Jag sitter i soffan. Har spenderat en och en halv timme att försöka få igång datorn och lyckats sådär. Jag måste verkligen se över om min ekonomi tillåter en ny snart.

Sitter och planerar lite kurser framöver, i lydnad, vardagslydnad och för valpar/unghundar. Har tänkt lägga upp både kvällskurser och helgkurser. Intresseanmäl via hemsidan så återkommer jag med mer information alldeles snart!

Annars då. Jag har slutat köra tidningar vilket känns fantastiskt. Malinutten saknar de långa nattpromenaderna dock, det blir inte så mycket av med det numera.

I veckan har jag jobbat på FHTE hela veckan och stillat mitt schäferberoende som jag upptäckt att jag har. Det har varit L-tester och jag har träffat flera nya bekantskaper. Det är riktigt roligt att jobba en så pass lång period eftersom man kommer in i rutiner och jobbtempo på ett helt annat sätt. Det är slitsamt att jobba heltid bara, har varit riktigt trött på kvällarna. Nu njuter jag av min första lediga helg på evigheter.

Det känns som att Sid har blivit lite åsidosatt den senaste veckan, men när jag ser tillbaka på den ser jag att vi gjort en hel del. I tisdags upptäckte jag att skjutbanan vid jobbet har en stor, plogad parkering perfekt för lydnadsträning så vi åkte dit på lunchen och trände kedjor. Att träna kedjor har verkligen blivit ett naturligt inslag i vår träning och det blir nästan mer träning på helhet än detaljer just nu. Det är i och för sig en fördel eftersom hans kunskapsnivå börjar så sakteliga närma sig tävlingsdags.

Syrran var här en kväll och tränade i köket. Vi skjöt undan köksbord, stolar och mattor och fick på så sätt ganska stor yta att träna på.

Med Sid tittade jag på sättanden och kontakt i svängar. Sättandena får vi fortfarande inte ordning på men har kommit fram till en lösning att prova för hopp-sitt-hopp i alla fall. Jag har ju inga problem att få ut honom på avstånd men däremot svårt att få honom att jobba vidare där ute på avstånd. Därför ska jag fokusera mer på sitten än på att få ut honom på andra sidan framöver och börja lägga belöningar direkt i landningen. Med förväntan på boll direkt efter hindret kan jag tänka mig att han kommer lägga på ett par galoppsprång med blicken sökandes efter bollen för att sedan vända om mot mig. Då ska jag lägga belöningen där och därefter lägga på sitten i vändningen. Det blir framlängeskedjning och risk att få fram saker jag inte vill ha i momentet i framtiden, t.ex dåligt tempo och sättanden tajt intill hindret. Det får visa sig, men prova tänker jag göra. Ger det inte resultat är det ju bara att fundera ut något nytt. Det känns lite löjligt att det ska vara så svårt att få till! Jag har inte helt gett upp tanken på targetsitt heller och ska jobba vidare med att försöka få fram snabba sitt med rumpan istället för frambenen.

Vad gäller kontakten i svängarna är kontakten i utgångsställning så bräcklig att det är där en stor brist ligger, så mer träning i utgångsställning med störningar framöver.

Vi har kört en del föremålssök inomhus på jobbet också, vilket Sid tycker är skitkul. Han plöjer fram bland stolar, bord, TV-apparater, resväskor, hyllor och allt annat bråte som finns därinne med svansen i topp och ett driv i arbetet som är helt fantastiskt. Han kan söka länge utan att hitta någonting med söker ändå på med samma fina attityd och intensitet. Riktigt härligt att se!

Fia växer och frodas och gör succé på valpkurs. Hon är väldigt lättränad och pigg på arbete och Fredrik jobbar jättebra med henne. Hon äter, kampar, bjuder på beteenden och börjar få självkontroll, mindre trevligt är att hon bits något grönjävligt. Jag har aldrig träffat en valp med så stor aptit för människokött. Go är hon ändå tjejen och börjar må mycket bättre nu. Idag har vi varit på promenad alla 4 då hon fick röja med Sid utan att rossla en enda gång. Härligt!

Efter den här lugna helgen ska jag jobba lika mycket nästa vecka både på FHTE och med lite privatlektioner. Ser fram emot och hoppas på drägligare temperaturer och nya vårkänslor.

Fick ett kanontips från Fanny om att jobba med hakan-i-backen (startposition för krypet) och hakan-på-tassen (platsliggning) som motsatsförhållanden och skilja mellan beteendena i samma pass på kommando, liknande som man gör med fjärrdirigering. Kommandot på hakan-i-backen har vi bara använt nåt pass så det har känts alldeles för tidigt att börja med det redan, men däremot hakan-på-tassen och ligg kändes helt klart redo att börja utmana honom med.

Jag började med några haka för sig innan jag gav liggkommando från stående till att börja med. Att skilja på beteendena från stående är inte alls lika svårt. Ganska snart gick jag vidare till att jobba med honom redan liggandes och att han skulle lägga ner huvudet på "haka" och ta upp huvudet på "ligg", samt resa sig och lägga sig igen om jag sa ligg när han redan låg med huvudet uppe.

De första repetitionerna med ligg från hakan fick jag belöna minsta lilla uppåttanke (det vill säga att han höjde huvudet minsta lilla, i stort sett bara sträckte på nacken utan att röra hakan) och belöningsplaca uppåt. Det räckte med ett par repetitioner innan han hajade att "ligg" innebar upp med huvudet. Helst hade jag velat att han rest sig även i den här situationen och lagt sig ner helt och hållet från stående eller åtminstone från hukande position. 

