Kontrollerad  lek - Som hund och katt

Inlägg publicerade under kategorin Bilder

Av Carro - 7 juni 2012 14:10

Andra dagen började med platsliggning. Tre hundar var med i gruppen. Sid fick ligga på sin filt bakom hundarna som låg plats och gjorde det jättebra. Han fick titta på medan hundarna låg plats och gjorde utmarsch från planen. Sen höll vi oss runt planen eftersom vi var nummer två ut att träna.

Vi tränade kryp, ett moment som vi, när vi väl började få fram någonting att belöna, avancerade väldigt snabbt i. Sen började han växla mellan olika tekniker och det hela blev väldigt osäkert. Jag visste inte vad jag skulle ha för kriterier och jag visste inte hur jag skulle förklara för honom vad som inte gav belöning.

Ulrika tittade på hans kryp och ansåg att den lilla teknikförändring han gör inte spelar någon roll alls. Han är låg och det är det allra viktigaste.

Vi började renodla träningen med sikte på färdigt moment. Jag fick vara vid hans sida, rak i ryggen och utan belöningar i handen. Bort med alla hjälper och med fokus på att belöna det jag vill ha. Jag tänker att om jag alltid ser till att belöna den tekniken jag vill ha så kanske de små förändringar han gör ändå släcks ut med tiden och gör de inte det så gör det ju inte så mycket.

Jag fick börja lägga signal på och vara noga med att allt skedde väldigt lugnt. Nedläggandet, signalen, belöningen. Jag fick tipset att lära honom lägga ner hakan så snart vi stannar eftersom det hjälper honom att hålla en väldigt lugn sinnesstämning. Någon gång när han hetsade upp sig lite och jag sa "lugn" så la han ner hakan och tog ett djupt andetag, så det beteendet kopplar verkligen ihop med en avslappnad känsla.

Raksträckorna såg fina ut och vi började fila på vändningarna. Jag försökte göra vändningar på stället men det var svårt, han ville gärna sätta sig upp och kasta med rumpan. Istället fick han krypa framåt några steg och jag belönade att han la över vikten på skinkan när jag vände mig åt vänster. Han kom snabbt in i det och jag fick tänka på att ta det lugnt, vända 45 grader och sen fortsätta framåt så han rätade ut sig och inte hamnade helt på sidan.

Mot slutet ville han gärna sätta sig upp, bli hög (krypa slarvigt) eller inte starta alls. Vi jobbade oss igenom det men kom fram till att han nog var trött i både kropp och huvud efter ett helt pass med krypande. Han ska få lite krypledigt och så plockar vi upp det igen om ett tag. 


Nästa pass jobbade vi med inkallning med ställande. Jag visade upp momentet som det ser ut och förklarade att något av följande scenarion sannolikt skulle utspela sig: 1) han startar inte 2) han stannar inte alls 3) han stannar själv. Det som hände var nummer 4) han la sig. Vi har verkligen alla variationer på det momentet och ingen riktig stabilitet.


Stoppet är dock magnifikt. Jag fick se en smygfilmning efteråt och han nitar verkligen (tyvärr in i ett läggande, eller han stannar i stå men lägger sig direkt). Själva stoppet behövde vi alltså inte träna på, utan snarare stadgan i stå och att stå kvar efter stoppet. Jag har tidigare alltid belönat hos mig för att främja starter. Ulrika tyckte jag skulle variera belöningen med att komma hos mig, bakom eller kastad till för att inte få mönster. Jag ska träna följande delar separat: stanna och stå stilla på korta inkallningar, springa hela vägen in till mig utan att det händer någonting, rena starter och inkallningar från stå in till sidan. När de fungerar, baklängeskedja ihop de. Och då baklängeskedja ihop de ordentligt. 


