Är helt klart att få en petflaska, rejsa hundra varv runt appellplanen och sen få ligga och tugga på den, helt i trans.

Det finns massor att träna på i lydnaden och Sid lär väl vara helt slut efter dagens aktiviteter, men vi ska ner ändå. Är han någorlunda pigg ska han få träna utgångsställningar, apportering, hopp och helhet i fria följet, är han tröttare blir det platsliggning, kvarsittande med störning av de andra hundarna och sluta upp vid min sida (inmarscher på plan och transporter mellan moment). Det är en plan i alla fall, det kanske till och med blir så att vi bara åker ner och umgås, det behövs det också ibland.

Jag och Sid var med på Bellas tävling Klasskampen idag, en lagtävling som hon anordnat på skolan. Jag, Börnis och Lina var ett lag och hnudarna Sid, Linus och Trazzel bildade "Små hjärnor, ändå stjärnor".

Jag och Sid blev bortlottade från uppletandet ( :( ) men fick vara med i stafettgrenarna. Jag sa till mig själv att jag skulle ta det lugnt och tänka på att bara göra det roligt för mig och Sid, men jag är alldeles för mycket tävlingsmänniska för att ha självkontroll till något sådant. Ni kan ju tänka er en stafett där åtta människor och åtta hundar springer samtidigt som dessa åttas lagmedlemmar skriker, stojar och hejar. Lägg på en malle på detta och ni har KAOS! Han skötte sig fint första grenen, där var vi tvungna att ta det lugnt och ha kontakt. Andra grenen blev det lite hetsigt när jag och Börnis skulle byta stafettpinne och han började kampa i min tröja... Tredje grenen kröp han ur sitt halsband för att få springa med Trazzel och lagom till finalgrenen fick han lägga sig i bilen, för då kände jag att han var påväg att koka över!

Mellan grenarna och när vi väntade på grenarna som genomfördes med ett lag i taget har han legat på rygg i mitt knä, ihoprullad som den räv han är och varit coolugn, riktigt härligt att känna. Det krävdes dock ett par brottningsmatcher för att komma dit, men sen kopplade han av hur bra som helst. Jag är ändå jätteglad att han klarade av en sån tokgalen miljö, det är nog inte alla mallar som skulle gjort det överhuvudtaget. Han blir så jäkla gasad när jag är gasad bara, det är nästan läskigt hur bra han läser av mig.

Hur gick tävlingen då? Jo, vi kom på tredje plats och jag fick ta emot en påse Dumleklubbor alldeles själv, då mina lagkamrater åkt och tränat boxning. Dumleklubborna åt jag upp alldeles själv, så nu behöver jag ingen middag idag. Så går det när man åker och tränar!

Snart ska vi bege oss ner till stallet och träna lydnad med i alla fall Lina och Sofie, vet inte om det kommer några fler. Det bästa med våren är att kvällsträningarna då man kan sitta i gräset på appellplan, coacha varandra i träningen och bara ha det mysigt sätter igång igen. Det gillar vi! Jag och Sid ska som sagt strukturera upp vår lydnadsträning nu.

I morgon ska vi ut och spåra hela dagen :D

So long!

Tillbaka på skolan efter fem veckor hemma och det känns konstigt. Som om jag inte riktigt vill komma in i alla rutiner igen nu när det är så kort tid kvar, det känns som de första veckorna när jag inte visste om jag skulle gå kvar eller inte och jag inte vågade släppa folk och hundar in på livet. Nu är det bara fem veckor kvar och jag längtar så mycket, äntligen ska jag få flytta HEM igen. Samtidigt känns det väldigt ledsamt, för jag har bildat så många nya relationer här nere, både med folk ur min klass, genom IPO-gruppen m.m Det är en ganska konstig tanke att tänka att om fem veckor finns det många man aldrig kommer träffa igen. Hela den här långa hundkursen har nog gjort större intryck på mig än vad jag först planerat att den skulle få göra.