Svårast är att ta upp huvudet efter flera repetitioner haka efter varandra. Positivt med dagens pass är helt klart att inte en enda gång valde han att prova hakan-i-backen istället för på tassen! Det är första passet någonsin som det inte händer, vilket känns som ett litet, litet genombrott. Jag fick ny lust att jobba mig igenom det här efter lovorden på kursen där de tyckte det såg riktigt fint ut. Han kan bjuda på långa stunder med stadga utan störningar och idag kändes det verkligen som att han ansträngde sig för att välja rätt. En härlig känsla!

Något annat vi började med idag var sitt på target, efter inspiration från syster till hopp-sitt-hopp. Började med att belöna några frivilliga sitt och la därefter på ett vanligt plastlock som target. Alldeles för svårt och jag fick inte många rätt, däremot en hel del frysmarkeringar. Helvete också, på ren svenska, men jag försökte bara släcka ut dem genom att vänta tills han slutade frysa och la en tass på istället. Sitt-tanken var jättesvår att få fram eftersom han sätter sig bakåt, så antingen blev det ett bra targettramp men han förlorade kontakten med targeten när han satte sig eller så blev det ett sämre targettramp men ett bättre sättande.

Nästa pass valde jag en större target, så han skulle kunna trampa OCH sätta sig bakåt utan att lämna targeten. Nu gick det mycket bättre och jag fick massor av fina sättanden att belöna. Har haft targeten mellan mig och honom i det här läget just för att få mycket bra att belöna men ska låta honom gå rakt mot den före sitten så det blir en "snurrsitt". Kom inte och säg att jag krånglar till det, ni ska veta hur mycket jag tragglat för att få till det här på ett quick-fix-sätt. Ganska snabbt ska jag börja sätta kommando på det här så jag kan börja jobba med att bara sätta sig om han fått kommando och annars springa förbi targeten, för att inte mista det fina tempot ut. Mm, det kan nog bli bra det här också.

Vi har en väldigt shapingklok liten valp här hemma också. Fia kan nu bjuda på tre saker: backa, sitt och hoppstå, efter ungefär lika många shejpingpass. Jag får väl erkänna att jag inte kunnat låta bli, men att bara syndat tre gånger på tre veckor tycker jag inte är så farligt ändå. Med Fredrik tränar hon massor med kontaktövnningar nu efter läxa från valpkursen. Han har också lärt henne att gå och lägga sig på en filt, trycka hakan i handen och sitta för att vänta på maten. De är så himla duktiga!

Att blogga från mobilen gick bra första dagen men andra dagen gick det inte att klicka på länkarna på www.bloggplatsen.se, så jag kunde inte skapa ett inlägg. Andra passet filmades med min telefon, men nu går inte filmklippet att ladda upp på youtube från mobilen så jag kan inte dela det. Riktigt synd, för det var ett himla nyttigt pass.

Vi tävlingstränade fria följet med massa störning. Maria kommenderade mig och jag fokuserade på mitt eget fotarbete. Lite för mycket i bland. Samtidigt som Maria kommenderade rörde hon sig runt oss, ganska nära för det mesta. Fanny filmade och som grädden på moset gick Siv bredvid och kommenterade alla missar från både Sids och min sida. Hur mycket man än vet att man bett någon vara riktigt elak (och ärlig) så känns det att få höra direkt när man själv (eller ens hund) gör fel. Det var en riktigt nyttig övning som jag tyckte vi klarade väldigt bra.

Det som brister i fria följet är detaljer. Positionen har varit jättefin för det allra mesta och ibland har jag till och med känt när han blivit skev och kunnat bryta. Jag tror att skevheten är starkt sammankopplad med stor förväntan på heta belöningar, där jag måste hitta en väldigt fin balans för att hålla galenskapen på en lagom nivå. Fria följet är det moment där jag tycker det är svårast att hitta perfekt aktivitetsnivå.

Andra delar är höger och vänstervändningar, att han hänger med och håller kontakten genom hela vändningen gör den mycket, mycket bättre och det ska jag lägga massa träning på till nästa samling. Han ska hålla kontakten och jag ska flytta fötterna på ett bra sätt.

Nästa pass jobbade vi med framförgåendet som börjar formas till något riktigt bra. Idag hade han återigen svårt med riktningen och gled ut lite till höger, men att fortsätta variera belöningsplaceringen tror Maria kommer hjälpa massor. Att det inte är helt borta är inte konstigt med tanke på vilket stort problem det var bara en dag tidigare.

Fick tips om att variera sättet jag startar upp sträckan på för att få ännu bättre förståelse för riktningen men också ett sätt att jobba vidare med mig själv på längre avstånd. Nu har vi allra mest kört att han bjuder fram från sidan eller vänder upp precis framför men att starta från ståendes en bit framför eller starta direkt efter att ha ätit upp godbiten ska vi börja variera med. Det var svårt! Framförallt att starta ståendes framför, då hade han svårt att hitta riktningen ordentligt. Märkte att han hamnade en aning åt höger då och hittade en linje från min högeraxel istället för rakt framför mig. Dealjfreak som jag är... Men Maria ansåg att det inte var något att pilla med, då man har lite att spela på.

