Kontrollerad  lek - Som hund och katt

Inlägg publicerade under kategorin Sid

Av Carro - 15 augusti 2010 15:27

Igår va vi ute i skogen nästan hela dagen och tränade sök ihop med Åsa, Sofia, Margareta och Mary. Margareta och Mary träffade jag under min praktik i Norge, då de gick tränarutbildning för Fanny och Thomas. Det var drygt ett år sedan och vi sa då att de skulle komma och träna sök med oss någon gång när Margareta hade vägarna förbi Stockholm. Igår var det alltså dags och vi hade en väldigt varm men trevlig dag ute i skogen.


Askari fick träna tomslag. Började med ett tomt skick på motvindssidan som gick riktigt bra, och så träff i hörnet på andra sidan. Sen fick han gå tomt en gång till på motvindssidan, en gång på andra sidan och så träff på motvindssidan. Den träffen blev verkligen helt klockren! Han gjorde ett väldigt grunt tomslag på motvindssidan och sprang bara runt ett par stenblock ett tjugotal meter från stigen innan han kom in. Jag skickade om honom på samma sida och då gick han ut bättre. På andra sidan gjorde han ett jättefint tomslag och medan han var ute och jobbade skickade vi ut Mary bland stenblocken. Han kom inom synhåll när hon redan var lagt och borta, så inget synintryck att prata om överhuvudtaget. Skickade ut honom och han stack förbi stenblocken, gjorde ett framslag och fick henne i näsan på tillbakavägen. Han tyckte att han redan hade varit där, men se så missade han nästan någon! Perfekt! Där avslutade vi och jag var jättenöjd med honom.


Sid fick träna skallmarkeringar. Eftersom jag inte vill spela på Sids försvarslust och använda den typen av skall och inte heller vill begära att han ska skälla på människan så har jag börjat jobba med att han ska skälla på belöningen. Jag vill att han ska skälla för att få igång sin boll, inte främst för att få igång figuranten. För honom ligger värdet i belöningarna högre än värdet i människorna, jag är därför övertygad om att det blir en starkare drivkraft i hans sök- och markeringsarbete.


Vanligtvis pratar man ju om figurantintresse hos en sökhund, något jag ibland kan få känslan av att det fokuseras för mycket på. Jag skulle vilja propsa på belöningsintresse istället, det är ju trots allt det som jag bygger hela inlärningen på.


För mig blir det lättare att tänka på figuranterna som belöningsutdelare istället för "människor som doftar i skogen som hunden ska vilja hitta". För mig känns det mer logiskt att tänka att hunden ska vilja hitta figuranten för att den är nyckeln till belöningen istället för figuranten i sig. Det underlättar för mig att tänka i banor som belöningsplacering, belöningskvalitet och belöningsform.


Jag anstränger mig för att placera figuranterna när placeringen av figuranten kommer göra ytterligare verkan för hundens inlärning, t.ex i systemträningen så vill jag ha figuranten i bra skogsgator rakt ut från min riktning, så hunden lär sig att gå rakt ut från min kropp för att det är där den har förväntan på sin belöning.


Jag är också noga med att instruera figuranterna hur min hund ska belönas, antingen genom att berätta eller genom att visa själv med hunden. Just den punkten tror jag man alltid kan bli bättre på. Hundarna leker ju inte per automatik med en annan människa bara för att den gör det med mig som förare, inte heller är det säkert att den vill äta godbitar, kela, släppa på kommando eller komma tillbaka med bollar (det sistnämnda märktes tydligt på Sid igår, då han inte sökte sig tillbaka med bollen till figuranten som kastat den, utan lika gärna sprang till någon av de andra figuranterna för att lämna av den). Eftersom figuranten blir en del av hundens belöning är det viktigt att belöningen blir minst lika bra hos figuranten som den är hos mig, annars finns risken att hunden kommer stanna på stigen istället för att sticka ut. Att prova sig fram till olika typer av belöningar, träna så de fungerar även med andra människor ute i skogen och i söksituationen tycker jag är det allra, allra första man måste göra innan man börjar träna sök. I alla fall om man vill att sökträningen ska gå framåt.


Tankar kring belöningsformer är t.ex Askari som lätt blir hetsig och "tappar arbetstanken" av för häftig kampbelöning måste brytas av med godbitar med jämna mellanrum i leken hos figuranterna. Sid blir väldigt trött av att kampa och måste därför brytas av med godbitar även han, och ju längre fram i rutan och ju tröttare han blir desto mer godbitar och mindre stunder med kamplek blir det.


Var jag vill komma är till Sids markeringsträning. Jag har utgått från bevakningarna i skyddet då han skäller på en fullt synlig bitstock. Redan andra passet skällde han på mig när jag låg med dold leksak, nemas problemas. Han har riktigt bra utbckningar och bjuder på att ligga ner och skälla. Det har kommit av att vi i skyddsträningen har kastat bitstocken bakom honom så fort han bjudit på bakåttänk (precis som i backaträning, börjat med viktförskjutning bakåt och shejpat ut honom längre och längre).


Jag har plockat in skallet i många situationer, t.ex har han fått skälla igång tennisbollen när jag använt den som belöning i annan träning.


När han skulle skälla på andra än mig upptäckte jag att han bjöd på det när Åsa kastade bollen och efter att ha fått den tillbaka väntade på ett skall innan hon kastade den igen, så det har jag tänkt utgå från i träningen på andra. Igår var första gången han skulle få skälla på andra civila (icke skyddsfiggar) än mig och Åsa. Han fick börja med att göra några markeringar på mig och sen lät jag figgarna sätta sig med en tennisboll i sin öppna handflata, locka honom till sig och sen låta honom skälla. Tennisbollen i den öppna handen fungerar som omvänt lockande och hjälper honom både till att hålla i gång skallet och hålla sig undan. Min nya plan nu är att använda mig av synlig, fullt sno-vänlig tennisboll hos figuranterna som han får skälla på, jag tror dessutom att det kan vara en bra hjälp till att inte gå på och sno liggunderlag, mössor, vantar och liknande som vissa andra kan göra. Lite självkontroll helt enkelt, inte helt vanligt hos skallhundar.