Kom hem från skolan för en halvtimme sen efter en väldigt lång dag. Sara och Dagmar var underbara och kom och lyssnade och visade upp sig på min instruktörsexamination. Jag är nöjd med min redovisning, även om jag alltid finner dominans-, bestämmande- och kontrolldiskussioner lite obehagliga när jag inte är riktigt förberedd, måste förmedla kloka åsikter jag kan stå för på väldigt kort tid och dessutom pratar om någon annans hund. Det var jättesvårt att behöva prata så öppet om någon annans hund, jag vet själv hur personligt det är. Jag hoppas, och tror, att Sara kände igen sin hund i mina beskrivningar. Det har varit jätteroligt att jobba ihop med dem, ännu en sak som känns vemodigt att lämna...

Fick bra feedback från examinatorerna också och nu saknas det bara en kråka från min hemmaklubb så är jag instruktör officiellt också.

Sid har inte fått göra så mycket annat idag än att nosa av hela Forshaga, bli chockad över att hans kissnöhög var borta och gått promenader. Tränade lite smått i klassrummet för att jobba runt nya människor (examinatorn) och han var taggad till tusen. Bland annat gjorde han ett klockrent nerläggande från utgångsställning, härligt! Lite mer struktur på lydnadsträningen är det som gäller från och med nu och tre veckor framåt, sen är det träningsuppehåll i tre veckor eftersom Sid ska vara med husse.

Förresten har Resia resor till Rhodos/Grekland för FRÅN över 6000 kronor per person. Lång näsa! HAHA, Charlotte är så jäkla bra på att hitta bra resor!

Det var allt för nu, nu ska jag sova efter den fjorton timmar långa skoldagen. Godnatt!

Bevakning med störning

Kommer tillbaka!

Bevakning

Mera bevakning

Sids första bett i ärm

Skäller...

Tyst!

Söt

Lydnad

30 grader varmt, det syns på oss båda!

Lik far sin

Vilken helg! Jag skulle ha hållt kurs i helgen men den blev inställd, så hlet plötsligt hade jag oceaner av tid som jag tycker mig ha förvaltat ganska väl :)

I fredags var det dags för valparna hos Kennel Wirabruks att besiktas och jag var där och hjälpte Åsa med pappersblandande, valphållande och kaffekokande. Fem av dem åker på tisdag/onsdag nästa vecka till verkligen spridda delar av Sverige och Norge. Bland Sids tio småsyskon finns tre lurviga små monster (tervar alltså) och visste jag inte bättre skulle jag nästan låta mig charmas sönder av den ulliga luddpälsen. Av tervarna ska en till Norge (räddnings/lavinhund) och två till uppfödare, varav en ska flytta till Marie och Torbjörn som har Sids kullsyster Mia.

Valpbesiktningen gick bra och alla var friska och krya. Jag lät även Matilda, veterinären, lyssa på Sids hjärta och lungor för att försäkra sig om att allt lät bra. Jag tyckte rytmen hade känts konstig under morgonen och ville få det uppkollat, han hade kennelhosta i höstas och risken fanns ju att det kunde blivit några efterdyningar. Dessutom tränas han ju ganska mycket och att göra regelbundna kontroller känns viktigt för att inte råka överranstränga en sjuk hund i onödan. Det var inte fallet utan allt lät fint och vi kunde köra på som vanligt. Skönt att höra!

Efter besiktningen tränade jag och Åsa lite skydd med Sid. Eller rättare sagt jag försökte träna och Åsa försökte fota. Bitstockarna börjar jag få lite kläm på men Åsa krängde på mig en skyddsärm vilken inte är min bästa kompis. Sen stod Uppfödarn och grillade mig i figurantarbete, jätteroligt! "Inte gå mot honom, sträck på ryggen, tänk på vinkeln!" Jag och Sid är ju båda två nybörjare på området och lär väl få skäll i framtiden när vi kommer till en riktig figurant som måste rätta till alla galenskaper jag gjort. Nåväl, bita, släppa och bevaka funkade skitbra även i ärm, förutom det att han blev lite arg i bevakningarna på slutet när han började bli trött. Något jag måste tänka på, och som Björn och Lennart på praktiken etsade in i mitt huvud, är att aldrig bli stereotyp i träningen. Variera, variera, variera allt man kan tänka sig. Hur förflyttningarna sker, på vilken höjd bettet kommer, hur lång bevakningen blir etc. Jag har så mycket att lära och det är så roligt!

Åsa fotade som sagt och bilderna är på väg upp på bloggen när som helst, de läggs ut på photobucket i detta nu.

