Kontrollerad  lek - Som hund och katt

Inlägg publicerade under kategorin Julkalendern 2011

Av Carro - 7 december 2011 20:28

En till hundvaktshistoria, det är skönt att det inte alltid är mina egna hundar som är huvudpersoner i alla gtokiga händelser...


Den här gången var jag galen nog att vara hundvakt åt två (2) phalénevalpar, nämligen Kajs syster Roxanne och Kajs plastbror Måns. Jag hade alltså tre dvärghundsvalpar i åldern runt tre månader. Vem hade kunnat tro det om mig?


För att chocka er ytterligare så var jag bjuden på cocktailparty mitt i all galenskap, hos min barndomsvän Charlotte (hon är förlåten för detta tilltag, som var jättetrevligt!). Jag hängde på mig en snygg, knälång cocktailklänning och min vän Mia satte upp mitt långa, blonda hår i en stilig svinrygg. Ja, det är fortfarande min blogg du läser.


Valparna fick följa med på party. Eller ja, först satt de i bilen en stund men det dröjde inte länge innan resten av cocktailsällskapet övertalat mig att ta in de små änglarna (hm...). Jag och Mia gick ner till bilen och hämtade dem och jag försökte rasta de länge och väl. Ingen av de hade dock varit i stan tidigare, och Kungsholmens alla dofter överväldigade deras små nosar och gjorde sådant som Kiss och Bajs mindre viktigt för stunden. Som sagt, jag försökte rasta de länge och väl men det blev bara länge. Tillslut fick jag nöja mig med att alla hade kissat och begav mig upp till lägenheten innan övriga gäster började misstänka att jag gått vilse eller glömt koden. 


Ni må tro att jag kände mig chic där jag gick fram på Kungsholmens gator i min cocktailklänning med mina tre dvärghundar trippandes kring fötterna på mig. Och min tjänare stånkande efter släpandes på dvärghundarnas transportburar...


I hissen hade jag och Mia fullt sjå med att få in alla de små liven innanför hissdörrarna. När vi väl fått in de fick vi för oss att vi skulle försöka ta ett kort med oss och alla valparna med hjälp av hisspegeln. Vi blev så till oss av dessa uppgifter att vi helt glömde bort att trycka upp hissen, utan stod kvar på bottenvåningen ett bra tag innan vi började fundera kring varför vi inte var uppe ännu. Nåja, det var ett sidospår. 


Väl uppe i lägenheten charmade hundarna alla. Roxanne smörade ganska snabbt in sig som den knähund hon är och la sig tillrätta i ett hörn av soffan. Där låg hon som en liten primadonna och snusade så sött. So far...


Kaj for runt som en villervalle och var helt överspeeadad. Grabbarna Kaj och Måns sprang runt i hela lägenheten, lekte med varandra, hälsade på alla människor, gick från famn till famn, charmade, myste, skällde, gnällde, tokade sig, brottades, sprang lite till, gick på upptäcksfärd och bet folk i kostymbyxor och klänningsfållar. 


Måns avslutade sin kväll på cocktailparty med att lägga en stor bajshög på golvet i Charlottes sovrum. Sen spenderade jag lång stund med att gå med både honom och Kaj nere på gräsplättarna utanför porten...


Så gick det till när jag lekte fin flicka och tog med ett gäng riktiga partypoopers på cocktailparty på Norr Mälarstrand.  

ANNONS
Av Carro - 6 december 2011 15:16

Jag hade dognappat en guling (det vill säga jag var hundvakt eller hade lånat en nära väns malinoishane. Vi kan kalla honom Herr A) och skulle ta med honom till jobbet i Haninge. Jag och herr A hade inte umgåtts på ett tag och vi hade framförallt inte åkt kommunalt ihop på väldigt länge. Tunnelbana, vilket stod på planeringen just den här dagen, hade vi aldrig åkt.


Herr A är en väldigt känslosam hund, han känner mycket men kan ha lite svårt att uttrycka sina känslor på ett rationellt sätt. Den här gången kände han sig nog inte så lite både stressad och confused över den nya situationen och till det kan vi lägga på att vi pratar Stockholm, rusningstrafik och fyra byten på vägen till jobbet (det vill säga kniven mot strupen fyra gånger under resan, mariginal är inte att tala om). Och ja, innan ni läser vidare, jag vet att jag verkligen borde ha tränat och åkt tunnelbana i lugn och ro innan jag begav mig ut i galenskapen som uppstår på morgnarna och då hade det med all säkerhet gått hur bra som helst. Nu är jag, precis som jag vet att många med mig är, expert på att vara Efterklok. Så även i detta fall. Där och då, när den här händelsen utspelade sig, försökte jag göra bästa möjliga av situationen. Eller nä, nu ljög jag. Jag försökte ta mig i tid, och överlevande, till jobbet. 