Förutom att variera utgångsläge så ska vi också träna mer på att hitta nya linjer för varje repetition. Dock inte till överdrift, det finns ingen anledning att lära hunden ta ologiska linjer, t.ex diagonala linjer nära varandra för att sedan lägga en rak linje mittemellan eller liknande överkurs. Däremot på olika sidor av planen och i olika riktningar (kort- och långsida).

Jag fick också tipset att kasta belöningen längre och lämpligtvis ha belöningar som rullar i väg en bit. Allra optimalast är ju kulkorven, korv och boll i ett, men i brist på kulkorv använda jag hela köttbullar. Det gav resultat direkt, då Sid fick mycket mer action och attityd i stegen och inte blev lika avvaktande och smygande. Det är ett saktagående, inte ett kryp från stående!

Vi tittade också lite på krypet, aperopå det. Maria tyckte det såg fint ut och att vi hade en bra grund. Han är lite fokuserad på mina händer vilket jag kommer ifrån med att ha godbitar i en skål som jag plockar ifrån istället för att ha i händerna eller fickan. Det ska vi testa. Ganska snabbt måste jag komma upp i stående och få det lika bra där eftersom han fått så bra flyt i kryprörelsen att han kryper in i mig när jag sitter på huk, vilket hämmar en bra rörelse. Han kryper bra även när jag står, men det är inte lika säkert. Dags för det nu.

Sista passet tittade vi på platsliggningen, detta tragglande. Har inte jobbat med det på ett tag eftersom det känts som att vi inte kommer vidare, men nu gjorde han det riktigt bra. Han kunde hålla positionen länge, låg med bra attityd (jämn andning, blev inte hetsigare ju längre han låg) och gjorde inte alltför många fel (det vill säga la huvudet mellan tassarna istället för på). Experimenterade lite med att lägga en godbit mellan tassarna för att göra det till en självkontrollövning att välja rätt beteende, det gav jättebra resultat. Hålla sig borta från belöningar är han duktig på och det är något vi har bra användning av. Vi ska jobba på med det här och lägga kommando på hakan i backen så vi kan jobba med de två beteendena som motsatsförhållanden.

Nästa samling med Maria blir redan i början på mars, vilket jag är jätteglad för! Då ska vi ha en tävlingsmässig kedja med alla moment ur appellen - framförgående att visa upp, vilket alltså innebär att vi måste börja ta tag i hopp-sitt-hopp. Jag ska även fundera kring lite fler moment som vi ska ha jobbet mer med tills dess.

Det har varit en riktigt jobbig vecka, veckan som varit. Det var tungt att komma tillbaka till vardagen (läs: nattjobbet) efter fyra nätter med sömn natten igenom och jag insåg att det här går inte längre. När kroppen säger stopp ska man lyssna har jag hört, så när jag jobbat fem nätter med svårt att andas, matt i hela kroppen och en huvudvärk som aldrig gav sig så fick jag inse att det här inte var någonting för mig. Jag vill alldeles för mycket för att få till ordentlig sömn på dagarna. Så nu har jag bara nio pass kvar, med blandade känslor. Jag har trivts jättebra och tyckt att det varit riktigt roligt och mysigt att köra runt i natten och förgylla folks morgnar. Har känt mig lite som en god-morgonfé. Samtidigt ska det bli skönt att få sova två nätter på rad.

Roliga saker har hänt också, det har flyttat in en liten terrorist i huset! Fredrik har saknat att ha en egen hund som är bara hans kompis och som jag inte har så mycket åsikter om. Vi bestämde oss för ett år sen att det skulle bli en finsk lapphund. I november föddes hon och nu är hon här, hans Herding Instinct's Jenkkatassu Fia, a.k.a Tok-Fia, Bus-Fia, Söt-Fia, Skrutt-Fia, Gos-Fia, Galen-Fia, Mys-Fia etc. Hon verkar vara allt Fredrik ville ha i en hund och lite av vad jag vill ha också :-) Framåt, orädd och galen men samtidigt mysig, snäll och kärvänlig. Sid och hon fann varann nästan direkt. Första kvällen stod han bara mitt på köksgolvet och följde den lilla, galna ulltussen med skeptisk blick. Första natten sov han ståendes lutad mot väggen. Och första morgonen låg de och brottades på golvet! Fia får allt hon pekar på och Sid skämmer bort henne nåt kopiöst. Har Sid ett märgben kan han morra lite halvhjärtat om hon kommer för nära, men hon springer iväg med det i munnen en halv sekund senare. Ja, hon är kaxig som få :-)

Jag och Sid har börjat på tränarutbildning för Klickerklok och gick första helgen förra helgen. Jag är jättenöjd med Sids insats under helgen och det otroligt fina fokus och arbetsmoral han hade, trots många stökiga hundar runtomkring. Tränarutbildningen väckte mycket tankar och en hel del spinoff-tankar som förtjänar ett helt eget inlägg så snart jag får mer tid framför en dator. Nu ska jag sätta mig och skriva på min läxa som vi fick och som ska vara inne under helgen. Den handlar om målsättningar, ett stort ämne som jag skulle kunna ägna mycket tid åt att formulera. Det får bli en version av årets målsättningar nu och så en reviderad version när jag har känt på den ett tag. De flesta målsättningarna vi har för året handlar om fokus, engagemang och träningsfärdigheter precis som förra året. Det har också kommit del mer specifika tävlingsträning- och helhetsträningsmål som jag hoppas ska vara en sporre att verkligen ta tag i kedjeträningen framöver. Jag hoppas jag kommer ha ork och tid att lägga ner så mycket tid på träningen som jag vill göra i år, med tanke på det stora projektet som fyller mina tankar just nu. 

