Kontrollerad  lek - Som hund och katt

Inlägg publicerade under kategorin Spår

Av Carro - 21 mars 2011 23:11

I går följde Fredrik med mig ut till skogen och vi la spår åt alla hundarna.


Fia gick sina första spår. Det första lallade hon omkring med storögd blick och tittade på allt annat som fanns i skogen. Precis så gjorde Sid de första typ tjugofem spåren jag la åt honom, så trots att Fredrik verkade bli lite uppgiven så misströstade inte jag utan jag skickade ut honom att lägga ett till. Det andra gick mycket bättre och hon hade näsan i spåret nästan hela tiden. Duktig liten Fia!


Farina fick upp tempot rejält. Första spåret var svajigt som sjutton då hon bara ville äta rådjursbajs som tinats fram i skogen. Alla blir vi lyckliga av våren... Hon spårade bra andra halvan av spåret men även idag blev hon lite svajig mot slutet. Trötthet? Man glömmer lätt bort hur liten hon är. Hennes andra spår plöjde hon fram med värsta mallefasonerna. Vad hände där liksom? Spåra gjorde hon men plockade slutet gjorde hon då rakt inte.


Sid fick ett långt spår över kalhygget som gick över både snö och barmark. Fredrik hade lagt ett jätteroligt spår som bl.a gick nere i diken och vinklade över barmark för att sen fortsätta rakt fram igen. Riktigt kul med spårläggare som inte har några som helst förutfattade meningar!


Mitt i spåret stötte vi på våran granne som satt och solade på en stubbe. Sid hajade till, slängde ett ögonkast på henne och spårade vidare. Duktig Iddis! Han plockade alla pinnar med stor intensitet och utan minsta tveksamhet. Idag höll vi inte på och löjlade oss med några kycklinghalsar utan han fick spåra på direkt. Vad jag märkte var att han spårade mycket bättre på en gång efter pinnen om jag la honom ner en stund i spårets riktning och släppte på honom genom att fria honom, leda honom i halsbandet fram till där pinnen låg och så göra ett nytt påsläpp, lugnt och metodiskt. De gånger jag lät honom söka upp spåret själv svajade han rejält en bra bit efter påsläppet och det dröjde en bra bit innan han riktigt fäste på rätt spår igen.


Idag har vi tränat lydnad här hemma. Jag tränade flera pass med Fia, då Fredrik har gett mig tillåtelse att nöta lite med henne. Hon är jätteflashig i lydnadsträningen och har så härliga rörelser och en underbar attityd, så jag är jättetacksam över att jag får låna henne lite. Vi tränade på kamplek med omvänt lockande och släppa på signal. Fia är duktig på att kampa när hon själv vill (typ i grejer hon snott, i byxben eller liknande) men är svårare att få igång på beställning. Det känns som att det är viktigare än släppandena just nu, men vi måste samtidigt kunna få henne att släppa på kommando när hon tagit fullbett i hälsenor...


Andra passet körde vi frivilliga hoppstå och tredje passet la vi på signal. Duktig Fia är repetitionsklok och väntar på signal som om hon aldrig gjort annat. Därefter jobbade vi med lägganden som är nån sorts krashlandningsvariant med endera rumpan eller framdelen eller hela kroppen och huvudet med för den delen. Ska försöka få de någorlunda jämna men med samma härliga attityd.


Till slut körde vi tre pass med baklängesfot som framförallt är följa med baklänges utan att hoppa. Hon hoppade mindre och mindre för varje pass, väldigt klok valp.


Sen var det Fredriks tur att träna och han fick fortsätta träna på att jobba runt andra hundar. Jag passade på att träna med Farina medan Fredrik jobbade med att belöna spontankontakt och sättanden och om Fia hoppade fram mot Farina sätta henne ne mellan knäna och klappa henne på bröstet tills hon lugnat sig och då ge henne en ny chans. Det verkar vara en jättebra strategi för dem och Fredrik är jätteduktig.


Farina fick träna på frivilliga sättanden som sitter ganska långt inne. Hon gör det, men långsamt och tveksamt. Det är helt okej i det här läget, det finns fart så det räcker och blir över ändå. Vi jobbade också med stadga i sitt med hjälp av omvänt lockande och det börjar hon förstå bra, men ibland fastnar hon i att inte klara av en specifik störning och då får jag gå tillbaka till bäbisnivå ett par gånger innan hon klarar lite svårare utmaning igen.