Det började i rulltrappan. Jag åker inte rulltrappa med hundarna efter att Ebba fastnat med svansen. Kan jag så åker jag hiss. I morgonrusningen går det inte att åka hiss, det är det hundratusenfemtielva barnvagnar som ska. Då är alternativet att hålla hunden i famnen medan man åker rulltrappa, för vanliga trappor är det få tunnelbanestationer som är utrustade med (Stockholmare går generellt inte mer än nödvändigt). Med Ebba var det aldrig några problem, 25 kilo lurvig smidighet kurade ihop sig i famnen och satt där lugnt och spanade på alla mötande och förbipasserande under hela nedfärden. Herr A väger ju inte ens 25 kilo, så det skulle väl knappast vara något problem.


Alltså, har ni någon gång försökt få upp en hund i famnen som absolut inte vill upp i famnen? De slingrar, stretar, backar iväg, hoppar undan, skjunker ihop eller tar till andra strategier för att inte lyckas bli upplyfta. Herr A gjorde inget av detta, men det gick inte att lyfta hunden! Det var som om han cementerat fast tassarna i marken eller gjort sig tjugo meter lång så mina armar inte nådde runt honom eller gjort sig hundra kilo tung så han inte gick att lyfta. Det var nästan så jag spanade om Harry Potter stod bakom nåt hörn i närheten, för det syntes ingenting på herr A vad det var som gjorde att han inte gick att lyfta - men omöjligt var det. Det måste ha sett hur underhållande ut som helst när jag liksom trevande försökte hitta ett grepp runt hunden och sen försökte lyfta den utan att lyckas, mitt i rusningen (återigen - vad gör alla människor i närheten när mina hundar får för sig att göra bort mig?). 


Tillslut, fråga mig inte hur, och med mycket möda fick jag upp hunden i famnen. Det kändes som 22 ton i famnen och jag har aldrig burit något så otympligt. Benen stod rätt ut, stenhårda och totalt stela, som om någon skruvat dit två par gula stålben. Huvudet var böjt i någon konstig vinkel som måste varit allt annat än bekväm för honom, och det gick inte att flytta på. Jag tror han tappade ungefär 99% av sin päls under den korta färden ner för rulltrappan.


Efterklokhet: herr A är en korthårig hund som av naturen gillar att stå upp och som har en korthårig svans som allt för oftast bärs som en knorr uppåt, till skillnad från Ebba som var en långhårig hund med lång svans som hon dessutom gärna satt på. Risken att herr A skulle fastnat med svansen i rulltrappan är antagligen ungefär lika med noll, så han hade gott kunnat åka ner på egna ben. Ska jag vara helt ärlig hade han nog stått med svansen mellan benen i vilket fall. Nåväl, jag är bara efterklok, och vi kom ju ner för rulltrappan tillslut.


Historien tar inte slut där. För när vi kom ner släppte jag ner honom på marken så fort jag tagit första steget av rulltrappan. Där la han sig, stel som en pinne, och såg ut som "JAG KOMMER DÖ" på det hysteriska sätt som bara herr A kan. Malinoisen la sig alltså, stel som en pinne med hysterisk blick, precis exakt direkt efter rulltrappans slut. I rusningstrafik. Det orsakade inte alls en smärre panik bland mina medresenärer. Och den paniken orsakade inte alls mer hysteriskt frysande hos den galna malinutten. 


Jag ska vara helt ärlig. Jag föste honom bort från trapptröskeln med ena foten, bort från Tekniska högskolans tunnelbanestations motsvarighet till Essingeleden norrgående en måndagmorgon. Vi placerade oss vid första bästa hörn och andades tillsammans. Till mitt eget försvar vill jag bara säga att den korta stunden medan vi inväntade vår tunnelbana försökte jag jobba med honom för att få honom att lugna sig och börja ta in miljön. Det gick sådär. Vår tunnelbana kom. Vi kom inte med den. Nästa tunnelbana kom och den lyckades jag på något sätt ta mig med. Herr A följde faktiskt med. Väl inne i vagnen la han sig vid mina fötter, det verkade en kort sekund som om han kände sig trygg i en situation han kände igen. Suttit på trånga säten nära massa andra människor i dunkande vagnar hade vi ju gjort massor av gånger förut. Jag trodde det, tills han tömde sina analsäckar. 