Nej, lite pluggdisciplin kanske, sen ska jag äta middag som Fredrik står och lagar i detta nu, sova en stund och sen styra färden mot Örebro. I morgon och på tisdag ska vi samlas med elitsatsningen för Maria Hagström, det ska bli jätteroligt!

Förra veckan var vi flitiga.

På tisdagen var det träning i ridhuset på Roo tillsammans med Sofia och två av hennes hundar, syrran med sina två, Karin med sina två och Tina med sina fem (?). Och så jag och Sid.

Jag bestämde mig för att träna med Åsa på axeln och jobba med avslappning och koncentration kring andra hundar. Det var första gången vi tränade tillsammans med andra hundar på rätt länge, så det var svårt. Det regelbundna bytet av hundar som de andra förarna gjorde blev en riktigt svår störning för Sid då han fick en rätt rejäl aktivitetshöjning så vårt en ny hund kom in i ridhuset. Dessutom var det ju syster och hennes Mira som tränade alldeles i närheten, det absolut svåraste som finns.

Efter 1,5 timme slappnade han av så väl att jag tog upp honom för lite träning. Jag tackar för mitt stora tålamod!

Vi tränade lite utgångsställningar, vändningar på stället, ställande under gång och kryp mellan pauserna. Det blev inte så mycket träning och inte heller så stor kvalitet på den träningen som blev, utan det största fokus blev på att få honom lugn på filten. Han var inte hundra engagerad i träningen heller, hade svårt med signalkontrollen och sniffade en hel del både i marken och luften.

På onsdagen åkte vi till Brottby och tränade i ridhuset där tillsammans med syrran och Karin med sina svarta och Jill, kompisar till henne och ett gäng boxrar. Det var en enorm skillnad på Sid idag, trots mindre ridhus och tätare mellan hundarna. Nu tog det bara ett par minuter innan han låg på sidan och kopplade tillräckligt väl för att få komma upp och träna. Jag hade, vis av gårdagen, inte planerat någon träning eftersom jag väntat mig att få sitta på filten de 45 minuter jag planerat att vara där. Men det blev till att tänka om.

Vi tränade fotgående och Karin berättade att han plogar en hel del, även när jag tycker det känns som att han går rakt. Aj då, det var tydligen ett värre problem än jag räknat med.

Boxrarna flydde fältet efter en stund, de hade redan tränat ett par timmar när jag kom dit. Likaså syster. Jag och Karin la en platsliggning med ganska långt mellan hundarna, tio meter nånting. Det var första riktiga platsliggningen Sid låg med andra hundar, då de andra hundar också låg platsliggning och inte bara var statister. Ingen av oss tog tid men uppskattningsvis låg de runt två-tre minuter. Sid låg och tittade på mig hela tiden, förutom när Karin kom tillbaka från sitt gömställe då han gav henne en lugn blick. Riktigt, riktigt nöjd! Han låg med huvudet upp och inte på tassen, vi har en bra bit kvar innan det fungerar med andra hundar.

Jag gjorde en tävlingsmässig inkallning som var helt okej, lite dåligt tempo på den korta sträckan och jag vågade inte lita på att han gick direkt i utgångsställning utan lät honom dutta i handen innan. Sen gjorde jag en tävlingsmässig apportering som såg riktigt, riktigt bra ut. Härligt! Började fundera kring vad vi egentligen har kvar momentmässigt innan vi är klara för tävling och kom fram till att det inte är mycket alls. Mer platsliggningsträning känns som det största projektet. Mitt mål nu är att ha satt ihop alla moment i LK1 och appellen (förutom framförgåendet) till Mariasamlingen nästnästa helg, så vi kan få till massa bra kedjeträning då.

I fredags var vi återigen på ridhuset i Roo och tränade med samma gäng som i tisdags, minus Sofia och plus Sofie! Även då tog det bara nån minut innan han la sig på sidan, men jag vet inte om jag kan kalla det avslappnat eftersom han läcker ljud med jämna mellanrum. Jag tror jag behöver vara betydligt hårdare på vad som faktiskt är avslappning, men det är svårt när han ser helt avslappnad ut att tolka det som något annat än just det.

Vi tränade fotgående med systers övervakning för att få till rak position. Hon tror att om jag bara sträcker på mig och går med större självförtroende så kommer positionen räta ut sig. Jag är inte lika säker, men vi ska fortsätta på träningen i morgon och se vad som händer.

Vi jobbade lite med ställande under gång också, men han hade riktigt svårt att lyssna och sortera fram rätt beteende, så det blev mycket fel. Hans läggande ligger högre upp i mappen så det är inte konstigt att han hellre väljer det än att lyssna och koncentrera sig. Får fundera lite kring vad det kan få kosta att bara chansa, när läggandet inte kostar honom någonting.

Medan vi tränade fotgående tränade Tina apporteringsdirigering rakt in i oss, jag var så stenhårt fokuserat att jag inte ens märkte det. Inte Sid heller kanske. Det känns bra att veta att han inte bara flippar ur när andra hundar är i närheten utan faktiskt kan välja att jobba riktigt bra också.