Vi kampade och tränade loss en del också, passade på när vi hade bra förutsättningar. Det gick bara bra men hon bet mig i armen en gång när hon hoppade efter grejen. Bestämde mig att köra "stanna på backen när jag lägger leksaken i fickan"-träning och det hajade hon på en gång. Det är roligt med en hund som är så het på belöningen att hon lär sig så galet snabbt.


Sist men inte minst så fick Sid träna hottarget. Jag har verkligen noll inspiration för lydnadsträning utan lät Fredrik utmana oss i hottargetövningen istället. Det var inte så svårt till en början, då IKEA-råttan inte inbjöd till minsta lilla fundering, han bara klippte råttan utan att ens titta efter sitt heta föremål. Morr. Provade flera gånger men det blev för svårt, så råttan fick nyttjas som belöning istället. Då kunde Fredrik utmana honom rejält och det svåraste blev när han låtsades fela Sid. Då blev Sid lite ledsen och tveksam och det tog lång tid innan han kastade sig in i övningen igen. Det tog hårt att husse lät så besviken! Fredrk blev nog lite (mycket) impad över Iddis som är så duktig. "Hur kan han veta?" undrade han flera gånger då Sid valt rätt grej framför två grejer som var väldigt lika.


Vi avslutade med promenad i leran. När vi kom in gav Fredrik mig en riktigt dråplig kommentar: "alltså, är det verkligen helt shysst att sätta upp knät i bröstkorgen på henne när hon hoppar, hon vet väl inte om att hon är skitig heller?"
Hm, tror jag ska sluta lära honom saker om hundträning...


Nu ska jag krypa ner och sova. Hundarna och Fredrik gick och la sig för flera timmar sen, jag skulle "bara" skicka iväg lite kursinfo innan jag gick och la mig.


I morgon hoppas jag på spår igen. Kanske ska försöka ta tag i lite lydnadsträning också, hitta lite träningsglädje igen.

Farina · Fia · Hund · Lydnad · Sid · Spår
ANNONS
Av Carro - 19 mars 2011 22:18

Gick upp vid sextiden i morse för att åka ivög och spåra. Kom inte iväg förrän ett par timmar senare efter en kaffestund i sängen och varsin promenad för hundarna.


Hade tänkt åka till sjön och spåra på isen men vågade inte ensam, trots att Storfiskarn i familjen hävdar att isen är över en meter tjock och att det skulle gå att köra lastbil med släp på den. Istället åkte jag upp till Riala och la spår till Sid på skaren och till Farina på södersidan i en liten skog.


Sids spår la jag längs med åkerkanten och det blev nog som ett dubbelt appellspår med tre apporter, en på varje ben (den sista efter en spetsvinkel). Kändes lagom för att kolla av statusen efter ett långt uppehåll. Han gjorde det jättebra men hade nog velat ha det tio gånger så långt eftersom han spårade som bäst de sista hundra metrarna. De första hundra metrarna sprang han ut i linans längd och tillbaka till mig, ut i linans längd och tillbaka till mig överenergisk och alldeles lycklig. Han plockade apporterna fint som FAAAN på ren svenska. Jag trampade ner de ordentligt i snön och han plockade de på en gång. Vi åt lite kycklinghalsar (han åt) efter varje apport och han fick ligga och vänta på fri för att få fortsätta spåra. Kändes helt okej som strategi, men inte ens kycklinghalsarna åt han med större aptit när de serverades i ett spår.


Det mest intressant var alla de miljarders djurspår som korsade mitt spår och hur han hanterade dem. Han kollade av vissa och följde de nån meter för att sedan byta tillbaka till mitt spår där han gått av det. Det kändes riktigt bra, han är ingen viltspårsidiot men det var ändå skönt att få kvitto på att värdet ligger där det ska. Det var också intressant att se att han vid ett tillfälle då han slagit i en båge bakspårade sig själv tillbaka till där han slagit av spåret. Och att man hörde näsan, hela tiden. Duktig Id!


Sista biten av spåret kom solen fram och jag försökte våga mig på att blunda och känna på trycket i linan om han var på spåret eller inte. En rolig utmaning och något jag ska prova igen för att bli ännu säkrare på skillnaden i tryck från honom när han är rätt och när han vinglar omkring. Han fick spåra hela vägen in i bilen.