Han har fint, jämnt skall och är i helt rätt tanke när han skäller, det känns jättebra inför framtiden.


Förutom malinuttpojkarna körde vi Lava (malle), Logan (tibbespaniel), Simson och Pepsi (aussies) och Roibos och Rusty (tollare). En härlig blandning av hundar helt enkelt!

Askari · Hund · Sid · Sök
ANNONS
Av Carro - 12 augusti 2010 18:25

När jag plockade ut Sid ur bilen idag för att visa Annica lite signalkontrollövningar hade jag honom studsandes kring mina fötter. Det har inte hänt sen han var liten, senaste tiden har han varit väldigt utåtriktad och svår att engagera i träning, därav att vi har jobbat mycket med följsamhet och shejping de senaste veckorna. Det är underbart när man känner att träningen verkligen ger resultat och att man kan shejpa en hund till att bli förig på ren SBK-svenska. Fina Sid!


Inte riktigt lika fin var han dock när vi var ute och spårade i eftermiddags. Han bytte spår flera gånger och kämpade på övertygande som sjutton fast åt helt fel håll. Jag hade gått neråt på en grusväg och kommit ut vid en husvagn, men vid husvagnen envisades han med att gå uppåt. Han fick göra det ett par gånger för att jag skulle kolla om han själv kunde komma på att det inte var riktigt rätt, men nej han var ruskigt envis. Sen envisade han sig med att han skulle in i skogen på samma ställe, men mitt spår tog han inte.


Tog in honom och släppte på honom på grusvägen, men då snurrade han in i skogen på andra sidan. Jag lät honom gå en bit men kallade tillbaka honom när han inte kom på bättre tankar utan spårade på. Gick hela grusvägen ner och gjorde ett spårpåsläpp inne i skogen istället, det verkade som om han hittade spåret men gick återigen åt helt fel håll. Jag tog in honom och gick tillbaka över spåret. Han tog upp det igen och spårade bra, hittade pinnar och kändes på spåret igen så att säga. Så vimsade han igen, eller han spårade som en galning, intensivt och ihärdigt men rakt ut bland massa småtallar där jag visste att jag inte varit. Så blev han alldeles låg i kroppshållningen och spårade runt, runt, runt som en tok, jätteskumt beteende!


Linan trasslade in sig rätt rejält, jag släppte den för att reda ut den och när den var utredd så försvann Sid, han drog iväg som en galning med näsan plöjandes i backen utan minsta öron på. Det var lönlöst att springa ikapp honom så jag sprang upp till vägen istället för att försäkra mig om att han inte sprang ut dit med linan efter... Usch, vad läskigt det var! Jag stod precis i spåret och det dröjde inte länge förrän han kom, dum som jag var gav jag inte upp utan släppte på honom därifrån men han vimsade bara omkring. Först då plockade jag av honom selen och gick till bilen, något jag borde gjort mycket tidigare.


Det här var en spännande erfarenhet, helt och fullkomligt galet och jag har ingen aning om vad som hände. Vildsvin? Svampplockare? Eller, ve och fasa, varg? Eller bara varm, trött och virrig?


Tror det är dags att boka en tid med spårcoachen.


Nu ska jag spendera kvällen i soffan. Gick upp halv sex i morse och energin tog bom-slut när jag kom hem efter spåret. I morgon blir det lydnadsträning och på lördag sök!

Hund · Sid · Spår
ANNONS
Av Carro - 12 augusti 2010 13:22

Engagemang och följsamhet tränar vi väldigt mycket på just nu, ungefär så mycket som vi borde gjort när Sid var liten. Det är dock aldrig försent och jag upplever att det ger stora resultat. Min tanke är att den ökade följsamheten i vardagen ska resultera i samma sak även inne på träningsplanen. Vi tränar i så många miljöer vi kommer åt och min tanke är att det ska hjälpa ända in i tävlingssituationen. Det känns som att vi är på god väg.


Kort sagt skulle man kunna säga att han till en början fått klick och belöning för alla typer av kontaktsökanden. Vi har ju haft problem med koncentration på nya platser, framförallt platser där det rör sig mycket hundar, men genom att lägga lydnadsträningstanken åt sidan och bara koncentrera mig på uppförande och attityd så börjar det bli så mycket bättre. Förra veckan var vi på klubben och fick börja långt från planerna för att överhuvudtaget få en lugnande suck att belöna, men vi kunde snabbt avancera till att stå bara ett par meter från en annan mallehane i samma ålder och träna insittningar. Det känns riktigt bra eftersom det under en period inte alls varit roligt att träna. Receptet har varit hög belöningsfrekvens (och börjat träningen med lägre kriterier), att jag är avslappnad och här och nu i situationen (inte tio minuter längre fram vilket jag har en förmåga att vara (tror jag var belgare i mitt tidigare liv)) och shaping, massa, massa shaping.


Som sagt, förra veckan belönade jag kontakttaganden i alla dess former och shejpade insittningar i närheten av en annan hund. Vi har varit utanför Willys och shejpat huvudhöjningar till insittningarna och vi har varit utanför Coop och shejpat backanden och balanserat på trottoarkanter. Senast idag har vi varit i Haninge och shejpat lite tricks vid en betonghäck.


Vi har gjort samma sak i skogen (som är en minst lika stor störning som stadsmiljön, i skogen kan det ju komma spår, sökfiguranter eller liknande), vilket har resulterat i en hund som bl.a är mycket lugnare inför spårpåsläpp. Det var väl ingen nyhet att det skulle få den effekten, men det ska ju göras också.