När det bara var jag och Sofie kvar i ridhuset tränade jag några apporteringsgripanden. Han har så bra tempo så man blir tårögd! Själva gripandet var sådär just då, lite fibblande för att hitta rätt vinkel mellan mun och apport verkar det som. Jag tror det behövs mer erfarenhet för att han ska lära sig hur man kan attackera en apport ur olika vinklar, och så massa belöning direkt i gripandet för att få hög förväntan på vändandet. Jag tror hans apporteringar kommer bli riktigt, riktigt bra. Det hade jag aldrig väntat mig från en av mina hundar!

Jag och Sofie spenderade resten av dagen med att snacka skit, det var så roligt att träffas igen. Vi har verkligen precis samma hundtänk och det blri så prestigelöst när vi snackar hund och hundträning. Underbart! Jag saknar att ha henne alldeles i närheten, man har vant sig vid det efter nästan fyra år. Värmland är så fruktansvärt långt bort...

Sid är numera med mig på jobbet. Det blir mycket roligare när man har sällskap och jag har börjat gå med tidningarna mer och mer när jag har Sid med mig. Bra för både bilen, miljön, Sid och mig! Han blir riktigt trött av nattjobbet, det tar mer än man tror med att ständigt utsättas för nya dofter och miljöer. Hela helgen och i natt har jag kört Österskär, branta backarnas stadsdel. I natt gjorde jag ett EFIT, har ingen koll på vilka dagar som gäller längre och jag sover ju ändå bara på dagarna så jag valde att fota på natten istället. Får se när jag får upp det i bloggen, jag och datorn är inte bästa kompisar.

I morgon åker vi till ridhuset igen.Då ska vi träna fotgående och kedjor!

Att vara helt "underbart jobbig" är ett uttryck som stämmer så jäkla bra in på malinoiser. Jag köpte malle för att jag ville ha det explosiva, impulsiva, galna och hysteriska eftersom jag tycker det är roligt att ha med en sådan hund att göra på träningsplanen. Jag tror det är det många faller för hos mallen. Och vill jag ha det på träningsplanen får jag räkna med att ha det i vardagen också. Inte svårare än så och en ekvation jag var väl medveten om när jag skaffade rasen (och som jag tycker är viktig att trycka på för folk som är sugna på att skaffa den).

Jag har fått en underbart jobbig hund, men många gånger undrar jag om det är en malle jag har i andra änden av kopplet (eller kampleksaken). Ibland undrar jag vad det egentligen är för komplicerat maskineri den där lilla röda varelsen egentligen är och hur många kugghjul hans hjärna egentligen består av.

Generellt tycker jag de mallar jag möter upplevs som ganska korkade. Jag har ju själv en liten blondin i min närhet (Askari) som dödar för en boll, som försöker och försöker och försöker om och om och om igen trots att ingenting blir annorlunda, som går upp i sin egen frustration och exploderar och gör tokiga saker som får en att skratta och gråta om vartannat.

Sid är Annorlunda. Utan att gå in allt för mycket i huvudet på honom så känns han utstuderande, tänkande och analyserande. Sådan matte, sådan hund? Utan att lägga något större värde i huruvida han är född sådan eller jag har gjort honom så, så upplever jag honom som en hund som inte går att lura och som inte går att "bara göra" med.

Det fantastiska med det är att han är en helt underbar spårhund som har massor av bra beteenden helt naturligt. Han tar det lugnare när det blir svårt och backar när han tappar, han analyserar och funderar och hetsar inte upp sig. Det skydd vi har kört har han skött jättebra, både svenskt, IPO och mondioring, just för att han känns lättstyrd och klok.

Det frustrerande är att jag kämpar som en tok med att hitta hans knappar. Hitta det som motiverar honom och det som gör att han glatt och villigt kastar sig in i de uppgifter jag erbjuder. För att hitta inlärningsvägar att gå som inte lär honom tusentals andra saker som inte alls var vad jag hade tänkt, utan som lär honom det jag tänkt lära honom. Han utmanar mig som tränare varje dag, varje pass och varje gång det dyker upp en tanke i mitt huvud.

Vi börjar sakta men säkert bli ett team. När jag kan slappna av, lita på honom och ge honom det ansvar som han gillar att ha i träningen så väcks det där hungriga suget i blicken som jag bara älskar. Då kastar han sig in i uppgifterna med full intensitet och styrka, snabbhet och explosivitet som ger mig rysningar längs hela ryggraden. Men när jag känner ett behov av att kontrollera honom, stoppa honom och psykiskt binda upp honom så blir resultatet därefter, han lägger av och ger mig inte sitt fulla engagemang.

Vi har haft massa problem under året som kommit trots massa förebyggande arbete och trots att jag visste att de kunde dyka upp. Det är väl så, ibland kan det man är mest rädd för komma sig av just den anledningen. Eftersom han inte gav mig sitt fulla engagemang ville jag ha honom "on, on, ON" så fort det vankades träning, men precis som jag beskrev i mitt första stycke så fick jag honom inte bara "on, on, ON" på mig och träningen utan "on, on, ON" på allt. Vi har jobbat med utfall, reservation, vaktande, rymning och kossjakt. När jag ser tillbaka på vårt år tillsammans kan jag på vissa saker säga "oj, vad långt vi har kommit" och på andra saker känna mig helt hopplös som hundtränare. Men återigen, alla de egenskaper jag älskar gör honom till ett monster i situationer där jag inte vill ha dem och att det skulle innebära tränarutmaningar är något att räkna med, men inte desto mindre att känna förtvivlan över.