Farinas spår gick i både skog och nysnö och hos henne var det intressant att se hur hon slog på näsan på en gång och dammsög skogen, trots att hennes spår inte legat så länge. Även hon kollade av ett par viltspår och jag kanske borde ha gett henne mer frihet till att själv välja rätt, men jag hade henne i koppel och sele och alltså inte så mycket svängrum, så jag saktade in när hon gick in på viltspår och väntade ut tills hon valde rätt igen, då vi fortsatte. Hon var extremt noggrann i början men lite mer svajig allt eftersom, jag har ingen aning om hennes spårerfarenheter men det här kändes på en helt perfekt nivå. Några mjuka vinklar, mellan stenar och över ett buskage gjorde henne nyfiken och verkade vara någon hon gillade. Hon fick äta frukost i slutet och spårade också hela vägen tillbaka till bilen, men jag hade väl inte väntat mig annat av en schäfer :-)


Åkte hem och tränade ett par shejpingpass inomhus. Farina fick prova på klossen men det blev inte så mycket av med att lägga tassar på, hon är lugn och gör inte så mycket i shejpingpassen vilket jag ser som väldigt positivt. Mot slutet av varje pass brukar hon få nån sorts "aha-känsla" och bli mer intensiv, idag uteblev de men jag kan se framför mig hur hon kommer bli helt galen när poletten trillar ner kring det här med shejping. Så, vi tar det lugnt med korta pass och belöningar för lugna rörelser.


Sid fick träna hot-target, en träning som legat nere ett tag precis som allt annat. Idag var första gången jag la in nonsensföremål som störning (alltså inte godbitar eller leksak) och jag trodde de skulle bli mer markeringsvänliga (det är större sannolikhet att prova att frysmarkera ett föremål man inte har någon annan erfarenhet av, än ett föremål han har erfarenheter från att bita i eller liknande). Men han var jätteduktig och valde inte fel en enda gång. Han valde även att avstå från att markera när rätt föremål inte låg nere och markerade inte heller det föremål som liknade hans. Däremot blev IKEA-råttan alldeles för stor frestelse och han bara kastade sig in i högan av grejer och klippte den, sen såg han lite fundersam ut när han vände upp mot mig "det här var inte riktigt tanken va?" såg han ut att säga.


Även resten av dagen har varit precis sådär som ens första lediga lördag på evigheter ska vara. Jag åkte till Åkersberga och fick massage av min kopis Therese som börjat massera på Roslagssalongen där jag klipper mig (när jag fortfarande klippte mig, just nu är mitt hår nåt sånt halvlångt helvete i väntan på de böljande svarta lockarna som jag hoppas ha råd med någon gång). Kände mig helt mörbultad när jag åkte därifrån men åh så skönt det var! Jag kommer helt klart åka dit regelbundet och se om det kan hjälpa mot min ömmande rygg. 


Efter lite kaffedrickande och skitsnack åkte jag hem och gick en promenad med hundarna på kalhygget i sol och åtta plusgrader. Lovely! Efter grill och ett par groggar avslutade vi med att somna i soffan med alla hundarna som umgåtts alla tre för första gången idag utan större problem, det är brudarna som är lite för på varandra för att det ska vara helt hövligt. Kvällsrastningen blev en trött historia och nu sitter jag i köket och anstränger mig för att blippa färdigt det här innan jag somnar. I morgon ska jag nog ta sovmorgon och sen tror jag det kommer bli en riktigt bra dag, även söndagen.

Farina · Hund · Sid · Spår · Vardag
ANNONS
Av Carro - 19 september 2010 19:45

Oj, jag som har bloggandet som en av mina favoritsysselsättningar verkar numera få vara glad över att få ihop ett inlägg i veckan. Illa. Jag hoppas det kan bli ändring på det.


Jag jobbar på på det nya jobbet i Haninge och har haft ett helt galet schema den senaste tiden. Varje jobbdag innebär i stort sett en hel dag bort för mig, vilket kan vara frustrerande. Tiden jag får över ägnar jag åt hundträning och att umgås med Fredrik. Det har varit rätt lite tid över till någonting annat sen jag började jobba men jag hoppas det blir ändring på det nu när alla kommit in i jobbet, man har fått mer rutin och det flyter på.


En lägesuppdatering tänkte jag bjuda på i alla fall. Jag har i tillägg till allt med det nya jobbet i Haninge börjat på ytterligare ett jobb. Det är bara ett extrajobb, men vilket extrajobb sen! Tungt, blött, slitsamt och alldeles underbart verkar det vara, som hundskötare på FHTE. Har bara varit där två gånger, jobbade min första vardag i torsdags och ska jobba helg nästa vecka. Spännande! Har sett min kärlek från i våras på avstånd men jag hoppas få spendera mer tid med honom innan han åker vidare ut i tjänst. Han var lika vacker att titta på nu.