För att ingen ska behöva fundera över att anmäla mig för att jag utsatte det stackars djuret för ett trauma utan dess like så vill jag bara förstöra avslutningen med hela historien med att berätta att vi åkte till jobbet hela resten av veckan och flera gånger efter det, utan något Panikartat Nära Döden-tillstånd. Redan samma dag åkte vi samma väg hem, utan några som helst problem. Han skuttade glatt och ledigt runt på perrongen, in i tunnelbanevagnen och åkte mer eller mindre avslappnat i famnen hela vägen upp för rulltrappan. 

ANNONS
Av Carro - 5 december 2011 22:07

Jag och Kaj var på promenad i Sundbyberg, i miljöträningens tecken. Vi tränade på att gå fint i koppel, på att titta på flygande löv och på att gå vid min sida förbi spännande människor. So far so good.


Det var lunchtid och mycket, mycket folk ute i rörelse (jag förstår inte varför mina historier ofta utspelar sig kring mycket människor, kanske för att det annars antagligen inte skulle ha hänt...). Precis på gångvägen bakom ett övergångsställe vid ett övergångsställe bestämde sig Kaj för att han skulle bajsa. Precis då kom det massor, massor av folk gående. En hel skolklass till och med. Plötsligt skriker Kaj som om kniven satt i honom, jag har aldrig varit med om maken till hjärtskärande skrik. Det lät minst som att jag hade stampat på honom med min stålhättesko, borrat ner tån ordentligt och vridit runt. Eller som om jag satt en snara runt en känslig kroppsdel på honom och stod och drog för fulla muggar. 


Det är inget att skratta åt, stackarn hade verkligen ont. Hård i magen extended version. Jag led med honom där han satt mitt på gångvägen och gallskrek, samtidigt som alla dessa människor gick runt honom. Alla människor i hela Sundbyberg, Hallonbergen, Solna, Rissne - U name it - trodde dock att det stod någon galning och ströp katter utanför Sodexos kontor. Därför kunde jag inte låta bli att samtidigt lida lite med mig själv också som stod där i andra änden av kopplet. Det var nämligen bara den enda gången, resten av hans liv därefter har han bajsat tyst och smärtfritt. 

Av Carro - 4 december 2011 16:26

Det här hände när jag bodde i Forshaga och Sid var alldeles nykläckt, han var väl runt halvåret ungefär. Han var inte så van vid att folk ringde eller knackade på dörren, i Forshaga funkade det nämligen så att man antingen bara klev rätt på eller så hade man ganska god aning om när någon skulle komma och kunde förekomma ringklockan.


Den här dagen ringde det på ringklockan utan att vi förväntade oss det. Jag är misstänksam av mig och kikade genom titthålet, och ser en uppenbar Jehovas-kind-of-type. De som hittills hade kommit in genom dörren var alla våra vänner, som Sid tycker mycket om. Just den här gången var det då inte det, och ovanan i kombination med Sids inte alltför stora entusiasm mot nya människor samt mitt uppenbara misstycke mot den som stod på andra sidan gjorde att han inte bara skällde. Han vrålskällde. Han larmade i all sin spökålders misstänksamhet och jag fick inte tyst på honom. Han gafflade i en kostym som (i hans öron) fick honom att låta som en fullvuxen rottweiler som tjänade som stakethund. 


En smart människa (det vill säga inte jag) hade inte öppnat, utan ignorerat ringandet på dörren och låtit Sids gapande vara svar nog på deras frågor. Jag måste dock öppna, jag funkar så. Människorna på andra sidan dörren hade ju hört att jag var hemma i och med mina lönlösa försök att få tyst på min Farliga hund. 


Så jag tar Sid i halsbandet med ena handen och trycker honom intill mitt ben medan jag sträcker mig med den andra handen för att låsa upp och trycka ner handtaget. Jag öppnar alltså inte dörren mer än att den går upp litegrann och säger ett glatt "hej" ackopanjerad av Sids fortsatta skällande. 


Dörren går inte upp mer än tio centimeter och genom dörrspringan sticker det in en hand med en bok i och en skälvande och stammande röst hörs från andra sidan dörren "Ja-a-ag skulle ba-ara vi-ilja prata o-om den här boken Bibeln". 


Människan på andra sidan dörren gick nog därifrån med en tanke om att är det någon som behöver Guds hjälp, så är det hon med den galna hunden.

Av Carro - 3 december 2011 06:30

Här kommer den första av många buss-stories och återigen en om Ebba. 


Det var när jag gick första året på ForshagaAkademin och bodde i Deje, ca 1 mil från skolan. Jag och Ebba åkte buss till och från skolan varje dag och just denna dag stod vi och väntade på bussen i Forshaga för att åka hem. En man kommer fram till mig och frågar om han får ge min hund en sockerbit, varpå jag svarar att det inte är särskilt bra för tänderna. Mannen blir lite ledsen, han hade så gärna velat ge en sockerbit till en så vacker hund, han hade aldrig träffat en svart schäfer förut. "Nu är ju det här en blandras", svarar jag utan någon vidare respons från mannen. Bussen kommer, vi kliver på och sätter oss ganska långt bak. 