Han började lämna mig för att skrämma bort andra från planen när vi tränade, det hände inte många gånger men en gång räckte för att skapa en osäkerhet hos mig och för att göra det tråkigt att träna. Man läser aldrig om sådana träningsproblem på bloggar och hör aldrig om det från andra, förutom när man berättar att man har problem med det. Då kommer det fram att ganska många har haft liknande problem och haft det lika tufft som jag med sina monster till unghundar. Jag kände mig ensam och värdelös som hundtränare vilket självklart speglade av sig på träningen. Usch, vad många träningar jag kört hem ifrån hysteriskt pratandes med Åsa, Cicci eller Lina i telefon.

Som sagt, vi har kommit långt med många bitar men har långt kvar med andra. Jag jobbar fortfarande på att lära mig hur jag ska träna honom, en utmaning som, som sagt, möter mig varje dag.

Vi sköt tävlingsmålen på framtiden och koncentrerade oss på att träna och leva. Och träna har vi gjort och levt har vi garanterat. Och trots de där fruktansvärt, jobbiga och hemska beteendena som gjort honom väldigt billig emellanåt så är han en sån otrolig pärla att det inte går att beskriva med ord. Han har lärt sig väldigt många fina beteenden och har många fina beteenden naturligt som gör att man bara sprudlar av lycka när man ser dem. Jag får ihop nya kugghjul hela tiden och börjar sakta men säkert lära mig förstå den här avancerade varelsen och ju mer jag gör det desto större framgång i träningen får vi. Saker och ting börjar falla på plats och vi börjar teambilda mer och mer, en underbar känsla som jag hoppas blir starkare och starkare under nästa år.

När Sid kom in i mitt liv var tanken att han skulle bli sökhund för hela slanten. Nu: njae, vi får se hur det blir med den saken. Under året har en liten spårhund kommit upp till ytan och jag tror han skulle kunna gå lång både i svenskbruksspår och BSP-spår. En fin skyddshund verkar det också finnas i den lilla kroppen och när vi provade på mondioring i höstas sa han klart och tydligt "det HÄR är min grej!". Lydnaden lossnar mer och mer, vi börjar få in fler och fler tricks och galskaper på reportoaren och agilityhärvan har vi nosat på men inte på långa vägar gjort försök att ta oss igenom, än. Med andra ord, man vet aldrig var framtiden bär.

I år har vi kursat. Vi har tränat en hel del för Maria Hagström, vilket har varit guld värt för färdigheterna och självförtroendet. Vi har fått apporteringen att lossna mycket tack vare Fanny Gott. Vi har tränat sök med Ulrika Norell och spår med syster Cicci. Vi har nosat på agility med Fanny och Thomas och fått en introduktion (läs: blivit bitna av!) mondioring med Frida och Jonas Wallén. Vi har lärt oss avslappning, koncentration och klassisk betingning med Åsa Jacobsson och drillat lydnad med Niina Svartberg. Vi har spenderat flera veckor på tjänstehundsträning med Lennart Larsson och Björn Tapper och gått en instruktörsutbildning genom SBK.

Allt det och mer därtill tar vi med till nästa år då vi ska tävla, vi ska över den tröskeln och bara ha gjort det. Jag har höga tävlingsambitioner för nästa år men även höga ambitioner inom massa annat som inte inkluderar Sid, så vad det blir av allt i slutändan återstår att se. Först och främst ska vi jobba vidare mot att bli ett välsvarvat team på träning och känna oss säkra i att klara av allt vad en tävling innebär. Det kommer bli ett spännande 2011, det är jag säker på.

Jag har börjat på mitt nya jobb som tidningsbud, har jobbat två nätter och än så länge känns det mest skit. Jag känner mig som potatismos i huvudet, det är frustrerande att inte hitta och känna att man inte räcker till och det är så förbannat med snö och mörker överallt. Har inte kommit in i några bra sovrutiner ännu, igår sov jag fyra timmar efter att jag kommit hem från jobbet och idag sov jag oroligt i tre timmar för att sedan slockna som ett utblåst ljus fram till halv tre på eftermiddagen. Det var bara upp och skynda sig ut med Sid innan det blev kolmörkt.

Stackars Sid tycker livet är jättekonstigt, bara sova, sova, sova hela tiden. Vi tränar en del inomhus, det blir mest platsliggning och kryp eftersom det känns som det stora projektet i vinter. Jag har lagt in en tråd på klickerforum angående mina platsliggnings- och kryptankar. Kolla in den här om ni är nyfikna och svara mer än gärna med era tankar, antingen där eller i en kommentar, så blir jag jätteglad. Jag tycker det ä väldigt utvecklande att diskutera hundträning, tyvärr är klickerforum ganska dött för tillfället men jag hoppas det ändrar sig. 

Om ni av någon anledning inte kommer in på forumet så lyder mitt inlägg som följer:

"Jag har hakan i backen som startposition i krypet. Jag vill att han ska lägga ner hakan i backen så fort jag är stilla och sen börja krypa när jag börjar gå. Min tanke är alltså att kommandot för hakan-i-backen ska vara signal även för krypet, fast det är min rörelse som startar själva krypandet. Jag kan självklart tänka mig att sätta en egen signal på krypet också, men jag har en känsla av att en signal på krypet kommer göra att han tappar hakan-i-backen-tanken som jag gärna vill att han ska ha med sig in i krypet.