Jag håller på att leta ny bil, ska köpa mig en soppasnål kombi att kunna pendla till jobbet med som dessutom står ut med att vara hundbil för åtminstone fem år framåt. Sökandet går sådär, har någon något tips är det bara att skrika till. Jeepen är till salu och Våfflan är satt på restriktioner, max 1 mil och max 70km/h. Hoppas den håller för fler vändor ut i skogen och till grusträningsplan innan den klappar ihop. Hoppet var nästan ute för ett par helger sen men nu verkar den vara på fötter (hjul) igen.


Träningen med Sid går framåt i alla träningstekniska avseenden. Han spårar som en gud, senast i fredags la Åsa ett klurigt "över stock och berg"-spår med massa knepiga vinklar både åt sidorna, uppåt och neråt! Mitt i spåret kom dessutom den berömda trappan, som jag hört fler som råkat ut för i spår lagda av Åsa och lika många olika strategier har hundarna haft för att reda ut det hela. Sid gick åt på spången, såg en aning frågande ut, ringade ett litet varv runt en elstolpe och tog sen trappsteg för trappsteg utan större konstigheter. Duktig Sid! Själv hade jag lite större problem, då det hade regnat och trätrappan var både hal och brant. Men ner kom vi och alla pinnar fick vi med oss hem, trots att vi var helt solo ute i skogen utan minsta aning om vi var rätt eller vilse. Jätteduktig Sid!


Lydnaden går också framåt och vi börjar närma oss start i appellen. Jag kommer dock skjuta på den till våren, av anledningar som jag tänkte gå in närmare på i ett senare inlägg.


I morgon åker vi till Värmland för att gå på kurs med Niina Svartberg och för att träffa Li! Vi ska bo hemma hos Li i Forshaga, vilket kommer bli hur roligt som helst och jag längtar massor. Ska definitivt ta en sväng förbi hundstallet och kramas med alla där innan jag lämnar Värmland.


Nästa inlägg jag skriver här i bloggen skrev jag redan i måndags, men har ännu inte publicerat. Jag får se när jag gör det, förhoppningsvis kommer det inom en vecka i alla fall.

Hund · Lydnad · Sid · Spår · Vardag
Av Carro - 30 augusti 2010 21:45

Efter dagens lydnadskurs gick jag ut i en kohage här i närheten och la ett appellspår till Sid. Vi har börjat experimentera lite i spåret efter inspiration från en tråd på aktivhund. Under en period nu ska jag prova att utnyttja spåret mer som belöning för att hitta pinnar.


Jag tar riktmärken för vad jag lägger pinnarna och saktar ner på mitt eget tempo och håller emot i linan när vi närmar oss. När Sid hittat pinnen ropar jag "bra!", tar in honom, gosar, kastar pinnen, gosar lite till och sen håller jag honom i halsbandet och släpper på spåret igen. Han springer snabbt ut till platsen där han hittade pinnen och tar upp spåret igen. Mitt under en sträcka när jag tycker han spårar bra kan jag ropa in honom och ge en godbit och sen låta honom fortsätta spåra igen.


Jag tycker det verkar väldigt lovande, åtminstone har han inte missat en enda pinne under de spåren som vi jobbat såhär (bara två stycken än så länge). han har snarare ökat i intensitet vid pinnarna och jobbar som sjutton för att hitta dem. Jag gömmer för det mesta undan pinnarna under gräs, jord eller skogspinnar så han måste använda näsan för att hitta dem och nu ringar han verkligen in doften för att lokalisera var pinnen ligger. Förr kunde han göra en markering genom att t.ex vända huvudet bakåt i spårets riktning eller sniffa till där pinnen låg, men inte alltid plocka upp den.


Min plan är nu att skulle han inte plocka upp pinnen skulle jag bromsa honom ytterligare i spåret. Eftersom jag tagit riktmärken och dessutom har ett större och mer märkbart beteende att uppmärksamma vid pinnarna så vet jag var jag ska börja bromsa.


Jag har även låtit honom spåra vidare efter slutpinnen så spåret slutar mitt i spåret och inte vid en apport. Jag bryter honom ofta under spårets gång, ger en godbit och låter honom fortsätta, så han vet aldrig vilket bryt som är det sista. Idag lät jag honom spåra återgången hela vägen hem, fast i koppel och halsband. Annars brukar jag tänka att när selen är avplockad är spåret avslutat och försöka gå en annan väg hem än den jag gått när jag la spåret. Idag hade jag inte ork att engagera mig så, utan lät honom spåra bäst han ville trots att selen var av. Jag la inte heller något värde i hur han spårade utan bara lät honom göra det. Vad tänker ni? Tror ni det kan göra någon skada? Jag vet att det finns spårfolk som läser min blogg som mer än gärna får komma med synpunkter!


