säga att han till en början fått klick och belöning för alla typer av kontaktsökanden. Vi har ju haft problem med koncentration på nya platser, framförallt platser där det rör sig mycket hundar, men genom att lägga lydnadsträningstanken åt sidan och bara koncentrera mig på uppförande och attityd så börjar det bli så mycket bättre. Förra veckan var vi på klubben och fick börja långt från planerna för att överhuvudtaget få en lugnande suck att belöna, men vi kunde snabbt avancera till att stå bara ett par meter från en annan mallehane i samma ålder och träna insittningar. Det känns riktigt bra eftersom det under en period inte alls varit roligt att träna. Receptet har varit hög belöningsfrekvens (och börjat träningen med lägre kriterier), att jag är avslappnad och här och nu i situationen (inte tio minuter längre fram vilket jag har en förmåga att vara (tror jag var belgare i mitt tidigare liv)) och shaping, massa, massa shaping.


Som sagt, förra veckan belönade jag kontakttaganden i alla dess former och shejpade insittningar i närheten av en annan hund. Vi har varit utanför Willys och shejpat huvudhöjningar till insittningarna och vi har varit utanför Coop och shejpat backanden och balanserat på trottoarkanter. Senast idag har vi varit i Haninge och shejpat lite tricks vid en betonghäck.


Vi har gjort samma sak i skogen (som är en minst lika stor störning som stadsmiljön, i skogen kan det ju komma spår, sökfiguranter eller liknande), vilket har resulterat i en hund som bl.a är mycket lugnare inför spårpåsläpp. Det var väl ingen nyhet att det skulle få den effekten, men det ska ju göras också.


I Haninge var jag för arbetsintervju. Det går ganska segt med jobbsökandet och således även segt med planeringen av datum för höstens kurser. Jag vågar inte boka in någonting förrän jag vet hur det ser ut på jobbfronten, det känns ingen höjdare att behöva boka om när man väl spikat datum. Kurser kommer det bli i alla fall och det går att intresseanmäla via hemsidan (www.hundid.se), men datum för kurserna kommer inte komma förrän jag vet hur det ser ut.


Allt för nu, so long!

Av Carro - 14 juli 2010 20:47

Bjuder på en film på Sid och min systerson Sebastian som bara är för underbar. Basta var här och lekte några timmar i eftermiddags och passade på att träna med Sid. Såhär höll de på lääänge... Basta sa "vänta" till Sid, sprang ut i köket, ropade på honom, berömde honom, "vänta" igen, till vardagsrummet, ropade, berömde, "vänta", till köket och så vidare... "Vi tränar" utbrister den underbara fyraåringen och gör tummen upp. Kan man annat än tycka om? Sids underbara förhållningssätt till barnen har en förmåga att väga tyngre än alla otyg han annars hittar på.



Jag och Sid träffade Karin och Etza på klubben i förmiddags och tränade lydnad innan värmen slog till. Ett av de absolut mest kvalitativa passen den här sommaren och jag är jättenöjd. Sid jobbade på jättebra och höll en härlig attityd, engagemang och glädje genom alla passen, vilket kändes riktigt skönt efter alla katastrofpass med trött hund och trött förare i värmen de senaste veckorna.


På planen stod fritt följ till att börja med, då Karin fick filma så jag skulle kunna utvärdera hur hans attityd ser ut för en utomstående. Han både kändes och såg jättefin ut, inte alls sådär värmeslö som han varit det senaste.