Han stannade och stod stilla riktigt bra när han hade en grej bakom, men tempot blev sämre. Att springa hela vägen in till mig trots belöning bakom och sen få dra på varsågod efter en ingång är en övning vi kommer ta till oss av. Han svarade inte särskilt bra på vare sig omvänt lockande eller ett "kvar"-kommando efter att ha stannat, han hann lägga sig ändå. Att snabbt bjuda in till belöning innan han hann lägga sig fungerade inte för mig, då jag inte hann med honom utan med all säkerhet lyckades belöna läggandet ytterligare ett par gånger. Men att stanna, landa i ståendet och verkligen stå kvar i väntan på belöning/ny inkallningssignal tror jag funkar för oss båda. Och inkallning med läggande har vi ju redan ;-)


Sista passet tittade vi på saktagåendet där jag tycker han har svårt att hitta min riktning utan gärna tar en egen. Ulrika tipsade dels om att prova att köra en inkallning över framåtsändandesträckan innan jag kör saktagåendet så han fått in sträckan "i kroppen" och dels att använda gruppen som riktningsvisare. Jag ska prova med det senare men börja med stolar eller liknande. Hon tyckte han hade ett fint gående, jag tyckte han var lite för snabb men det kan vara jag som vill gå ganska långsamt. Tempot får jag dock titta på en annan gång, nu är det riktningen som är i fokus. Vi provade ett par sträckor där han fick gå på längre avstånd från mig och det var inga problem. Ulrika gav mig massa tips och inspiration till att börja sätta ihop momentet. Jag tror Sids framåtsändande kan bli riktigt, riktigt bra.


Trötta och nöjda kom vi hem efter en höjdarhelg. Jag är så full av inspiration och av positiv energi. Sid har betett sig exemplariskt, gått från klarhet till klarhet och visat på mycket fina kvaliteter i momenten. Han känns otroligt fin i lydnadsträningen nu och jag bara längtar efter att kunna tävla honom. Nu ska det inte gå två år innan vi träffar och tränar för Ulrika igen, för åh, vad bra hon är och vad mycket den här helgen har gett oss! 


Åsa tog massor av fina bilder på mina pojkar i helgen, tusen tack för dem! Jag avslutar med min favorit, en bild som verkligen speglar min och Sids sinnesstämning som vi hade under hela helgen. Min fina, fina Sid.


 

Bilder · Hund · Kurs · Lydnad · Sid
Av Carro - 7 februari 2012 18:46

Jag upplever att hundar som är inställda på att stanna i rutan blir mer benägna att haka upp sig på konerna än hundar som är inställda på själa springandet. De sistnämnda hundarna går det oftast lättare att få bättre fart på och de håller farten framåt utan att vända upp för tidigt. 


Av den anledningen är jag inte ett stort fan av att använda targets i rutan som ett sätt att lära in den, men jag tycker ändå det finns många bra saker att hämta från targetträningen.


Jag använder en stor target, typ bilmatta eller dörrmatta, som jag vill att hunden ska springa i full fart mot. Jag belönar allra oftast med att kasta belöningen över huvudet på hunden när den är på väg fram mot targeten eftersom det är farten och riktningen jag vill belöna och inte stoppet. Varför jag har en stor matta är för att jag inte vill få en hund som saktar in för att leta efter targeten, med nos eller ögon. 


 


Jag varierar hellre min egen position i förhållande till targeten (t.ex. att jag sitter ner, står med ryggen mot, springer åt andra hållet) än har bråttom att öka avståndet. Det är lättare att få ut targeten på avstånd och behålla samma fart om man först byggt upp säkerhet och förståelse på nära håll. 


 


För hundar som inte är så sugna på att springa kan targetträning vara en strategi för att jobba med tempo och snabba rörelser. Kör på korta avstånd men variera den egna positionen i förhållande till targeten, hög intensitet och aktivitetsnivå i träningen och riktigt bra belöningar. Jag vill att targeten ska väcka "ta i"-känslor hos hunden.


Jag belönar gärna med lek och har gärna långa belöningsritualer, vilket gäller all framåtsändandeträning (bortsett från bruksframåtsändandet där jag vill ha en helt annan sinnesstämning). Jag gör hellre färre repetitioner och belönar de riktigt bra, än nöter på med lugnare belöningar för att hunden ska orka fler repetitioner. Ett par, tre stycken som belönas riktigt bra ger garanterat bättre resultat. 


Ett tydligt exempel på var hundens tankar går om man låter den springa hela vägen fram till targeten.   


Huruvida targeten ska vara synlig för hunden när man skickar den beror på vad man vill träna. I själva inlärningen av targeten och för att få in ett stort sug ut till den vill jag alltid ha den synlig. När jag jobbar med specifika riktningar kan det också vara bra att targeten är synlig så chansen är stor att hunden gör rätt. I andra fall, till exempel när man börjar länga på avstånden och vill jobba med fart ut från mig, kan det vara en fördel om targeten är osynlig i starten. Då kan jag se hur hög motivation hunden har för själva springandet och hur väl hunden kan själva springandet, till skillnad mot om hunden springer för att ta sig till sin högt älskade target. När hunden har kommit en bit på väg kommer den få syn på targeten och den kan fungera som en "belöning i halvtid". 