I helgen har Sid fått gå sina första spår som Fredrik har lagt (eventuellt en något klantigare spårläggare trodde jag, men de var jätteduktiga båda två). Det var på ett ställe som Fredrik sa att han hade gått till vänster om en gran med Sid drog som satan åt höger. Jag litade på Sid och mycket riktigt, där låg ett föremål. Man ska a l l t i d lita mer på sin hund än på sin karl!

I går var vi och pussade på valparna igen för sista gången innan jag åker innan de åker. De är så jäkla roliga! Åsa släppte ut ett par i taget på stora tomten och de fick träffa Sid. Sid sa "YES, äntligen några på min egen mentala nivå" och hade jättekul med de små åttaveckorsvalparna. Han travade med höga knälyft för att inte råka trampa på dem och visade de runt på hela tomten. Det var jättehärligt att se att han var så snäll och försiktig, som i vanliga fall är så himla brötig.

Både i fredags och lördags har jag och Fredrik åkt och träffat familj och vänner, i fredags fyllde Fredriks syster år och i lördags var Jimmy och Linda här på middag. I går åkte jag, Fredrik, Börnis och hennes pojkvän in till Stockholm. Vi käkade middag på Friday´s och såg Magnus Betnér på Chinateatern. Stolarna var jäkligt obekväma men Betnér var världsklass som vanligt. Han kan verkligen inte ha några hämningar alls, helt underbart!

Idag beger vi oss tillbaka till Forshaga, jag, Börnis, Sid och Linus. Jag var vaken före vitsipporna i morse men har fortfarande inte fått något annat gjort än att jag har skrotat runt och skrivit det här blogginlägget. Nu är det dags att äta frukost, packa, gå en promenad med Sid och åka och hämta Börnis i Svinninge. Bara fyra veckor kvar nu...

Träningen inför Sids karriär som spårhund har påbörjats och han har till och med talang. Jag tror det är någonting med namnet, har hört att Id-hundar brukar gilla att spåra :)

I höstas provade jag att lägga spontanspår till honom som vi ramlade över, men utan några framsteg. Han kunde irra omkring runt spårkärnan och vara alldeles exalterad, men inte förstå vad han skulle göra av det. Så kom vintern och vi la ner spårträningen.

Vecka 12 i år skulle första spårdagen i Dressyr och eftersök B gå av stapeln men på grund av all snö så blev den inte av. Vi la ändå ut en pinnstig i skogen för att träna någonting spårrelaterat och efter att Sid hittat två pinnar lekte han dammsugare i skogen med svansen viftandes som besatt. AHA, det var såhär man kunde göra för att få upp hans intresse för att följa den vittring han hittade.

Så vi väntade på att snön skulle försvinna, och i brist på barmark la jag fler pinnstigar. Barmarken kom till Stockholm lagom till min praktik och vi passade på att spåra i skogarna runt Stockholmsavdelningens appellplaner, med resultatet att Sid blev fullkomligt spårgalen. Från att ha varit tvungen att använda föremål för att få upp intresset för spåret tog det två spår innan han sprang över föremål i sin iver att få fortsätta spåra. Vid spåret på Stockholmsavdelningen (det tredje spåret för säsongen, tredje gången han spårade) var han så tänd att han inte hade tid att äta vom og hundemat i slutet för att få fortsätta spåra.

Fjärde spåret la mormor Åsa på åkern bakom Finnberga, det var första gången han gick ett icke-förarlagt spår. Nu plockade han föremålen helt okej men var svår att engagera i belöningarna i sin iver att få fortsätta spåra. Vi tog det lite mer lugnt före påsläppen och han fick ligga och hämta andan en stund i spårkärnan innan han släpptes på igen, vilket resulterade i ett lugnare spårbeteende. Han gick äver slutet men hade precis innan det klarat en vinkel och ett terrängbyte jättesnyggt, så jag tog av honom mitt i spåret och belönade där. Han verkade inte ett dugg berörd över det faktum att det var en ny spårläggare, men så är ju inte Åsa direkt okänd för honom heller, det är klart att man spårar upp mormor om man får chansen!