Jag har shejpat in krypet med hakan i backen under krypandet, men jag valde bort det då det blev alldeles för mycket fokus på framdelen och jag hade svårt att hålla på två så svåra kriterier samtidigt (låg rumpa och jättelåg front), jag hade inte kunnat tävla lägre förrän han var pensionär Jag har dock märkt att han får en mycket, mycket bättre teknik om han utgått från hakan i backen än om han utgått från huvudet upp. Vi har experimenterat en del men nu känner jag att jag hittat en jättebra balans. Så, jag vill att han ska lägga sig ner med hakan i backen på signal, starta krypet på min rörelse och direkt när jag stannar frysa i kroppen och lägga ner hakan igen, utan annan signal än att jag stannat.

Vi har jobbat med det här frivilligt nu, att lägga ner hakan i backen, starta på min rörelse (både framför och på båda sidor om honom) och lägga ner hakan när jag stannar och det går bra, om inte...

...vi tränat platsliggning nyligen. Eftersom det är två helt olika känslor jag vill ha i de olika momenten så har jag inte velat ha hakan i backen på platsliggningen (det skulle ju dessutom vara motsägelsefullt för honom att ligga kvar när jag går ifrån), men jag har velat ha någon form av "extrabeteende" då jag upplever att han blir lugnare då och framförallt inte lika observant på de andra hundarna. Så, då har han fått ligga med huvudet på ena tassen.

Han gillar båda beteendena men har svårt att skilja på dem. Han provar gärna det ena fast vi tränar det andra, jag tror det både beror på att han inte är 100% repetitionsklok men även för att det inte kostar så mycket för honom att prova och han gillar att utföra båda beteendena i sig själva. Jag tycker inte det känns helt rätt att vänta ut att han bryter och byter beteende eftersom det då blir otydligt i stadgeträningen, men det känns inte heller som att det räcker att bara bryta honom och låta honom prova igen, för det kostar ingenting.

Jag är inte bara ute efter förslag på hur jag ska få det att kosta att göra fel utan framförallt på hur man ska lära honom och göra honom mer säker i att det är olika beteenden och olika känslor. Har jag gett mig in i någonting omöjligt?"

Med inspiration från mitt eget inlägg började jag jobba in en platsliggningsrutin som innebär att vi lägger ut en externbelöning. Här är en film från första passet med det förra veckan, då jag egentligen bara jobbar med själva nedläggandet. Nästa pass jobbade vi med nedläggandet från utgångsställning, att jag gick ifrån honom och sen skickade till externbelöning. Det filmades, men Kråkan är där och stör så mycket att den inte är värd att lägga ut, men bra att ha för en själv!

Ett tips från Fanny var att jobba med skiften mellan de båda beteendena, som man gör med fjärrdirigering. Jag har lagt signal på hakan på tassen, eftersom det är det han är bäst på. Innan jag lägger signal på vill jag vara säker på att han kommer utföra beteendet på nytt efter klick och belöning, och det har jag inte varit med hakan i backen. Han kan lika gärna ha lagt hakan på tassen i nästa repetition. Idag körde jag ett par pass med att bara lägga ner hakan och ett par krypstarter och det gick bra, så jag började lägga signal även på hakan i backen.

Det svåraste tycker jag är att fela honom på ett bra sätt. Jag experimenterar mig fram men tycker inte något jag provat hittills känts hundra procent klockrent för att få till en förståelse för vad som blev galet.

Jag jobbar gärna med att fela genom att låta fel beteende bli mer motsägelsefullt att utföra. T.ex om han tappar tempo i fria följet så går jag på fortare så han verkligen måste öka tempot för att hänga på. Om han drar åt vänster i framförgåendet så drar jag mig själv längre till höger. Om han är på väg att sätta sig för tidigt i ingångarna så flyttar jag på mig så han sätter sig helt och fullkomligt galet istället för bara "lite snett". Något liknande sätt att fela på har jag dock inte hittat i den här övningen. Den som kommer på nåt får världens största kram!

Det är spännande att jobba med det här, det är verkligen utmanande för mig som tränare som verkligen gett mig sjutton på att få förståelse i båda momenten. Jag kommer bli väldigt stolt över mig själv när jag lyckats, för just nu känns det skitsvårt rent ut sagt.

Snart ska vi gå och möta Fredrik som snart är på väg hem från Åkersberga. Sen blir det viloläge i soffan och ett par timmars sömn innan det är dags för jobb igen. Förhoppningsvis går det fortare i natt så jag är hemma tidigt. Om det blir någon ridhusträning i morgon återstår att se.

Facebook är ruskigt, rysligt bra då jag såg på en klubbkamrats status att hon hade ridhusträning idag mellan tio och tolv. Supertaggad behav oss jag och Sid till Brottby, bara en halvtimme bort och kanonfint ridhus med fikarum att värma sig i. Med -19 grader på termometern var det välbehövligt.