Hade en jättebra känsla genom hela spåret. Det var jätteskönt att vara ute i skogen och bara känna hur himla duktiga vi var. Han var väldigt lugn också, en dags lydnadsträning kanske är perfekt uppvärmning inför spårarbetet?


Tränade lite mera lydnad när vi kom tillbaka till gården. Körde frivilliga lägganden från utgångsställning och la även på lägganden på signal och att vänta på signal i utgångsställning. Roligt småpill! Några vändningar på stället och att komma in i utgångsställning gjorde vi också, de behöver verkligen förbättras på alla plan. Upptäcker att utgångsställningen blir betydligt bättre om han först fått belöning för att gå djupt in i positionen vid vänstra sidan. Något att tänka på och definitivt något att stärka upp.


Det låg en metallapport på planen och eftersom apporteringen gått så himla bra på dagen så kunde jag inte låta bli att prova om han kunde gripa den spontant. Men nä, det behövs nog lite mer genomtänkta lösningar och att lura in honom på rätt spår med hjälp av en träapport för att få in den. Sid tycker att apportbockar borde vara gjorda i Crocsmaterial, vilket är det han har absolut finast gripande och bärande på. Metallapportering är något vi ska jobba med på apporteringskursen i helgen.


Allt för nu, ska snart gå en nattis med mallebarnet och sova sju kvart i timmen till i morgon. Sömnbrist finns det gott om, om man kan säga så.


Ursäkta om inlägget råkar hainfluenser av norsk meningsbyggnad och ordförråd, jag tror jag ändrat allt men det är inte säkert. Jag halkar in så himla lätt när jag umgås med norrmän (norrlänningar, gotlänningar eller andra "icke-riksvennar" med för den delen). 

Hund · Lydnad · Sid · Spår
Av Carro - 12 augusti 2010 18:25

När jag plockade ut Sid ur bilen idag för att visa Annica lite signalkontrollövningar hade jag honom studsandes kring mina fötter. Det har inte hänt sen han var liten, senaste tiden har han varit väldigt utåtriktad och svår att engagera i träning, därav att vi har jobbat mycket med följsamhet och shejping de senaste veckorna. Det är underbart när man känner att träningen verkligen ger resultat och att man kan shejpa en hund till att bli förig på ren SBK-svenska. Fina Sid!


Inte riktigt lika fin var han dock när vi var ute och spårade i eftermiddags. Han bytte spår flera gånger och kämpade på övertygande som sjutton fast åt helt fel håll. Jag hade gått neråt på en grusväg och kommit ut vid en husvagn, men vid husvagnen envisades han med att gå uppåt. Han fick göra det ett par gånger för att jag skulle kolla om han själv kunde komma på att det inte var riktigt rätt, men nej han var ruskigt envis. Sen envisade han sig med att han skulle in i skogen på samma ställe, men mitt spår tog han inte.


Tog in honom och släppte på honom på grusvägen, men då snurrade han in i skogen på andra sidan. Jag lät honom gå en bit men kallade tillbaka honom när han inte kom på bättre tankar utan spårade på. Gick hela grusvägen ner och gjorde ett spårpåsläpp inne i skogen istället, det verkade som om han hittade spåret men gick återigen åt helt fel håll. Jag tog in honom och gick tillbaka över spåret. Han tog upp det igen och spårade bra, hittade pinnar och kändes på spåret igen så att säga. Så vimsade han igen, eller han spårade som en galning, intensivt och ihärdigt men rakt ut bland massa småtallar där jag visste att jag inte varit. Så blev han alldeles låg i kroppshållningen och spårade runt, runt, runt som en tok, jätteskumt beteende!


Linan trasslade in sig rätt rejält, jag släppte den för att reda ut den och när den var utredd så försvann Sid, han drog iväg som en galning med näsan plöjandes i backen utan minsta öron på. Det var lönlöst att springa ikapp honom så jag sprang upp till vägen istället för att försäkra mig om att han inte sprang ut dit med linan efter... Usch, vad läskigt det var! Jag stod precis i spåret och det dröjde inte länge förrän han kom, dum som jag var gav jag inte upp utan släppte på honom därifrån men han vimsade bara omkring. Först då plockade jag av honom selen och gick till bilen, något jag borde gjort mycket tidigare.