I Haninge var jag för arbetsintervju. Det går ganska segt med jobbsökandet och således även segt med planeringen av datum för höstens kurser. Jag vågar inte boka in någonting förrän jag vet hur det ser ut på jobbfronten, det känns ingen höjdare att behöva boka om när man väl spikat datum. Kurser kommer det bli i alla fall och det går att intresseanmäla via hemsidan (www.hundid.se), men datum för kurserna kommer inte komma förrän jag vet hur det ser ut.


Allt för nu, so long!

Av Carro - 3 augusti 2010 23:10

Ett långt inlägg som jag personligen tycker är ganska läsvärt, framförallt som tankeställare kring vad det beror på att det blir fel i träningen ibland och som gör mig glad över att jag inte använder mig av fysiska korrigeringar när felen uppstår.


Har gjort två upptäckter den senaste veckan om att jag skapat problem genom att lära in dem och där lite funderingar kring konsekvenser av vissa beteenden gjort att jag hittat lösningar på problemen. Jag ska förklara närmare hur jag menar och det blir framförallt funderingar kring omedvetet användande av negativt straff (negativt straff = ta bort möjligheten till belöning).


Med Sid har jag länge haft problem med att han går över sista föremålet i spåret. Mitt första försök till lösning på problemet var att ha mer attraktiva föremål som slutföremål för att stärka upp viljan att finna slutet. Det hjälpte inte ett dugg, då Sid kunde markera (genom att "stämpla" i luften mot föremålets riktning efter att ha gått över det, stanna upp men sedan gå vidare eller dylikt) men inte plocka upp det utan fortsätta spåra min återgång.


Min andra lösning på problemet blev då att belöningen för att hitta slutet skulle få bli att fortsätta spåra, han skulle alltid ha förväntan på ett nytt spår. Därför la jag flera spår med bara ett föremål och direkt efter att ha hittat föremålet på det ena spåret släppte jag på honom på ett nytt spår med ett föremål. Ibland gick jag en bit med honom i koppel innan nytt påsläpp och ibland var det ett långt spår som blev gått som flera korta.


Det var i den vevan jag fick ett nytt problem, när jag la sammanhängande spår plockade han inte upp första föremålet, men kunde gå förbi det och plocka resterande föremål i spåret - utom slutet.


Att få fortsätta spåra är belöning för Sid. Att tvingas sluta spåra är för Sid ett straff för att plocka upp föremål. I och med att spårarbetet avslutas efter att slutföremålet hittats så straffas Sid för att plocka upp slutet. När jag försökte avhjälpa det genom att lägga korta spår med bara slut (stärka upp att hitta slutet genom att slutet skulle bli mer värt än spåret) så slutade han plocka upp första föremålet, eftersom det kan vara det sista. Sid vet inte om den fortsatte vittringen är en fortsättning på spåret eller min återgång till bilen, för honom är det bara ett spår. Sid vet inte med säkerhet vilket föremål som är det sista men han har betydligt större benägenhet att plocka tio centimeter långa pinnar än pipleksaker, petflaskor, kampleksaker och andra "roligare" föremål, eftersom det är dessa han straffats för att plocka upp. Han plockar heller inte gärna grejer nära dikeskanter, vägar, terrängskiften eller dylikt eftersom det oftast är där man, i all mänsklig stereotyphet, lägger spårslut (vet inte om stereotyphet är ett ord, men ni förstår nog innebörden).


En ny fundering att prova inför framtiden fick jag från Björn Åge, som har Sids pappa, nämligen att aldrig lägga spårslut. Lägga längre spår än jag planerat att gå, lägga föremål precis som om de varit slut men låta spåret fortsätta. Ta för vana att regelbundet bryta mitt i spåret för en liten mystund, lite korvätande eller lite kamp- och jaktlek. Att lägga mina mentala spårslut i något av dessa avbrott. En form av straff kommer det fortfarande bli, eftersom möjligheten att få fortsätta spåra försvinner, men jag tror risken är betydligt mindre att sannolikheten för att spåra minskar än att sannolikheten för att plocka apporter minskade.


Med Askari har jag haft problem med tävlingsträningen av budföring. Delarna 1) att springa till mottagaren och 2) att springa tillbaka till mig fungerar bra. Men inför tävling vill jag dels lägga många belöningar ute hos mottagaren men dels träna att han ska kunna springa från mottagaren utan att först ha fått belöning hos denna. Detta har inte fungerat något vidare då något av skicken i stort sett alltid blivit dåliga.


Idag kom jag på var problemet ligger. Vi var på ÖBK och tränade tävlingsmässig budföring med Annica. Planen var att skicka till Annica, tillbaka till mig och sen tillbaka till Annica för belöning. Första försöket sprang Askari till Annica, krumbuktade lite och sprang sedan tillbaka till mig, utan minsta tendens till att sätta sig fot eller ens vrida på öronen när hon försökte ropa tillbaka honom. Vi gjorde om och denna gång satte han sig fint, fick en klapp och sen springa tillbaka till mig, vilket han gjorde fint. Sen på skicket tillbaka sprang han inte ens hela vägen fram till Annica utan gjorde en lov framför henne samtidigt som han krumbuktade sig och sprang i 190 tillbaka till mig.


Han försöker komma åt sin fasta rulle.


I söket har vi länge jobbat med att Askari inte ska gå på figgarna i legan. Efter att ha tränat mycket specifikt på att markera på lagom avstånd från figgarna började jag lägga in att om han kommer för nära innan han markerar plockar jag ut rullen och skickar om honom på nytt. Det har fungerat jättebra och markeringarna ovanpå figgarna, efter en tungkyss eller efter att först ha mallebrötat sig lite har minskat ner till minimum och han har blivit jätteduktig på att ändra beteende om jag skickat om honom på nytt.


När Askari sätter sig fot med mottagaren, får springa tillbaka till mig och sen blir skickad tillbaka har han kopplat det till den intensiva markeringsträning vi haft i söket och alltså tagit omskicket som ett straff för att han satte sig fot hos mottagaren. Han ändrar sitt beteende och försöker istället markera innan han kommit fram till mottagaren, på det avstånd jag lärt honom i söket.