Jag riggade upp vår filt och väska i ett hörn och så installerade vi oss där. Jag märkte att jag verkligen måste ha täcke på Sid i liknande övningar, då han skakade som sjutton i låren som låg närmast väggen, det drog säkert där. Som tur är så har världens bästa Charlotte köpt ut ett Back on Track-täcke till Sid när hon var på Globen Horse Show i helgen, så till nästa träning har vi ett.

Det tog tid innan Sid slappnade av i den här miljön. Det var två hundar som tränade när vi kom och det fylldes på med en till efter en stund. Han var duktig på att koppla bort hundarna och enda gången jag inte hann med honom var när Jill gick förbi oss och han flög upp. Han var lätt att bryta med hans namn och att locka honom tillbaka till filten, det är riktigt skönt att se hur mycket lättare det är att få honom att avbryta beteendet i sådana situationer.

Jag fortsatte klappa och ge godbitar för avslappnande beteenden och tillslut la han sig ner på ena skinkan och la ner huvudet på tassen. Då skakade han rätt rejält av kylan så jag var mer eller mindre tvungen att ta upp och röra på honom. Vi körde ett par utgångsställningar och sen gick vi och la oss på filten igen.

Nu slappnade han av mycket snabbare och det dröjde inte alls länge innan han la sig ner på skinkan. Jag virade filten runt rumpan på honom vilket verkade hjälpa mot kylan. Så gick vi upp och körde ett par utgångsställningar och ett pass med snabba lägganden. Det gick riktigt, riktigt bra. Han var pigg i benen och gjorde riktigt snygga lägganden med parallella framben, lite "hopp-ligg". Han blev lite mer tveksam när jag började springa baklänges, men under vanlig baklängesmarsch gjorde han kanonlägganden. Det svåra i en sådan situation är att sluta innan det mattas av...

Nu paus och sen upp och träna lite fritt följ. Gick rakt genom hela ridhuset och de andra hundarna, härlig attityd och mycket svung i steget och bra kontakt och position. Han är så himla härlig att träna när han är så här!

Nästa paus kopplade han av jättefort, la sig på sidan och andades tungt, trots svåra störningar från hundar som lekte. Jill hade med sig fika så jag lindade in Sid i filten och band upp honom i ridhuset medan jag gick in i fikarummet. Det blev platsliggning med dold förare, för han låg jättefint trots att det fortfarande var ett ekipage som tränade inne i ridhuset. Han reste sig vid ett tillfälle och då gick jag ut och lät honom bjuda på ett läggande med avslappning igen, lindade in honom i filten på nytt och lämnade igen, och så låg han resten av fikapausen. Han kanske var så inlindad i filten att han inte kunde röra sig :-) Jag tyckte han låg tryggt och säkert och tittade på den tränande hunden med en stilla nyfikenhet och intresse, men utan spänning i blick eller kroppshållning. Man blir nästan tårögd! Jag gick dit och belönade några gånger och nånting jag la märke till var att han inte högg lika entusiastiskt på godbitarna, utan mer sög och småknaprade i sig dem. Har ingen aning om varför, men det är något jag vill komma ihåg för att se om jag kan se något mönster.

Efter fikat tränade vi ett till pass med fritt följ med fokus på vändningar. Vi gick en kort raksträcka och snurrade sedan på stället och belönade bra rörelser med både framben och bakben och att han jobbade för att hålla sig kvar i position. Han jobbade bra åt båda hållen och även i stegförflyttningar åt höger. Hade svårt att hålla kontakten när vi gick raksträckor förbi de andra hundarna, men han hittade snabbt tillbaka själv. 

Efter en ny paus tränade vi kryp. Han hade svårt att komma in i hakan-i-backen tanke utan provade olika punkter på ömsom höger och ömsom vänster tass. Måste ta mig en rejäl funderare på hur jag ska jobba för att skilja på de två beteendena.Tekniken i krypet var bra när jag var duktig på att vänta ut rätt startposition, det blir verkligen inte alls lika bra när han startar med huvudet upp. Måste, mäste, mäste få bättre flyt på hakan i backen.

Sista passet stod vi mitt i ridhuset och lät de andra hundarna, framförallt Jill och en av hennes hundar, jobba sig ganska nära oss. Sid höll bra fokus och jobbade jättefint med mig. Vi rörde oss runt de andra hundarna också och då släppte han kontakten ibland, men hittade snabbt tillbaka. Även i de här övningarna såg jag inte samma spänning i kroppen som han haft tidigare, det börjar gå åt rätt håll.

Någon större tävlingsträning blev det inte, det var alldeles för svåra störningar för det. Vi gjorde inmarscher och uppställningar i mitten av ridhuset och belönade med utlagd leksak på väskan, så lite träningstävling blev det ändå. Annars kändes inte själva övningarna som det viktigaste idag, utan hur han jobbade i miljön och med störningarna.

Han är så rolig att träna när han är såhär. Pigg i benen och arbetssugen till tusen. Det märks att alla "regler" vi har i träningen har fallit på plats och han blir enklare och enklare att träna ju bättre han förstår hur träning fungerar. Och ju bättre jag förstår hur han fungerar... Herregud vad den här hunden lär och kommer lära mig mycket, man önskade att man fått honom om några år och om mer erfarenhet. När träningen går så här och man bara känner att saker och ting klaffar och man vet hur man ska agera om det går på det ena eller andra sättet, träningen flyter på och går nästan bara på automatik och känsla så blir jag helt lyckobubblande i hela kroppen. FY SATAN vad hundträning är roligt!