För att använda targeten som en riktningshjälp i rutan lägger jag den gärna bakom rutan, alltså på andra sidan det sista konparet. Återigen för att jag inte är så fokuserad på själva stoppandet och jag vill hellre att hunden har full fart hela vägen genom rutan än börjar tänka på att stanna redan innan den kommit fram (vilket är risken med en target placerad inne i rutan). Ibland får hunden belöning på vägen fram till targeten, ibland får den belöning för att stanna på targeten (på andra sidan rutan) och ibland stoppar jag den i rutan innan den kommit fram till targeten. 


För att använda targets för att lära hunden riktningsförståelse kan jag lägga ut två targets och skicka hunden till antingen den jag är riktad mot eller den jag pekar på. Till exempel lägga ut två targets på en linje och placera antingen mig och hunden eller bara hunden mittemellan. Vänder jag upp mot den till höger är det till den hunden ska springa, vänder jag åt vänster är det den som gäller. Om hunden står själv placerad mellan targetarna pekar jag till den hunden ska springa. Springer hunden till rätt belönar jag gärna på vägen fram i hundens riktning, för att förstärka själva riktningen och val av riktning. Springer hunden till fel target lockar jag tillbaka den och gör om. 



Sammanfattningsvis så använder jag en stor target som en hjälp för att jobba ut på långa avstånd eller för att hitta riktningen. Jag belönar allra oftast när hunden är på väg, i full galopp, mot targeten för att lägga mera vikt på springandet än på stoppandet. Jag kör få repetitioner med riktigt bra belöningar.



FÖRKUNSKAPER TILL FRAMÅTSÄNDANDE/RUTAN #2

  • Springa rakt ut i ingenting
  • Springa till bur/plattform/leksak/target
  • Vända sig bort från belöningen
  • Komma tillbaka med kastad leksak
  • Låsa blicken framåt när jag tar i halsbandet
  • Att jag som tränare kan tajma bollkast och klick
  • Låsa blicken mot leksak/annan belöning/target
  • Låsa blicken mot ingenting
  • Hålla blicken låst med omvänt lockande och störningar
  • Springa till stor target
  • Springa till target oavsett min position
  • Springa rakt ut till stor target
  • Springa till den target jag visar
Av Carro - 7 september 2011 11:48

Efter att ha fått smälta det ett par veckor nu tänkte jag bjuda på en slutrapport från valplägret hos Klickerklok.


Kaj skötte sig jättefint alla tre dagarna. Jag var riktigt imponerad över hur han, som så ung, hängde med i tempot och jobbade på minst lika bra som de äldre valparna. Han visade många trevliga sidor som jag gillar jättemycket och några som inte var fullt lika roliga.


Jag blev tvungen att lämna lägret tidigare men diskuterade Kajs vidare träning med Thomas på chatten ett par dagar senare. Här kommer några av de bitar Thomas tryckte på för framtida träning:


  • Inte fastna i att bara leka, leka, leka hur roligt det än är utan låta honom jobba mer och mer för att få leken tillbaka. Han är redan väldigt engagerad och startar snabbt i leken så jag kan börja använda leken som belöning för att han koncentrerar sig på enkla uppgifter under längre och längre stunder och kämpar för att få leken tillbaka. Börja enkelt och utveckla.
  • Exempel på övningar där jag ganska snabbt kan sträcka tiden är följsamhetsövningar där han ska hänga på efter mig/vid min sida. Start till cirkelarbete.
  • Ta-i-övningar där han ska kasta sig in och gripa leksaken snabbt. Gradvis öka kraven för hur snabb han måste vara in i leksaken och på ett lekfullt sätt reta honom om han är för långsam, men vara noga med att han lyckas nästa gång. Ska rätt känsla när det blir fel (ökat engagemang, "jävlar anamma") för framtida felrutiner.
  • Inte glömma bort att träna på att stå, sitta och ligga helt stilla för att få tillbaka leksaken.
  • Hanteringsträning av mig och främmande människor. Att ta i halsbandet (collar grabs) och lyfta upp och belöna så det blir en trevlig och rolig sak.
  • Balansövningar där han blir trygg i att klara av att t.ex gå på olika underlag, underlag som rör sig etc.
  • Fortsatt socialisering, miljöträning, tricks och shaping.