Det här var en spännande erfarenhet, helt och fullkomligt galet och jag har ingen aning om vad som hände. Vildsvin? Svampplockare? Eller, ve och fasa, varg? Eller bara varm, trött och virrig?


Tror det är dags att boka en tid med spårcoachen.


Nu ska jag spendera kvällen i soffan. Gick upp halv sex i morse och energin tog bom-slut när jag kom hem efter spåret. I morgon blir det lydnadsträning och på lördag sök!

Hund · Sid · Spår
Av Carro - 3 augusti 2010 23:10

Ett långt inlägg som jag personligen tycker är ganska läsvärt, framförallt som tankeställare kring vad det beror på att det blir fel i träningen ibland och som gör mig glad över att jag inte använder mig av fysiska korrigeringar när felen uppstår.


Har gjort två upptäckter den senaste veckan om att jag skapat problem genom att lära in dem och där lite funderingar kring konsekvenser av vissa beteenden gjort att jag hittat lösningar på problemen. Jag ska förklara närmare hur jag menar och det blir framförallt funderingar kring omedvetet användande av negativt straff (negativt straff = ta bort möjligheten till belöning).


Med Sid har jag länge haft problem med att han går över sista föremålet i spåret. Mitt första försök till lösning på problemet var att ha mer attraktiva föremål som slutföremål för att stärka upp viljan att finna slutet. Det hjälpte inte ett dugg, då Sid kunde markera (genom att "stämpla" i luften mot föremålets riktning efter att ha gått över det, stanna upp men sedan gå vidare eller dylikt) men inte plocka upp det utan fortsätta spåra min återgång.


Min andra lösning på problemet blev då att belöningen för att hitta slutet skulle få bli att fortsätta spåra, han skulle alltid ha förväntan på ett nytt spår. Därför la jag flera spår med bara ett föremål och direkt efter att ha hittat föremålet på det ena spåret släppte jag på honom på ett nytt spår med ett föremål. Ibland gick jag en bit med honom i koppel innan nytt påsläpp och ibland var det ett långt spår som blev gått som flera korta.


Det var i den vevan jag fick ett nytt problem, när jag la sammanhängande spår plockade han inte upp första föremålet, men kunde gå förbi det och plocka resterande föremål i spåret - utom slutet.


Att få fortsätta spåra är belöning för Sid. Att tvingas sluta spåra är för Sid ett straff för att plocka upp föremål. I och med att spårarbetet avslutas efter att slutföremålet hittats så straffas Sid för att plocka upp slutet. När jag försökte avhjälpa det genom att lägga korta spår med bara slut (stärka upp att hitta slutet genom att slutet skulle bli mer värt än spåret) så slutade han plocka upp första föremålet, eftersom det kan vara det sista. Sid vet inte om den fortsatte vittringen är en fortsättning på spåret eller min återgång till bilen, för honom är det bara ett spår. Sid vet inte med säkerhet vilket föremål som är det sista men han har betydligt större benägenhet att plocka tio centimeter långa pinnar än pipleksaker, petflaskor, kampleksaker och andra "roligare" föremål, eftersom det är dessa han straffats för att plocka upp. Han plockar heller inte gärna grejer nära dikeskanter, vägar, terrängskiften eller dylikt eftersom det oftast är där man, i all mänsklig stereotyphet, lägger spårslut (vet inte om stereotyphet är ett ord, men ni förstår nog innebörden).


En ny fundering att prova inför framtiden fick jag från Björn Åge, som har Sids pappa, nämligen att aldrig lägga spårslut. Lägga längre spår än jag planerat att gå, lägga föremål precis som om de varit slut men låta spåret fortsätta. Ta för vana att regelbundet bryta mitt i spåret för en liten mystund, lite korvätande eller lite kamp- och jaktlek. Att lägga mina mentala spårslut i något av dessa avbrott. En form av straff kommer det fortfarande bli, eftersom möjligheten att få fortsätta spåra försvinner, men jag tror risken är betydligt mindre att sannolikheten för att spåra minskar än att sannolikheten för att plocka apporter minskade.


Med Askari har jag haft problem med tävlingsträningen av budföring. Delarna 1) att springa till mottagaren och 2) att springa tillbaka till mig fungerar bra. Men inför tävling vill jag dels lägga många belöningar ute hos mottagaren men dels träna att han ska kunna springa från mottagaren utan att först ha fått belöning hos denna. Detta har inte fungerat något vidare då något av skicken i stort sett alltid blivit dåliga.