Femte spåret la jag i skogen bakom vårt hus, ganska besvärlig terräng med mycket stockar och stenar, ris och vildsvinsbök. Jag är inte den som är försiktigt i mitt spårläggande, misslyckas hunden är det ju bara jag som vet om det och får ett kvitto på vad han klarar av och inte. Det var alltså både långt, svår terräng och knixigt, men han redde ut det jättefint. Däremot gick han över nästan varje pinne, förutom slutet, och när jag plockade av honom selet efter slutapporten kändes det som en bestraffning att dra honom av spåret. Hm, inte alls bra.

Så gick vi spårkurs för Cicci för två helger sen och då föll alla bitar på plats. Han spårade bra, han plockade föremål bra och vi avslutade spåret med en bra attityd. Det var en dröm att gå bakom honom i linan, den lilla hunden som jag trodde skulle växa upp till en vimsig irrhöna med tanke på hur hans spårbegåvning såg ut i höstas.

Under kursen la vi flera olika spår. Det första ett U-spår med ett terrängbyte (skog-fält) som han tog jättefint och där vi bröt spårandet med storbelöning efter att han intensivt vindat in en av apporterna. Nästa spår blev dock på tok för svårt för honom då jag la ganska många vinklar och många föremål, den längsta liggtiden han haft och på en äng som ligger nere vid havet. Han gick helt okej till en början med hjärnkapaciteten tog slut efter ungefär halva spåret. En stund senare provade vi att låta honom spåra klart resten av spåret bakom en rutinerad hund, men han vågade inte ta för sig och var nog alldeles för trött. Så nu vet vi det.

Dagen därpå la jag först ett ängsspår och det är från det spåret bilderna är ifrån. Även detta var U-format men med 90-graders "viltspårsvinklar" (T-vinklar). Några av föremålen låg i skogskanten där jag lagt en repögla runt ett träd, så han fick kampa loss föremålen. Det gick han igång på och tyckte var skitkul! Sen såg man hur han tog i för att lyfta även de föremål som inte var fastbundna, vilket var precis vad vi ville åstadkomma. 

Nästa spår började på äng, gick över i en skogsglänta (men fortfarande på ängsunderlag), ut på öppen äng igen, över ett snöparti, in i ytterligare en skogsglänta, tvärs över hela ängen och slutade i ett liteet skogsparti. Även här var så många föremål som möjligt fastbundna. I det här spåret lät vi de andra kursdeltagarna röra sig ganska fritt och medan vi belönade ett föremål fick de ställa sig en bit framför oss så han var tvungen att spåra förbi dem, allt för att se hur han reagerade när det var människor i spåret. Det var inga problem. I det här spåret var alla vinklar till vänster och eftersom han har naturligt för att slå till vänster hade han lätt för att reda upp dem. Högervinklar är svårare för honom eftersom han då slår över tom mark och kommer tillbaka till det spår som han redan spårat. I snöpartierna gick han bra i kärnan, men det kan ju också berott på att det var enkelt att gå där. Nästa vinter ska jag prova att lägga snöspår på ställen där det är enkelt för honom att välja att gå runt på bar mark, bara för att testa.

Efter kursen hade vi spåruppehåll en dryg vecka och i tisdags fick han gå ett spår i fina skogen här i Starrmora. Även detta redde han ut jättefint även om jag var nära på att villa bort oss. Vi såg nämligen en pinne liggandes i mossan till vänster om oss men Sid fortsatte spåra rakt fram. Jag stannade strax före vad jag trodde var vinkeln och tänkte se vad han gjorde. Han slog en del men fortsatte spåra rakt fram, så övertygande att jag var tvungen att följa efter. Min tanke var att "helskotta, nu kommer han få utdelning för att följa djurspår", men han tog en vinkel längre fram och ledde mig rakt till slutet. Den pinne vi sett till vänster var antagligen en gammal pinne som legat i skogen ett tag, men det har verkligen gett mig huvudbry.

Saker vi ska tänka på inför framtida spårträning:

Andra spårläggare

Leka in lite klurigheter, typ stockar, bäckar, under/över saker och dylikt.

Pinnpromenader och apporteringsträning vid sidan av, fortsätta med blandat leksaker och pinnar i spåret men in med fler och fler  pinnar i takt med att de ökar i värde.

Inte glömma att träna på skogspinnar!

Lägga två spår och börja med det andra så det blir ett spår med kort liggtid och ett med längre.