Och hans största styrka som jag (och Fanny och Thomas) sett under lägret är hans lek och engagemang i leken, något som verkligen ska bibehållas och utvecklas vidare! Det känns bra att ha Thomas påminnelse om att inte glömma bort att man inte bara kan belöna utan att hunden också måste få lära sig att jobba för belöningarna. Börja enkelt men våga utveckla och sträcka tiden.


Och den svaghet jag såg under lägret var just hanteringen. Han engagerade sig jättefint i gå och hälsa-övningen och är glad och social så det står härliga till det (vilket är en helt underbar sida hos honom, jag älskar sociala egenskaper) men när han är trött eller uppe i varv så märkte jag att han inte uppskattade hanteringen och inte accepterade den lika lätt och ledigt som när han var avslappnad och i en enklare sinnesstämning. Det är inget stort problem, men det är något att ha i bakhuvudet och att förebygga inför framtiden. Lyfta upp - ge godbit - släppa ner. Ta i halsbandet - ge godbit - släppa. Och framförallt när det är leksaker inblandade då han blir jättefrustrerad om man försöker ta de ifrån honom. En helt fantastisk egenskap som jag vill behålla, men jag vill inte ha en för stark negativ känsla i den frustrationen. Han ska bli peppad och få jävlar anamma när man snor leksaken, men inte för den saken skull bli snarstucken och grinig ;-)


Huvudteman för hela lägret var att förstärka och förebygga. Förstärka valpens bra sidor och bygga upp de svagare genom att gradvis belöna upp dem. Förebygga framtida problem genom att betinga saker som är neutrala med någonting positivt så valpen får massor av positiva associationer till situationer som den i framtiden kan utveckla en association vi inte vill ha där (till exempel hundmöten, jakt, resursförsvar, vaktande, hantering etc.). De flesta valpar är neutrala och genom att ge massor av positiva upplevelser har man större chans att valpen fortsätter vara positivt inställd även när den är vuxen. Vara uppmärksam, observera och förstärka bra sidor och utnyttja att valpar ofta gör mycket bra saker (följer efter oss, är nyfikna, slappnar av etc.) för att skapa goda vanor för framtiden.


Under en av dagarna på lägret kom Härliga hund på besök och gjorde en intervju med Fanny och pratade med oss kursdeltagare. Håll utkik efter framtida nummer där du även kommer få läsa Fannys 5 bästa tips om valpträning.


Det är roligt med valpträning, det börjar jag upptäcka mer och mer nu när jag är inne på tredje valpen inom loppet av två år (just det fenomenet är dock ingenting jag direkt skulle rekommendera, men ibland blir livet så).


Det blir mycket valpar för mig just nu med två egna här hemma och tre valpkurser igång. Det är jättekul och man blir så glad av att jobba med valpar! I måndags startade jag en valpkurs i Uppsala tillsammans med Linnéa Larsson. Idag startar en valpkurs som kommer gå på dagtid från och med idag och därefter tre tisdagar framöver. Och på torsdag startar en kvällsvalpkurs som kommer gå varannan torsdag på fyra tillfällen. Det finns en plats kvar på torsdagskursen om du sitter med en ny stjärna där hemma och är sugen på en bra start på ert framtida liv tillsammans. Du anmäler här: www.hundid.se eller till carro@hundid.se


Kajs fortsatta träning går för övrigt framåt och det är härligt med en individ utan förutfattade meningar kring träning. Ju äldre hundarna blir desto mer benägna brukar de vara i att ta genvägar till belöningen. Kaj har ännu inte lärt sig något mönster för sådana genvägar och har inga problem att utföra saker på långt avstånd från mig och tigga belöningar bakom min rygg eller runt ett hörn. häromdagen backade han genom hela köket utan att förhålla sig till mig och min belöningshand överhuvudtaget, det enda som fanns i hans huvud var "bakåt, bakåt, bakåt". Nu gäller det bara att försöka bibehålla det, det brukar gå sådär men man kan ju göra så gott man kan...


Avslutar med två bilder på den lilla prinsen som Amanda tog häromveckan.