Hade jag haft mer tid innan vi förhoppningsvis ska tävla budföring för sista gången hade jag lagt ner tid på övningar som fått honom att förstå skillnaden, att "marsch" betyder spring rakt fram och sätt dig fot hos det som finns där och "sök" betyder spring rakt fram, hitta människan, håll dig på avstånd och kom tillbaka med rullen när du gjort det. Nu blir istället lösningen den enkla att allt som oftast ge belöning hos mottagaren för att visa att det faktiskt var att sätta sig fot som var det rätta och ibland låta honom springa tillbaka till mig fast med efterföljande belöning hos mig. Det vi framförallt ska träna på är första skicket till mottagaren, för att verkligen stärka upp "spring och sätt dig fot". Men skulle han få för sig att göra en "markeringslov" är det inget mer med det än att jag rycker på axlarna och skrattar åt min galna belgarpojke och glädjer mig åt att jag har en hund med både humor och vilja att alltid göra sitt bästa. Och jag är trots allt mer rädd om våra avståndsbelöningar i söket än våra budföringar.


Ibland kan det vara värt att tänka lite extra på att man lär hunden det den får belöning för, inte det man tänkt att lära den och att belöningen för hunden inte alltid är samma sak som belöning vi tänkt att ge dem.

Av Carro - 2 augusti 2010 14:08

Så kan man sammanfatta förra veckans hundträningsstatus. Vi har varit iväg på ett par sökpass och ett par lydnadspass med båda pojkarna och de har gått riktigt bra ungefär varannan dag, självklart inte båda två samma dag.


Askari har fått träna markeringar i söket på frestande figgar, vårt största bekymmer i söket. Träningen i måndags blev helt "out-of-control" när Askari fick för sig att liggunderlaget Sofia låg på bara skulle med in till stigen. Den fina planen som gjorts upp i händelse av dylika situationer var tvungen att spolas totalt och Sofia fick sig en brottningsmatch med galen malinutt. Vad är det Thomas brukar säga? "Så mye galskap, så litt vett". Planen för hela träningspasset fick spolas och vi tränade markeringar. Den urpsrungliga planen om han skulle fått för sig att smaka på ett liggunderlag var att Sofia skulle hindra honom genom att hålla i halsbandet, jag kalla in honom och så skicka om tills han markerade utan att smaka. Som sagt, det gick inget vidare. Första skicket fungerade den planen inte alls utan jag fick komma in och montera loss honom och föra honom tillbaka till stigen. Nästa skick på samma figge gick bättre och sista skicket sprang han fram, satte sig bredvid figuranten och verkade anstränga sig riktigt hårt för att komma på vad som var den rätta vägen att gå.


Resten av veckan har vi fokuserat på just svåra markeringar och det har gått så mycket framåt! I helgen var vi i Rö hos Melissa som har ett C-barn (Lava x Gere) och tränade i helt ny ruta med en ny figge oh han gjorde det jättebra. Nu känner jag mig mest laddad inför helgens tävling, några lydnadspass finns inplanerade i veckan och förhoppningsvis får vi till något sök också.


Lydnadsmässigt har Askari fått jobba med budföringar och apporteringar, som ser bättre och bättre ut. På onsdag ska vi till klubben och träna hopp och framförallt, hopp i kedjor. Framförgåendehalten har jag litegrann lagt ner, får se om jag får tid att pilla lite med den till veckan. Vartannat pass har söket gått klockrent och vartannat pass lydnaden, förhoppningsvis synkar dessa två bitar varandra till helgen. En sak är säker, det är aldrig tråkigt att träna gul!


Sid har fått officiell lydnadssemester. Det märks att han varit sliten från lägret och haft svårt att koppla av och svårt att koncentrera sig. Egentligen borde han få söksemester också, men det är så himla svårt att låta bli. Tre lydnadspass blev det i veckan innan vi bestämde oss för semester och mittenpasset gick riktigt bra. Vi var på klubben med Karin och Annica och tränade frivilliga fria följ med störning och det känns som att någon form av lösning börjar visa sig. Jag testar lite med att belöna med kamplek och skall, efter inspiration från Sofia och Logan. Under passet stod Karin och Annica utplacerade på träningsplanen och Sid fick frivilligt söka sig in till min sida och hålla sig där. Det känns som att vi får gå tillbaka dit för att hitta shapingkänslan även i fria följet. Karin och Annica störde oss när vi var i närheten och ökade på störningarna mer och mer. Sid skötte sig kanonbra och stod emot störningarna mycket bättre än jag väntat mig. Ett par gånger missade han och då fick Karin (som han missade på för att hon är bäst på att störas!) hålla honom i halsbandet medan jag engagerade mig med låtsashunden Molgan. Han svarade riktigt bra på det och jobbade sig snabbt tillbaka när Karin släppte halsbandet. Härligt!


Belönade med tennisboll som han fick skälla på sen, vilket hjälpte för att hålla honom borta från framförgåendetanke (vilket är situationen då vi mest jobbar med bollbelöning i lydnaden). Det känns riktigt bra, vi får se hur det hela utvecklar sig.


Nu har han i alla fall semester, för varken han eller jag klarar den här värmen. Eller, rättare sagt, jag klarar inte värmen och Sid kräver att jag är en fokuserad och alert tränare (inte som Askari som ställer upp på vad som helst). Nu ska vi fokusera på platsliggning, budföring, uppletande och spår- och sökarbete en period tänkte jag, så tar vi upp lydnaden de dagar vädret är svalare.


Det var allt för nu, nu ska jag fortsätta (eller rättare sagt börja) med dagens jobbsökning och sen väntar ett lass med papper som ska sorteras och en hög med pappersarbete som vill bli gjort.


So long!

Askari · Hund · Lydnad · Sid · Sök
Av Carro - 24 juli 2010 13:16

Igår kväll åkte jag, Åsa och Sids farfar Björn Åge till vallen och tränade lydnad. Perfekt väder och trevligt sällskap kan inte vara annat än perfekta förutsättningar för ett bra lydnadspass och jag är riktigt nöjd med träningen.