Idag kom jag på var problemet ligger. Vi var på ÖBK och tränade tävlingsmässig budföring med Annica. Planen var att skicka till Annica, tillbaka till mig och sen tillbaka till Annica för belöning. Första försöket sprang Askari till Annica, krumbuktade lite och sprang sedan tillbaka till mig, utan minsta tendens till att sätta sig fot eller ens vrida på öronen när hon försökte ropa tillbaka honom. Vi gjorde om och denna gång satte han sig fint, fick en klapp och sen springa tillbaka till mig, vilket han gjorde fint. Sen på skicket tillbaka sprang han inte ens hela vägen fram till Annica utan gjorde en lov framför henne samtidigt som han krumbuktade sig och sprang i 190 tillbaka till mig.


Han försöker komma åt sin fasta rulle.


I söket har vi länge jobbat med att Askari inte ska gå på figgarna i legan. Efter att ha tränat mycket specifikt på att markera på lagom avstånd från figgarna började jag lägga in att om han kommer för nära innan han markerar plockar jag ut rullen och skickar om honom på nytt. Det har fungerat jättebra och markeringarna ovanpå figgarna, efter en tungkyss eller efter att först ha mallebrötat sig lite har minskat ner till minimum och han har blivit jätteduktig på att ändra beteende om jag skickat om honom på nytt.


När Askari sätter sig fot med mottagaren, får springa tillbaka till mig och sen blir skickad tillbaka har han kopplat det till den intensiva markeringsträning vi haft i söket och alltså tagit omskicket som ett straff för att han satte sig fot hos mottagaren. Han ändrar sitt beteende och försöker istället markera innan han kommit fram till mottagaren, på det avstånd jag lärt honom i söket.


Hade jag haft mer tid innan vi förhoppningsvis ska tävla budföring för sista gången hade jag lagt ner tid på övningar som fått honom att förstå skillnaden, att "marsch" betyder spring rakt fram och sätt dig fot hos det som finns där och "sök" betyder spring rakt fram, hitta människan, håll dig på avstånd och kom tillbaka med rullen när du gjort det. Nu blir istället lösningen den enkla att allt som oftast ge belöning hos mottagaren för att visa att det faktiskt var att sätta sig fot som var det rätta och ibland låta honom springa tillbaka till mig fast med efterföljande belöning hos mig. Det vi framförallt ska träna på är första skicket till mottagaren, för att verkligen stärka upp "spring och sätt dig fot". Men skulle han få för sig att göra en "markeringslov" är det inget mer med det än att jag rycker på axlarna och skrattar åt min galna belgarpojke och glädjer mig åt att jag har en hund med både humor och vilja att alltid göra sitt bästa. Och jag är trots allt mer rädd om våra avståndsbelöningar i söket än våra budföringar.


Ibland kan det vara värt att tänka lite extra på att man lär hunden det den får belöning för, inte det man tänkt att lära den och att belöningen för hunden inte alltid är samma sak som belöning vi tänkt att ge dem.

Av Carro - 1 juli 2010 16:40

...medan jag väntar på att min sega skrivare ska printa ut papprena. Ska söka nytt jobb idag, har redan blivit lovad en intervju nästa vecka men de ville ha mina papper så fort som möjligt. Spännande!


Kom precis in från ett spår med Sid, ett spår som blev dubbelt så långt och dubbelt så jobbigt som jag hade räknat med. Men fy 17 vilken duktig hund jag har!


Med hjälp av GPS:en i telefonen och runkeeper.com så har jag hela spåret dokumenterat:


  Den gråa plutten kom dit av misstag när jag råkade trycka på paus, sen insåg jag att detv var ett perfekt sätt att markera apporter på, så det ska jag använda mig av nästa gång.


Markera apporter var för övrigt något som Sid inte var så bra på idag, vi fick med oss hälften hem och dessutom gick han över slutet. En bra sak var att de apporter han sprang över var i början och jag har en känsla av att det är för att han är så ivrig på att spåra som han helt enkelt inte analyserar dofterna ordentligt eller helt enkelt skiter i apporterna. På så sätt var det ju bra att få gå ett riktigt långt spår (för att vara ett spår till honom, det här är garanterat det längsta han någonsin gått) eftersom långa, kluriga spår kan ge effekten att hundarna tar det lugnt redan från start. Första apporten han plockade var han hela linans lägnd framför mig, jag hade tappat honom ur sikte och försökte komma igenom ett tätt buskage. När jag äntligen tog mig ut kom han travandes mot mig med apporten i munnen, som han alltså plockat och kom in med till hundra procent självständigt, alltså utan ens omedveten styrning från min sida.