   


Av Carro - 22 augusti 2011 14:42

Jag gillar Facebooks nya funktion där ens gamla statusar poppar upp lite nu och då, det ger en möjlighet att reflektera över hur livet har förändrats. Eftersom mina statusuppdateringar oftast handlar om hundarna och hundträningen så ger det också möjlighet att se vad man jobbade med för ett eller ett par år sedan, ett väldigt bra sätt att bli ödmjuk inför de motgångar man stöter på i dagsläget då det ibland känns som att "ingenting går framåt".


Just det här datumet för ett år sedan skrev jag följande:





"Tränat snabba lägganden, uppsitt, galet fritt följ och krypstarter på baksidan. Duktig och engagerad Id!"

När jag läser kommentarerna kommer jag ihåg det där passet och hur glad jag var när jag kom in från det. Vi var då på väg ur en sommar av riktigt dålig träning, då Sid kändes oengagerad och svår att få igång, han verkade inte tycka träning var särskilt kul, värmen var jobbig och jag var frustrerad.


När vi började tränarutbildningen i vintras handlade mina första och största mål om engagemang. Och som vi har jobbat med det - och såna otroliga resultat det har gett!


Korta pass med massor av lek, planerade övergångar mellan belöning och repetition för att få flyt i träningen, avslappning på filt mellan träningspassen, belöningsutveckling, massa shaping, tävlingsträning, störningsträning, jobba med att själv hålla fokus på honom genom hela passet och tydliga kriterier är några av de träningsdelar som lett oss till där vi är idag. Han är precis som jag vill att han ska vara.


Jag vet att de faktum att han studsar runt mina fötter, snor leksaker, tjuvstartar, skriker efter att få träna, hoppar över altanräcket med mera är saker som egentligen inte är att föredra av malinois som är tänkt att bli tävlingshund, men just nu njuter jag av hans galenskap och av att jag kan reglera hans aktivitetsnivå mellan galskap och självkontroll, en balans jag fortsätter jobba för att uppnå. Den blir dock så mycket roligare att jobba med när galskapen finns där. Alla lovade mig att det skulle komma men jag vågade inte tro dem.


Nu har vi nya utmaningar framför oss, som att få allt det här att fungera i alla nya miljöer och i tävlingssituationen. Eftersom alla helger för året redan är uppbokade av kurser och annat så finns det ändå inget utrymme för tävling i år, så vi har tid på oss att landa, njuta av vårt fina samarbete och utvecklas vidare. Men det är bara så fantastiskt att vara på gång. Min fina Piddi Poo.


 

Bilder · Sid
Av Carro - 27 juli 2011 18:03

Fullständigt namn:

Herding Instinct's Jenkkatassu Fia

SE11540/2011

Född: 11-11-11

Ras: Finsk lapphund

Föräldrar: Trellelyckans Curt x Herding Instinct's Queen Amidala


Fia kom in i familjen i början av 2011 för att bli Fredriks kamrat och kartläsare. Att det föll på finsk lapphund var från början en ren utseendefråga då Fredrik ville ha en söt hund med mycket fluff och helst av allt i stil med berner sennen. På grund av bernerns hälsoproblem och enorma storlek tittade vi vidare efter mindre hundar och kom in på finsk lapphund som av rasklubben och flera uppfödare beskrevs som "den ultimata sällskapshunden". Det verkade som den perfekta hunden för Fredrik!


Lilla Fia virvlade in i vårt liv som det yrväder hon är. Med öronen kvart i tre, tänderna på sned och pälsen i ett enda virrvarr är hon vårt charmiga, genomsnälla och överlyckliga lilla missfoster. Hon är den gladaste hund jag någonsin stött på och jag förundras ofta av hur man orkar vara så glad jämt. Hon är i tillägg till sin gladhet fullkomligt galen och utan tillstymmelse till självbevarelsedrift, hon fyller alltså vårt liv med enormt mycket skratt och gråt om vartannat på grund av sina upptåg och hyss.


Fia har en enorm nyfikenhet, är otroligt självständig och tror gott om allt och alla vilket gör henne inte alltför lättränad alla gånger. Hon är väldigt lättsam så länge hon är på samma planet som vi, men hon kan snabbt som ögat glida iväg till sin egen lilla värld där hon utan problem kan tuffa in i kohagar, rottweilergap och vargrevir om vi inte stoppar henne. Korta pass, mycket lek och god kontroll över omgivningar och störningar är receptet vi jobbar utifrån för att göra hennes utflykter så små som möjligt.