Planen för Sid var att träna helhet i fria följet, kryp, apporteringsgripanden, markeringar och saktagående.


Fria följet var helt kört att överhuvudtaget fundera på att träna, han kändes jättetrött och splittrad (lättstörd på saker runtomkring), vilket inte är så konstigt efter fyra dagars läger. Fria följet överlag känns som någonting som antingen går bra med superfokus och engagemang eller jättedåligt med tapp, ofokus och tråkig attityd beroende på dagsformen. Det är något vi måste jobba på att få mer jämnt.


Vi pratade om att spår och bitarbete är något som hundarna orkar oavsett hur trötta de är och det stämmer så himla bra. På Sid märks det väl att även shejping är något han verkligen försöker och anstränger sig för att klara oavsett hur trött han är. Fria följet blir inte riktigt shejping på samma sätt som t.ex kryp och saktagående även om det är samma grundtänk. Måste fundera över hur jag ska få shejpingkänslan även i fria följet. Kanske är det så att känslan försvinner i den situationen just för att det blir så tydligt när det blir fel och jag inte riktigt har en hundraprocentigt bra felsignal i fria följet. Måste klura och experimentera lite mer där.


Krypet tränade vi mycket på att bjuda på hakan i backen (vår startposition för krypet) trots att jag står upp, och hålla hakan tryckt i backen ända tills belöningen kommer och även trycka den där trots att jag försöker störa ut honom genom att hålla på i fickan och kasta godbitar som han inte kommer åt. Körde ett eller tre krypsteg framåt mest för att se att han kunde växla mellan stadga och rörelse och för att ge ökad förståelse för att: jag står still = stadga och: jag rör mig = kryp. Krypet är ett moment med lite andra regler än övriga moment där stadga är stadga oavsett vad som gäller och det är tillåtet att bryta positionen på klicket. I krypet vill jag som sagt att han ska kunna växla mellan stadga och rörelse på min rörelse och dessutom att han ska hålla positionen även efter klicket. Än så länge tycker jag inte att han verkar ha någon svårighet för att förstå skillnaden och det ska bli spännande att se hur det utvecklar sig. Kul att testa lite nya träningsregler!


Apporteringen skippade vi, jag kände mig inte redo för att träna apportering med Åsa och Björn Åge i närheten eftersom jag jobbar så mycket med mig själv och mina tränarfärdigheter där. Men det kommer.


Framförgåendet kändes riktigt bra, där har han en underbar attityd! Märkte att han gör en titt bakåt efter ungefär vart tredje, vart fjärde steg som vi måste jobba för att få bort. Provade att stanna så fort han tittade bakåt och låta honom bjuda om och försöka sträcka det till fem steg utan titt bakåt. Fel strategi.


Istället provade jag att fortsätta gå på som om ingenting hänt och låta honom räta upp sig själv framför mig och på så sätt sträcka det till fem perfekta steg. Även det gav sådär resultat, även om jag tror mer på att fortsätta gå och börja om med räkningen än att stanna. Som Björn Åge sa, han är alldeles för snabb och smart för att köpa att jag skulle ha stått still hela tiden som han inte rört sig rakt fram, han märker ju tydligt att jag fortsätter röra mig några tiondelar efter att han vänt.


Back to basic och belönade två perfekta steg och därefter ett perfekt steg, sen tog vi paus. Ska börja med det nästa pass och vara noga med kriterierna. Har även bestämt mig för att räkna mina egna steg istället för hans nu när han kan gå flera steg utan problem. Tre steg är alltså numera tre steg av mig, inte tre steg av hans högra framben.


En tanke jag fick nu medan jag skriver är att alla huvudvridningar igår var åt vänster trots att jag i stort sett alltid kastar med höger. Det kan ju vara så enkelt att jag varit så fokuserad på höger framben att jag inte uppmärksammat huvudvridningar åt vänster. De åt höger har släckts ut/felats eftersom jag märkt dem och kunnat bryta, medan huvudvridningar åt vänster släppts igenom för att jag inte sett dem. Nu när jag började räkna mina egna steg och på så sätt kunde vara fokuserad på hela honom så blev vänstervridningarna tydligare. Intressant!


Markeringarna gick jättebra. Jag började som i onsdags med bitstock synlig med avancerade snabbt. Bytte leksak efter bara ett par repetetioner och låg ner med osynlig leksak och utan ögonkontakt efter bara ett fåtal repetitioner. Ska börja längre och längre fram i stegen de närmaste passen. Det ska inte dröja allt för länge innan jag kan börja med liggande utan synlig leksak redan från början. Ska dessutom se om jag kan ge en godbitsbelöning och han ändå kan bjuda på skallet igen, så det inte lbir kopplat till leken utan till uppgiften.


Med Askari var planen att köra igenom lägrelydnaden och se var vi ligger, vi ska ju tävla om ett par veckor. Resultatet är att vi kommer få poäng på allt utom krypet, inte de högsta poängen dock.


Linförigheten är helt okej, han blir lite vid i heltomerna vilket Björn Åge gav en enkel lösning på. Jag ska förändra mitt rörelsemönster, som jag går idag trycker jag ut honom med mitt vänsterben vilket gör att han inte hänger med i svängen. Om jag istället genomför vändningen på stället så hänger han automatiskt med.


I framförgåendet måste vi träna på stadga i den avslutande halten, det blir mycket tjaffs där vilket framförallt drar ner helhetsintrycket i momentet. Själva gåendet är bra.


Läggandet är något långsamt. Där är hela tiden balansen mellan att lägga sig ordentligt och att lägga sig snabbt. Drar jag på honom för mycket är risken stor att han inte lägger sig hela vägen ner.


Inkallningen var riktigt bra.


Apporteringen katastrof! Startskall, gripande i knoppen, tugg, frustration och sne ingång. Lösning: träna, helt enkelt.