Efter en stund börjar mannen gå fram och tillbaka längst mittgången och titta längs med raderna av människor som sitter på väg hem från jobb och skola. Vi är långt ifrån ensamma, ska tilläggas. Han pratar med busschauffören och fortsätter att gå fram och tillbaka, tills våra blickar möts och han skiner upp i ett leende från öra till öra.


"Där är ni ju!" utbrister han och går fram till mig. "Jag frågade busschauffören om han visste om det klivit på en tjej med en svart schäfer, för jag såg er inte".

Jag påpekar återigen att det är en blandras. Mannen sätter sig i sätet bredvid på andra sidan gången och lägger upp fötterna på sätet bakom mig, där en stackars fiskepöjke satt och såg förskräckt ut. Återigen, det var inte tomt på bussen.


Mannen frågar vad jag heter och jag svarar att jag heter Carro.

"Och din svarta schäfer?"

"Min blandras heter Ebba", svarar jag med eftertryck på ordet blandras (fråga mig inte varför jag var så envis). 

"Vore det inte mer lämpligt tvärtom?" frågar mannen som uppenbarligen tyckte Carro var ett mer lämpligt hundnamn och Ebba ett mer passande namn till mig.

"Ja-ha-ha-a", svarar jag med ett undankvävt, hysteriskt, nervöst skratt. Vi sitter tysta en stund, en väldigt kort stund.


"När är vi framme i Deje" frågar mannen och jag spanar ut, med exakt samma fråga i mitt eget huvud. 

"Om tio minuter ungefär", svarar jag.

"Vad säger du, Carro, hinner vi med en sång på tio minuter ungefär?" frågar mannen och någonstans ifrån, fråga mig för Guds skull inte var, fiskar han upp en gitarr. Det är en färgglad gitarr med stora blommor i äkta Robban Broberg-känsla. Han slänger upp den på knät och börjar plinkplonka. Alla blickar vänds åt vårt håll när mannen börjar sjunga. 


"Vem kan seeeeglaaa föruuuuutan vind, veeeem kan roooo utan ååååårooor". 


En tanke far genom mitt huvud: "det här händer inte". Mannen fortsätter, men efter första raderna avbryter han sig mitt i. 


"Hur gamla kan svarta schäfrar bli egentligen?" 

Jag klarar inte av att rätta honom. Jag klarar knappt av att svara.

"Tio-femton år nånting".

"Och hur gammal är din svarta schäfer idag?"

"Hon är fyra".

"Åh, då ska jag spela en bit som passar om mellan sex och elva år nånting". 


"Caaaarro kan seeeeeglaaa föruuuutan vind, Caaaarro kan roooo utan åååååroooor, meeeen ej skiiiiljas från Eeeeebbaaa, uuutan att fäääälla tåååååååååårar". 


Sa jag att vi inte var ensamma på bussen?

Av Carro - 1 december 2011 22:44

Jag har, originellt nog, tänkt ha en julkalender i bloggen. I min kalender ska jag varje dag fram till jul (enligt grundregeln för en julkalender) dela med mig av en historia ur mitt hundliv. Jag gör detta som en avslutning på mitt nyårslöfte om prestigelöst bloggande, då jag lovar att de flesta historier inte kommer ställa mig i de bästa av dagrar (var det språkligt korrekt böjning egentligen?). 


För att ytterligare förstärka hur prestigelöst detta är, så kommer första historien i morgon. De flesta är redan, precis som i de bästa av matlagningsprogram, förberedda men om du tror att du känner mig är det fritt fram att gissa i kommentarsfältet vilka händelser du tror jag kommer bjuda på. Jag får se om jag publicerar gissningarna, möjligtvis sparar jag det tills efter kalendern är avslutad (det vill säga till julafton!).


Carro, 22.
hundIDiot ut i fingerspetsarna.
www.hundid.se http://www.hundid.se
http://carro.hundid.se

Kalender

Ti On To Fr
            1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<< Juli 2012
>>>

Hundtränaren

Senaste inläggen

Ebba

Photobucket

Mikroblogg

Sid

Photobucket

Kategorier

Nebbie

Photobucket

Arkiv

Sök i bloggen

Askari

Photobucket

Länkar

hundID

Photobucket

Fråga mig

2 besvarade frågor

Tidigare år

Besöksstatistik

RSS

Följ bloggen

Följ Kontrollerad  lek - Som hund och katt med Blogkeen
Följ Kontrollerad  lek - Som hund och katt med Bloglovin'

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se