Hon är ett charmtroll av klass och när hon inte står på bakbenen gör hon kullerbyttor in i famnen på en för att kramas och mysa. Hon har en underbar päls som man bara vill gosa in näsan i och som får henne att verka tjock som en tunna. Hon hänger ut tungan på sned, gapar så stort hon kan, kastar huvudet från sida till sida och viftar med hela kroppen - och man är fast. Det finns liksom inget sötare.


Det finns heller ingen överjävligare då hon gärna leker "du kan inte ta mig", är en mästarinna på att rymma, älskar att sno mat och avskyr att vara stilla.


Jag fastnade för hennes gummirörelser och galenskap och har inte kunnat hålla mig ifrån att träna lite lydnad med henne. Hon kampar som en halv malinos, gör hoppstå som innebär att hon lyfter en meter från marken och hennes lägganden är mer lika "kraschlandningar med huvudspinn". Om det någon gång blir lydnadsstjärna av henne kommer den bli flashig, det är ett som är säkert.


Och så är hon knäpptyst. Hon skäller när Sid är för snabb och hon inte hinner med och hon ylar om hon blir lämnad ensam i hundgården medan jag tränar med Sid utanför. Annars har jag nog aldrig hört henne yttra ett ljud sen hon var valp. Det, har jag förstått, är något uppseendeväckande för en lapphund. Men jag tror hon är av en egen variant kallad fin klapphund eller finsk kamphund.


Hon spottar konsekvent ut korv, leker gärna brottningslekar med katterna, älskar att åka bil, kan hoppa jämfota över kompostgaller, är familjens förste flugsnappare, är jätteduktig på shaping och har en förkärlek att stryka kroppen mot nymålade väggar. Det, mina kära bloggläsare, är vår jenkadansande Fia det.


Några favoritbilder:


     

* · Bilder · Fia · Hund
Av Carro - 16 juni 2011 20:30

I senaste numret av Canis fanns en artikel om plattformsträning. En artikel jag ögnade igenom och sen (med en viss glimt i ögat) tänkte att det var så himla typiskt Canis att pracka på folk ännu fler hjälpmedel som de egentligen inte behöver. Jag bestämde mig för att vara anti på ren princip.


Sen kom jag fram till att vara anti på ren princip är oftast ingen bra idé, eftersom folk verkar ha gått igång så otroligt på det här med plattformsträning så måste det ju finnas någonting nyttigt med det.


Jag pratade med Åsa (www.asashundar.se) när hon var här i helgen och fick fler vinklar än de som artikeln tagit upp och började ändra uppfattning, i alla fall i teorin. Helt positivt inställd kan jag ju inte vara förrän jag provat det själv och kommit fram till om det är något för oss eller inte.


En plattform är som en förhöjd target där hunden kan erbjuda olika beteenden. De stora fördelarna med plattformen är att den genom en avgränsad yta kan hjälpa till att ge mer precisa beteenden och att den är en target för hela hundens kropp (inte bara t.ex framtassar ELLER baktassar).


I artikeln togs det upp flera lydnadsmoment där de rekommenderade att man jobbade med plattformen men i de flesta av de momenten kändes den bara helt onödig. Till exempel till ställande/sättande/läggande under gång där man skulle använda plattformen som hjälp för att få hunden att inta och hålla sin position. Eller i inkallning med ställande där tanken var att hunden blivit så totalt plattformsberoende och att plattformen var så stor magnet för hunden att själva stoppet inte blev något problem. För mig känns det som en märklig hjälp om den kräver att hunden är helt beroende av den. Under snacket med Åsa fick jag dock en del idéer till moment där vi inte riktigt kommer vidare eller kört fast där jag såg att plattformen skulle kunna vara till stor hjälp.


Hem och bygga plattform och sen shejpa upp malinutten på den. Frågar ni honom så är det här med plattform helt klart någonting vi ska hålla på med. Jag vet inte vad som hände mer än att han var alldeles tokig. Han som vanligtvis är eftertänksam och ganska långsam i nyinlärning var helt vild och bjöd på alla möjliga tokerier.