Hoppet var inte heller det bästa men betydligt bättre än jag väntat mig. Ska träna på att söka hinder och få ut honom längre ut efter språnget, det vanliga med andra ord...


Gjorde en budföring på Björn Åge. Genomförde den vanliga rutinen där jag lät honom dra fram till mottagaren på vägen in, överlämnade leksaken i en handskakning (som Björn Åge skrattade gott åt, "tror du han går på det här?"). Hade inget fokus på mottagaren på vägen till min startpunkt vilket kändes sådär, jag vill gärna att han ska ge regelbundna kontroller bakåt. Satt på nålar när vi ställde upp, startskall, skällde hela vägen fram, satte sig inte, letade efter sin fastrulle (!) och tjuvade tillbaka. Här får vi lägga mycket träningstid fram till tävlingen och prova olika rutiner och fundera liet på hur vi ska lägga upp det för att få till "av- och- på" (sitta stilla, springa snabbt, sitta stilla, springa snabbt).


Björn Åge körde lite med Askari och provade lite bollkastning över hinder. Askari köper det bra och jag anser mig själv hyffsat duktig på att kasta boll, så det ska vi nog få till.


Sen fick jag se Knerten in action på lydnadsplan vilket var jättekul. Han är riktigt läcker Sids orangea farsa! Och de är ruskigt lika... Tänk att Åsa hittade en sån guldklimp på google!


Sid fick bita lite på Björn Åge. Han var lite grisig och lite oren i betten, men engagemanget var på topp och det var kul att se honom jobba med en ny figurant. Björn Åge jobbade mycket med det sociala efter bettet och strävade efter att Sid skulle förstå att de inte konkurrerade om föremålet utan att de lekte tillsammans och att Björn Åge inte fanns där för att ta föremålet från honom. Jag tycker det låter som ett riktigt bra sätt att jobba på med Sid, för att spela ännu mer på hans lek och ännu mindre på försvaret.


Så, fokus på Askari framöver ligger på apportering, halten i framförgåendet, uthoppet, attityden i hela tävlingssituationen och budföringen. Med Sid ska jag träna framförgående, kryp och apportering samt fundera vidare kring fria följet. Och så markeringarna förstås.

Askari · Hund · Lydnad · Sid · Skydd
Av Carro - 23 juli 2010 17:34

Nu är jag och Sid hemma efter ett fyra dagar långt sökläger i Hälsingland för Canis Ulrika Norell. Det har varit fyra dagar med perfekt väder, mycket bra träning, härlig natur, mysiga kvällar, givande diskussioner och ett stort kliv framåt i träningen av både söket, uppletandet och lydnaden.


Min och Sids utgångspunkt i måndags förmiddag var att vi i söket jobbat för att hitta rätt belöning hos figuranterna utan hundraprocentigt resultat. Vi har gjort systemövningar med figgar ganska nära stigen, patrullstigar och vindövningar i koppel. Tempot var trav eller möjligtvis långsam galopp, Sid har inte riktigt förstått grejen med sök och den tändningen och intensiteten han har i spåret har inte på långa vägar infunnit sig i sökarbetet. Det är en rejäl skillnad på det nu.


Det första vi gjorde i måndags morse var att experimentera ytterligare med belöningarna. Jag tycker att vårt absolut bästa pass före lägret var det när vi hade kamplek, petflaska och pipgrej och figgarna fick byta mellan dessa tre. Ulrika ansåg att det var alldeles för mycket för både figgarna och honom att hålla reda på och det i den stora, galna belöningssituationen fanns risk för dels att han tappade fokus på vad han egentligen gjort före galskapet utlöstes och dels att det, med lite mer ovana figgar, blev klumpigt och fumligt vilket inte alls gynnar honom i hans upplevelse.


Nya planen blev att låta figgarna jobba med en kampleksak och ta godisätarpauser mellan korta sekvenser med lek. Jag var väldigt skeptisk, då godisbelöning är det som fungerat allra sämst på honom i sökskogen och jag gärna ville driva på lite galskap för att få upp tempo och attityd. Ulrika fick mig ändå att prova och det fungerade riktigt bra. Figgarna fick med sig hans bitstockar ut i skogen och första passet blev Sid lite konfunderad och började bevaka istället för att komma in till stigen när figgen blev passiv. Han kom redan på nästa skick på bättre tankar och kunde släppa och komma tillbaka till stigen. Mot slutet av veckan blev han mer och mer sugen på godbitarna och nöp säkert i några fingrar i all hast. En stor nackdel med godbitsbelöning i skogen är att jag tycker det verkar stimulera till nosande i backen mellan att leken avslutats och han börjar springa in mot stigen. Jag får se hur det hela utvecklar sig, för i övrigt gillar både jag, Sid och figgarna den här belöningen.


Sid tände rejält på sök under de här fyra dagarna och gjorde stora framsteg. Mitt mål med varje pass var att få figgarna längre ut på djupet och mer och mer dolda, men behålla en fin attityd och bygga upp förståelse och självförtroende. Det måste jag säga att vi lyckades med med råge. Sista passet i torsdags låg figgarna i stort sett ute på djupet och liggande eller sittande bakom eller gömda i naturliga legor. Under det passet fick han dessutom sitt första tomslag, då han gick ut på ena sidan, snurrade runt och letade ute på djupet en stund, fick inte vind och verkade då "rycka på axlarna" och bege sig tillbaka till stigen. På vägen förbi mig på stigen sprang han med svansen i topp och en attityd som sa "nähä, ingen där, men då sticker jag väl ut här då!", precis så som man vill ha det. Det har verkligen hänt massor vad gäller attityd, förståelse och självförtroende då han har en helt annan säkerhet i sina beteenden i skogen nu än vad han hade när vi började i måndags.


En annan sak som märktes tydligt är att han jobbar mycket mer intensivt och tycker det är roligare när han verkligen måste använda näsan. Då får han upp tempot och verkar nästintill outtröttlig. Bra!