Resterande apporter plockade han när jag gick nära och med spänd lina och lägre tempo. Jag tror, trots det fina plockandet av den första apporten, ändå att det är det bästa.


Som synes på bilden ligger en del av spåret på en grusväg och det var första gången han gick ett riktigt hårt spår. Han blev väldigt noggrann när vi kom ut på grusvägen och doppade näsan i vartenda fotspår. Sen gick jag på gräset i vägkanten en bit och då blev han lite flamsig, men så fort han fäst på den vittringen så blev han noggrann igen. Så duktig!


I övrigt var det ett överjävligt spår att lägga och gå som tvåbening, mycket ris, snår, kalhygge, tät skog, lera, sumpmark och diken om vartannat. En bit av spåret gick över stora kalhygget nere vid stora vägen och där var det snustorrt i backen och massa lös jord, svårt att gå på men tydligen inte svårt att spåra på.


Jag kan bara inte sluta vara så stolt och glad över hur duktig han är. Det värsta är väl att han är så duktig på någonting där man själv inte kan ta åt sig minsta lilla ära, men ändå.


Här är en till bild på spåret fast i en satellitbild:



Nu är mina papper snart färdigutskrivna så jag ska fylla i de och kopiera mina betyg innan jag ska skynda mig till Wira.

Hund · Sid · Spår
Av Carro - 1 juli 2010 13:01

Det är i stort sett de aktiviteterna jag har för mig för tillfället. Har börjat komma igång med privatträningarna igen efter studie- och semesteruppehåll och det är jätteroligt att hålla kurs igen och framförallt med ekipage som man kan träffa regelbundet och se en fin utveckling.


Vi är ett gäng från Österåkers BK som startat en träningsgrupp i spår och lydnad. Vi träffades första gången i tisdags då Sid fick gå ett spår lagt av en totalt okänd spårläggare. Möjligen kan han ha träffat Annika någon gång i valplådan, men inte sedan dess. Spåret fick Annika lägga med min telefon i fickan som har ett program som kan rita upp på en karta var man går och hur långt det är. Det var jättekul att se på displayen hur spåret såg ut och för en gångs skull veta på ett ungefär hur långt spåret var. Spåret var 450 meter och det är nog så långa spår han brukar få, dags att börja göra de längre med andra ord. Det var högsommarvärme ute och hade inte regnat på länge, så förhållandena var kanske inte de bästa men Sid redde ut det jättebra och jobbade på som 17.


Han är så otroligt duktig på att själv leta sig tillbaka till spåret när han tappar det. Han söker sig tillbaka till spåret, bakspårar sig själv en bit och vänder sedan upp och fortsätter framåt igen. Det är så häftigt att gå bakom honom i linan och se hur han löser alla klurigheter och hanterar informationen som han får i nosen. Jag tycker synd om IPO-spårare som inte får uppleva de här naturliga spårlösningarna på samma sätt, eftersom IPO-hundar måste spåra med en specifik teknik. Jag är väldigt taggad över att få lägga spår som utmanar och utvecklar Sid i hans spårande då det är så intressant att se hur han jobbar.


Hade tänkt gå ut och träna lydnad och lägga ett längre spår idag eftersom vädret såg så lovande ut (mulet och ca 15 grader varmt). Men jag fastnade vid datorn och nu har molntäcket spruckit upp, solen tittat fram och temperaturen höjts till dryga 20. Suck! Jag är ingen sommarmänniska. 


Ska ta och diska, hänga tvätt och pallra mig ut på en promenad istället. Är avundsjuk på syster och Mats som är på läger på Tånga Hed och tränar som tokar med ruskigt duktiga instruktörer. Morr...


Drar vidare, so long!

Hund · Sid · Spår · Vardag

Carro, 22.
hundIDiot ut i fingerspetsarna.
www.hundid.se http://www.hundid.se
http://carro.hundid.se

Kalender

Ti On To Fr
            1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<< Juli 2012
>>>

Hundtränaren

Senaste inläggen

Ebba

Photobucket

Mikroblogg

Sid

Photobucket

Kategorier

Nebbie

Photobucket

Arkiv

Sök i bloggen

Askari

Photobucket

Länkar

hundID

Photobucket

Fråga mig

2 besvarade frågor

Besöksstatistik

RSS

Följ bloggen

Följ Kontrollerad  lek - Som hund och katt med Blogkeen
Följ Kontrollerad  lek - Som hund och katt med Bloglovin'

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se