Sid fick tre pass där vi jobbade med tre olika färdigheter på plattformen: "stå med näsan mot mig" och "stå med näsan bort" för att jobba in oss litegrann och sen "gå sakta" över plattformen. Min främsta tanke med honom är nämligen att använda plattformen i framåtsändandeträningen. Istället för att ha en tasstarget/musmatta/bilmatta eller liknande för att lära in avsaktningspunkten tänker jag mig att använda en plattform som hunden galopperar till (och som, precis som när man jobbar med target, alltid är utplacerad på samma avstånd från startpunkten) men som hunden istället för att stanna på går sakta över och sen fortsätter gå sakta efter.


Om jag någon gång ska ha IPO-ingångar kan jag tänka mig att använda två plattformar som hunden bjuder sitt på och ha en framför och en vid sidan av mig som hunden sedan kan växla mellan. Jag har sett Björn Åge (som äger Sids pappa) köra växlingar mellan positionerna vilket ser väldigt snyggt ut och ger bra förståelse för de olika positionerna men har inte riktigt fått nån tanke på hur jag skulle kunna få in dem. Nu fick jag en bild av hur det skulle kunna gå till med hjälp av två plattformar (eller bara en framför om man har bra utgångsställningar i övrigt).


Ja, det var ju det där med utgångsställningar som jag inte riktigt får till så bra som jag vill ha dem. Eftersom Sid blev så het och galen när vi jobbade med plattformen kan jag tänka mig att använda plattformen för att få bättre tryck i ingångarna och med min nästa valp ska jag nog prova att lära in utgångsställningarna på plattform istället för på kloss.


Jag har en kursare som har jättestora problem med att få till platsliggningen. Nu är de mer än väl på väg att få ordning på problemet med hjälp av omvänt lockande och hakan i backen men om de, eller någon annan, skulle stöta på patrull igen så kan jag tänka mig att platsliggning på plattform skulle kunna vara en hjälp för att göra hunden trygg på sin plats trots att föraren lämnar den. Likaså till fjärrdirigeringen; att erbjuda beteenden på plattformen längre och längre ifrån föraren kan kanske underlätta framtida träning av fjärrskiften på långt avstånd.


Eftersom jag fortfarande är skeptisk till att det skulle finnas fördelar att använda plattformen istället för shejping men däremot är väldigt positivt inställd till att använda plattformen i fler och fler sammanhang och som problemlösning så vill jag ha mer inspiration till just det. Därför startade jag trådar här och här där jag hoppas andra delar med sig av sina plattformserfarenheter, varför de valde att använda plattform och vilka fördelar de ser med den gentemot andra tillvägagångssätt. Det blir spännande att se hur det hela utvecklar sig, framförallt vår egen träning.


  Första grundfärdigheten på plattform på plats (det kan vara så att min plattform är något för stor för att vara optimal).

  Sid vill bara, bara, bara träna framförgående. 

Okej då!

Av Carro - 19 februari 2011 16:56

Som tur är har jag en hel del av den varan på jobbet. Världens bästa kollegor, skulle man också kunna kalla dem. Det kan inte bli så mycket bättre.


 

Av Carro - 19 september 2010 21:00

Man skulle kunna säga att hon var min första hund. Egentligen var hon min systers hund och de huserade i källaren i huset där jag bodde som liten. Nebbie hjälpte mig genom en stor sorg, då jag samma år som hon kom in i mitt liv genomlevde mina första tragedier i livet.


Jag kommer ihåg att hon var söt som socker, den charmiga lilla unghunden. Inte sådär gänglig som schäfervalpar av idag utan mer liten och kompakt och sådär omåttligt gullig så man inte kunde se sig mätt på henne. Jag har aldrig mött en hund med snällare ögon. Det höll på att gå illa då Nebbie satte i sig en död råtta och ett parti isolering. Men hon klarade sig vilket jag tackar våra lyckliga stjärnor för idag, för hon inte bara klarade sig utan hon klarade sig kvar länge och etsade sig så långt in i hela familjens hjärta som en hund kan göra. 


 


Hon var som sagt min systers hund men en kompis som alltid fanns där nere i källaren. De tävlade tillsammans i både spår, sök, lydnad och viltspår och jag följde med på träningar både i skogen och på klubben. Det var Nebbie som väckte mitt hundintresse och syrran lät mig träna henne under hård övervakning. Det var trevande försök med röst före hjälp och beröm före godis och belöna från vänster och inget godis i handen. Det var att dela upp moment i små delar och det var att sätta ihop delar till moment. Det var frishejping, lockande och targeting. Det var träningstävlingar och klubbmästerskap och mycket, mycket mer.  