På onsdagens lydnadspass började vi titta lite på markeringarna. Jag utgick från de övningar vi gjort med bitstock och de skällande bevakningar vi fått fram där. Från synlig bitstock med mig ståendes med ögonkontakt kunde vi ganska snabbt avancera till dold bitstock, annan leksak och med mig sittande och liggande. Jag har bara sträckt det till ungefär fem-sex skall än så länge men det verkar bli riktigt bra. Han har ett högt, jämnt och garanterat vägledande skall. Det bådar gott!


Lite saker att tänka på framöver är:

  • * Mitt stigbeteende. Att kunna fånga upp honom med kroppen och rikta honom rakt med mina axlar och mitt kroppspråk var han än kommer ifrån på föregående sida.
  • * Lägga figgarna längre ut redan i början. Nu har vi börjat på kanske 15-20 meter, jobbat ut de på 50 och sen avslutat på 15 igen. I fortsättningen kan de gott vara på 25-30 i början, jobbas ut på 50-60 och avslutas på 15, för att så småningom kanske börja på 50 men jobbas inåt först närmare och närmare slutet.
  • * Hitta gator i skoegn där det är lätt för honom att välja rätt väg och placera figgarna rakt ut i dessa gator (större chans till lyckanden).
  • * Våga ge utmaningar och även lägga figgar där han måste kämpa i terrängen.
  • * Skicka ut tomt men lägga ut en figge nära stigen på tillbakavägen, för att främja bra attityd i tomslagen och näsan på hela vägen.
  • * Jobba markeringarna riktigt bra på appellplan innan de tas ut i skogen och riktigt bra på mig innan de provas på andra.
  • * Förstärk att han markerar liggandes.

Uppletande har vi också jobbat med och jag har alltså fått träna mycket på mitt stora ångestmoment, apportering. Jag tycker verkligen inte om att träna apportering eftersom det är det moment där jag har mina största svagheter som tränare och har som sämst tränarfärdigheter. I kombination med en hund som inte är "tålig för förarfel" på gammal hederlig SBKska så har det mest blivit pannkaka med alltihop.


Men, face your fear heter det ju och jag har båda anmält till en endagars apporteringskurs för Fanny och ägnat flera pass under lägret till att träna just apportering.


Under första uppletandepasset tränade vi avlevereringar genom att jag satte Sid ute i rutan, la ett föremål framför och ställde mig själv på stigen. Stadge- och störningsträning har gett resultat eftersom jag till en början inte trodde en sekund på att jag skulle kunna lämna Sid bakom ett föremål utan att han reste sig, tog grejen och stack på ärevarv. Men se, det gick bra och vi fick till avlevereringar från 50 meter utan mer tugg än något enstaka omtag. Även detta bådar gott för framtiden och apporteringsknuten i magen släppte en aning.


Andra uppletandepasset jobbade vi med själva letadelen som vi tränade på samma sätt som sökarbetet. Börja med grej nära som hunden får bjuda på att leta upp/vinda in och flytta grejen längre och längre ut (d.v.s. shejpa hunden till att leta längre och längre ut). Precis som i söket var vi också noga med att alltid lägga föremålen rakt ut från mig så hunden lär sig att gå dit mina axlar pekar, för där finns grejerna. Hemma ska vi jobba med ingångarna och sista delen av avlevereringarna och sen kedjar vi ihop det här. Det känns riktigt kul att vara igång med uppletandet, jag som dragit mig så...


Lydnad körde vi som sagt ett pass på onsdagseftermiddagen och förutom att jobba med markeringarna tittade vi på krypet och ännu mera apportering.


I krypet gjorde vi stora framsteg, framförallt eftersom vi tog oss från sittandes framför till ståendes vid sidan, något jag inte skulle provat än på länge om inte Ulrika hade sparkat mig i baken.


Något jag påminner mina elever om ofta, men glömmer lätt bort att göra det själv, är att faktiskt prova hur beteendet fungerar i sin "rätta miljö" för att veta vad man ska träna på. Jag är mycket för att bygga stabila grunder och ta steg för steg i inlärningen, men det finns ingen anledning att ta det i fler steg än nödvändigt och stegen behöver ju inte nödvändigtvis se likadan ut för alla hundar. Med vissa hundar måste man gå vägen genom liggande baklängesfot för att de ska kunna krypa vid sidan, med andra kanske det räcker med att de är vana vid att bjuda på kryp framför och på andra beteenden vid sidan för att de ska kunna koppla ihop dessa. Jag är glad att Ulrika fick mig att våga prova eftersom jag nu vet att jag kan fortsätta sträcka antalet krypsteg med mig ståendes framför Sid för att ha koll på kvalitet i beteendet, medan jag parallellt kan låta honom bjuda på några steg vid sidan för att hålla det färskt.


Med apporteringen jobbade vi med gripandet från marken och på att ta den i mitten. Jag fick i uppgift att stå stilla och rak i ryggen, lägga apporten på samma ställe varje gång och göra en repetition i taget (d.v.s. lägga ner apporten på nytt inför varje repetition) en period för att rensa ur allt skräp ur apporteringsträningen (t.ex. en förvirrad tränare, fummel, runt-tassande och dåliga kriterieplaner). Sträck på dig! Stå stilla! KLICKA! hördes från Ulrika och jag ska ta med mig de tre uppgifterna till de närmast kommande apporteringspassen. Nu ska vi få ordning på apporteringen och framförallt på attityden i den!


Eftermiddagarna och kvällarna har vi ägnat åt labradorhetsning och på tok för lite sömn, men även trevliga prat, diskussioner och goda plockmiddagar tillsammans med Tina och Åsa, som bodde på samma vandrarhem som jag och Sid.


Nu har jag laddat in alla bilder som jag tog på lägret, ska sätta mig och redigera de nu och hoppas kunna lägga ut några här och desto fler på facebook under kvällen.


Återkommer!