Sen fortsatte vi med inkallningar och framförallt ingångar från längre avstånd. Tog klossen till hjälp. Började med några ingångar från nära håll och lekte sedan bort honom en bit bort. Där satte jag honom, gick själv och ställde mig bredvid klossen och friade honom så han fick springa till mig och komma in i utgångsställning. Det gick riktigt bra, hade lite svårigheter när klossen försvann men det kändes inte som något oövervinnerligt. Provade en lång inkallning med inkallningskommandot men då kopplade han inte på ingångstanken trots klossen utan dundrade rätt in i sidan på mig. För mycket direkt i belöning och en vana i att belöningen kommer fram redan tidigt i sträckan. Han har bra fart hela vägen in, men känns i belöningstanke mot slutet (känner att jag analyserar ganska djupt här). Karin bannade mig för långt pass vilket märktes tydligt, då Sid efter det missödet (indundringen i sidan som inte ledde till belöning) bytte strategi och började bjuda på skällande bevakningar mot klossen... Man har aldrig tråkigt när man tränar belgare! Det känns i alla fall som att det är ett bra sätt att jobba på för att få till ingångarna även från hög fart. Överlag börjar ingångarna se mycket, mycket bättre och "smackigare" ut, vilket syntes tydligt i de fria följ-filmerna som Karin tog. 


Nästa pass körde vi läggande under gång och kedjade ihop till ett i stort sett färdigt moment, vi saknar bara ett riktigt bra uppsitt från ligg i återgången. Han hade fin attityd i framföringen. Nästa steg blir att lära in rutin för momentet, utmana honom i att vänta på kommando och självklart att få till uppsittet. Härligt med ett moment som börjar bli någorlunda klart åtminstone.


Sista passet körde vi kryp. Min målsättning var 13 steg med mig på knä framför. Märkte att han lätt fastnade på sju och funderar på om jag blivit lite stereotyp i min kriteriesättning. Nya målsättningen blev att spräcka sjuan, vilket vi lyckades riktigt bra med, dock inte ända upp till 13. En annan målsättning var att börja fejda bort hjälpen så jag kan börja gå upprätt framför honom och det tycker jag vi fick till riktigt, riktigt bra. Tappade lite räkningen på steg och blev lite slarvig med kriteriesättningen när målet i stort sett bara var att han skulle bjuda kryp trots att jag inte satt ner, men fem-sex (sju?) steg fick vi med säkerhet till med mig ståendes, dock något hopskjunken, men det kommer vi ifrån snart. Även här känns vi på god väg!


Mellan Sids pass tränade Karin med Etza och det är väldigt inspirerande att hjälpa henne med elitmomenten och fundera och klura kring problemlösning och träningsupplägg. De börjar få till riktigt fina moment och en härlig attityd hos både förare och hund, det är riktigt roligt att se utvecklingen som pågår.


Har fått en stor vardagsuppgift att jobba med, eller rättare sagt har jag vetat om det ett tag nu men det märktes tydligt idag, och det är andra hundar runtomkring. Tyvärr har vi inte mycket möjligheter till sådan träning här på hemmaplan (saknar Forshaga!) och på brukshundklubbarna verkar det ärlig talat rätt dött för tillfället.  Känner mig inspirerad och träningssugen, inte nerslagen och irriterad som man oftast kan känna sig när dylika problem uppstår. Har en bra plan för hur jag ska jobba och en tydlig bild av hur jag vill att resultatet ska bli. Hoppas att sökgänget på lägret nästa vecka ställer upp som mina första offer...


Nu ska jag snart gå och lägga mig, i morgon åker vi in till stan och spårar vid universitetet innan staden och värmen vaknar till liv. Det är härligt med träningskompisar som drar med en på dylika äventyr, jag har gott om dem bland mig.


Tack Karin för en trevlig och givande förmiddag, det gör vi om på fredag!


Carro, 22.
hundIDiot ut i fingerspetsarna.
www.hundid.se http://www.hundid.se
http://carro.hundid.se

Kalender

Ti On To Fr
            1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<< Juli 2012
>>>

Hundtränaren

Senaste inläggen

Ebba

Photobucket

Mikroblogg

Sid

Photobucket

Kategorier

Nebbie

Photobucket

Arkiv

Sök i bloggen

Askari

Photobucket

Länkar

hundID

Photobucket

Fråga mig

2 besvarade frågor

Besöksstatistik

Tidigare år

RSS


Skapa flashcards