 


Allt jag kunde om hundträning när jag började på skolan hade jag lärt mig med Nebbie och sen praktiserat vidare på Ebba. Jag vill inte ens tänka på vad jag hade gått miste om om inte tre viktiga tjejer funnits i mitt liv; min syster, Nebbie och Ebba.


Hon fick örat avbitet av en mallepojke. Mallepojken blev magsjuk och Nebbie fick ett hängöra som än mer bidrog till hennes snälla och charmiga utseende. Jag har fått frågan om hon var mix mellan schäfer och bc "med tanke på örat". Min syster har fått höra att hennes utseende var den ultimata bruksschäferns.


 


Jag hade med henne till skolan en period i ettan då hon fick vara med på uppvisning på Husdjursmässan. Hon och jag var med och ledde lydnadskadriljen och showade loss som speakers. Vi träningstävlade i lydnadsklass tre och levde glatt studentliv. 


 


På senare år flyttade hon hem till mina föräldrar. Mamma och pappa hade förlorat deras gamla dvärgschnauzer och Nebbie fick återigen ett tomrum att fylla och ett träningsintresse att väcka. Mamma hade varit borta från hundtränandet en längre tid men med Nebbie i huset vaknade det till liv igen. De började gå kurs på brukshundklubben och tränade och tävlade lite lydnad. 


 


Det senaste året har hon gjort ett fenomenalt jobb att uppfostra familjens alla valpar som vi börjat samla på oss. Hon har varit tant Nebbie för både Mojje, Sid, Malin och Mira och vi undrar nog alla hur Jax numera ska klara av alla spolingar på egen hand. 


Mot slutet hade en elakartad cancer börjat sprida sig och hon hade ont i hela sin kropp. Hon fick en fin sista sommar med oss allihop då hon fick bo både hos mamma, min syster och hos mig. Jag är väldigt tacksam för att jag fick ha henne hos mig ibland, även om man aldrig känner att man riktigt sög ut allt man kunde av de där stunderna tillsammans. 


 


Just nu känner jag mig helt tom. Nebbie har funnits i mer än halva mitt liv, i tolv år. Mycket har förändrats under dessa tolv år, det har flyttats, hästar har sålts, det har bytts pojk-och flickvänner i syskonskaran och jag har självklart förändrats massor. Men Nebbie har alltid varit densamma och alltid troget funnits kvar precis som vanligt genom alla förändringar. I den allra största delen av alla platser och situationer jag minns i mitt liv har Nebbie varit en del. 


Jag kommer minnas hennes otroligt jobbiga hälsningsritualer, hur hon alltid skulle ta en i armen och dansa kring fötterna och slicka en i ansiktet och inte gav sig förrän hon var nöjd hur mycket man än försökte få henne att lugna ner sig. Jag kommer minnas henne som en fantastisk spårhund. Jag kommer minnas hennes schäfertjut långt nerifrån halsen, som när jag tänker efter var mer charmigt än normalt schäferjobbigt. Jag kommer minnas de lugna, trygga ögonen, det hängande örat och det pigga uttrycket i ansiktet. Jag kommer minnas hennes bufflande, hennes pussande och hennes  underbara min när hon kom travandes med matskålen efter varje måltid. Jag tror ingen hund har en blick som kan genomborra på det sättet som när Nebbie kom med den sista av familjens hundars matskål och bad om att få byta även den mot en godbit. Hon var en mästare på att fånga kastade godbitar i luften, hon var en mästare på mycket. En riktig pärla.


Vila i frid världens allra finaste Nebbie. Schäferpärlan som lämnat ett avtryck i mångas hundliv och ett väldigt speciellt sådant i mitt.    


 


Carro, 22.
hundIDiot ut i fingerspetsarna.
www.hundid.se http://www.hundid.se
http://carro.hundid.se

Kalender

Ti On To Fr
            1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<< Juli 2012
>>>

Hundtränaren

Senaste inläggen

Ebba

Photobucket

Mikroblogg

Sid

Photobucket

Kategorier

Nebbie

Photobucket

Arkiv

Sök i bloggen

Askari

Photobucket

Länkar

hundID

Photobucket

Fråga mig

2 besvarade frågor

Besöksstatistik

Tidigare år

RSS


Skapa flashcards