Hund · Kurs · Lydnad · Sid · Sök · Uppletande
Av Carro - 14 juli 2010 20:47

Bjuder på en film på Sid och min systerson Sebastian som bara är för underbar. Basta var här och lekte några timmar i eftermiddags och passade på att träna med Sid. Såhär höll de på lääänge... Basta sa "vänta" till Sid, sprang ut i köket, ropade på honom, berömde honom, "vänta" igen, till vardagsrummet, ropade, berömde, "vänta", till köket och så vidare... "Vi tränar" utbrister den underbara fyraåringen och gör tummen upp. Kan man annat än tycka om? Sids underbara förhållningssätt till barnen har en förmåga att väga tyngre än alla otyg han annars hittar på.



Jag och Sid träffade Karin och Etza på klubben i förmiddags och tränade lydnad innan värmen slog till. Ett av de absolut mest kvalitativa passen den här sommaren och jag är jättenöjd. Sid jobbade på jättebra och höll en härlig attityd, engagemang och glädje genom alla passen, vilket kändes riktigt skönt efter alla katastrofpass med trött hund och trött förare i värmen de senaste veckorna.


På planen stod fritt följ till att börja med, då Karin fick filma så jag skulle kunna utvärdera hur hans attityd ser ut för en utomstående. Han både kändes och såg jättefin ut, inte alls sådär värmeslö som han varit det senaste.


Sen fortsatte vi med inkallningar och framförallt ingångar från längre avstånd. Tog klossen till hjälp. Började med några ingångar från nära håll och lekte sedan bort honom en bit bort. Där satte jag honom, gick själv och ställde mig bredvid klossen och friade honom så han fick springa till mig och komma in i utgångsställning. Det gick riktigt bra, hade lite svårigheter när klossen försvann men det kändes inte som något oövervinnerligt. Provade en lång inkallning med inkallningskommandot men då kopplade han inte på ingångstanken trots klossen utan dundrade rätt in i sidan på mig. För mycket direkt i belöning och en vana i att belöningen kommer fram redan tidigt i sträckan. Han har bra fart hela vägen in, men känns i belöningstanke mot slutet (känner att jag analyserar ganska djupt här). Karin bannade mig för långt pass vilket märktes tydligt, då Sid efter det missödet (indundringen i sidan som inte ledde till belöning) bytte strategi och började bjuda på skällande bevakningar mot klossen... Man har aldrig tråkigt när man tränar belgare! Det känns i alla fall som att det är ett bra sätt att jobba på för att få till ingångarna även från hög fart. Överlag börjar ingångarna se mycket, mycket bättre och "smackigare" ut, vilket syntes tydligt i de fria följ-filmerna som Karin tog. 


Nästa pass körde vi läggande under gång och kedjade ihop till ett i stort sett färdigt moment, vi saknar bara ett riktigt bra uppsitt från ligg i återgången. Han hade fin attityd i framföringen. Nästa steg blir att lära in rutin för momentet, utmana honom i att vänta på kommando och självklart att få till uppsittet. Härligt med ett moment som börjar bli någorlunda klart åtminstone.


Sista passet körde vi kryp. Min målsättning var 13 steg med mig på knä framför. Märkte att han lätt fastnade på sju och funderar på om jag blivit lite stereotyp i min kriteriesättning. Nya målsättningen blev att spräcka sjuan, vilket vi lyckades riktigt bra med, dock inte ända upp till 13. En annan målsättning var att börja fejda bort hjälpen så jag kan börja gå upprätt framför honom och det tycker jag vi fick till riktigt, riktigt bra. Tappade lite räkningen på steg och blev lite slarvig med kriteriesättningen när målet i stort sett bara var att han skulle bjuda kryp trots att jag inte satt ner, men fem-sex (sju?) steg fick vi med säkerhet till med mig ståendes, dock något hopskjunken, men det kommer vi ifrån snart. Även här känns vi på god väg!


Mellan Sids pass tränade Karin med Etza och det är väldigt inspirerande att hjälpa henne med elitmomenten och fundera och klura kring problemlösning och träningsupplägg. De börjar få till riktigt fina moment och en härlig attityd hos både förare och hund, det är riktigt roligt att se utvecklingen som pågår.


Har fått en stor vardagsuppgift att jobba med, eller rättare sagt har jag vetat om det ett tag nu men det märktes tydligt idag, och det är andra hundar runtomkring. Tyvärr har vi inte mycket möjligheter till sådan träning här på hemmaplan (saknar Forshaga!) och på brukshundklubbarna verkar det ärlig talat rätt dött för tillfället.  Känner mig inspirerad och träningssugen, inte nerslagen och irriterad som man oftast kan känna sig när dylika problem uppstår. Har en bra plan för hur jag ska jobba och en tydlig bild av hur jag vill att resultatet ska bli. Hoppas att sökgänget på lägret nästa vecka ställer upp som mina första offer...


Nu ska jag snart gå och lägga mig, i morgon åker vi in till stan och spårar vid universitetet innan staden och värmen vaknar till liv. Det är härligt med träningskompisar som drar med en på dylika äventyr, jag har gott om dem bland mig.


Tack Karin för en trevlig och givande förmiddag, det gör vi om på fredag!


Carro, 22.
hundIDiot ut i fingerspetsarna.
www.hundid.se http://www.hundid.se
http://carro.hundid.se

Kalender

Ti On To Fr
            1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<< Juli 2012
>>>

Hundtränaren

Senaste inläggen

Ebba

Photobucket

Mikroblogg

Sid

Photobucket

Kategorier

Nebbie

Photobucket

Arkiv

Sök i bloggen

Askari

Photobucket

Länkar

hundID

Photobucket

Fråga mig

2 besvarade frågor

Tidigare år

Besöksstatistik

RSS

Följ bloggen

Följ Kontrollerad  lek - Som hund och katt med Blogkeen
Följ Kontrollerad  lek - Som hund och katt med Bloglovin'

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se