Jaktspår, d.v.s stanna en stund vid varje apport så spåret blir betydligt färskare efter varje apport. 

Inte lägga saker synligt utan se till att han måste vinda in sakerna i näsan.

Sätta fast grejerna lite.

Göra raka spår för att få in trycket framåt i linan.

Träna på att kunna stoppa honom på vägen och släppa på honom igen.

Jobba ut mig själv på längre och längre avstånd.

Låta människor störa oss i spåret.

Avslutar med lite bilder som min syster tog under kursen. Det blir nog de sista bilderna jag tar på ett tag då min kamera gått sönder. Som ni kanske ser blir det små streck över hela bilden, har gjort mitt bästa för att tona ner dem, utom på sista bilden då jag tyckte de gav lite läcker effekt.

Tack för alla glada kommentarer på att jag börjat blogga igen, det är sånt som får mig motiverad till att göra det :) 

Har bara sex veckor kvar i skolan nu, sen är det slut. Förståeligt nog så är det en hel del plugg att göra och jag borde spendera mina dagar just här, framför datorn, och studera stenhårt. Problemet är att jag mest får inspiration till photoshop, hemsidebygg och bloggdesign. Det blir överslagshandlingar, när jag vill pilla med Marimicks hemsida men borde plugga psykologi så slutar det med att jag surfar runt på facebook eller aktivhund istället. Jag har inte mycket självdiciplin, det är väl en av mina största brister...

I helgen var jag som sagt ute och red, för första gången sen Wiraspelen förra året. Och det var första gången jag red ordentligt för första gången på flera år. Jag red ett stort, kraftigt halvblod som var en liten bitch ut i fingerspetsarna. Redan i första traven bevisade hon att hon hade förmågan att springa ifrån mig och att hon var en madame som inte skulle stå ut med vilken behandling som helst från min sida. Det tog halva ridturen men sen klickade vi. När man väl hittade knapparna på henne och fick all den kraften ihopsamlad så var hon helt fantastisk att sitta på. Det häftigaste var att jag kunde! Jag trodde verkligen att jag hade tappat allt vad teknikridning hette och skulle vara förpassad till att "åka häst" tills jag bestämde mig för att lära mig på nytt, men lilla Bettan plockade fram ryttarinnan i mig bit för bit. En otroligt häftig känsla!

Vi får se om det kanske blir ridning redan till veckan, då jag eventuellt ska låna en kompis häst. Men jag tror tyvärr inte jag hinner, med tanke på min brist på självdiciplin. Till sommaren däremot, då blir det både Wiraspel och förhoppningsvis medryttare på en quarterhäst. Jättekul!

Som ytterligare ett bevis på min självdiciplin ska jag nu bege mig ut i skogen med syster yster och spåra med våra malinutter. SEN ska jag plugga.

So long!

1. Två bitstockar, en på marken och en i handen.

2. Sid erbjuder frivilligt sitt eller ligg och håller ögonkontakt med "figuranten".

3. a) Får bita och b) vinna bitstocken.

4. Den andra bitstocken plockas upp från marken.

5. Sid får komma in och släppa en bitstock han har i munnen och erbjuda sitt/ligg på nytt.

Bevaka, bita och släppa.

Några reflektioner från dagens två pass:

Steg 2 kvalitetssäkras genom att bitstocken svängs av och an, ögonkontakten ska fortfarande vara med figuranten.

Se till att steg 3b inte har högre värde än steg 3a så inte ägandet av bitstocken blir viktigare än själva leken hos figuranten. Träna separat på att komma och bjuda in till ny lek med en bitstock på inhängnat område.

Ingen träning påbörjas förrän Sid är i rätt läge, inte för gasad och med koncentrationen påkopplad (förslagsvis ligga stilla och titta på medan jag hämtar upp grejerna och förbereder).

Steg 5, det absolut svåraste. Att erbjuda sitt eller ligg trots att det ligger en frestande bitstock på marken. I träningssituationen lura in honom på rätt spår genom att figuranten backar undan med den nya bitstocken så de hamnar längre ifrån bitstocken på marken innan Sid behöver erbjuda nytt beteende.

Korta pass! Självkontroll, koncentration och shaping tar mycket på krafterna!