Nu är jag väl på väg ut på djupt vatten, men jag tänker ge mig på det ändå.

Jag fastnade i att läsa i en tråd på ett hundforum som handlade om huruvida att klickerträna bort problembeteenden genom att belöna fram ett alternativt beteende istället för det icke önskvärda kunde maskera orsaker till problembeteendet och att hunden alltså gick runt och mådde dåligt fast den inte visade det.

Jag är helt övertygad om att det kan bli så. För en belöningstränad hund blir belöning så otroligt mycket värd och kan få den att gå genom eld och vatten för att få den, oavsett om att gå genom eld och vatten är särskilt bra för hunden att göra. Jag tror att drivkraften att komma åt sin belöning kan få hunden att övervinna alla möjliga rädslor, aggressioner eller andra bakomliggande problem. För att inte tala om smärtor.

Jag är även helt övertygad om att det även kan fungera att jobba bort symptomen och på så sätt bli av med de bakomliggande orsakerna. Det jag menar är att jag inte tror att det alltid fungerar.

De flesta alternativa beteenden innebär rent krasst att hunden inte tar tag i det som orsakar problembeteendet. Jag anser att hunden som tar kontakt med matte och håller den kontakten förbi ett hundmöte flyr från att ta tag i den mötande hunden och de känslor som den mötande hunden skapar hos hunden med utfallsproblem. Och det fungerar oftast jättebra så länge matte finns med i bilden. Den dagen hunden kommer runt ett hörn, är lös i skogen en bit ifrån eller den mötande hunden dyker upp när hunden av annan anledning är ensam eller en bit ifrån sin matte, så har hunden inga verktyg att kunna hantera mötet. Den kan springa hem till matte, eller söka upp matte för att kunna utföra sitt alternativa beteende, men den kan inte klara av det självständigt på egen hand. Inte på ett logiskt sätt för hunden som dessutom är önskvärt i våra ögon.

Återigen, jag säger inte att det alltid måste bli så. Självklart kan det lika gärna bli så att träningen av det alternativa beteendet (och dess efterföljande belöningar) är så stark hos hunden att behovet att göra utfall mot den mötande hunden försvinner. I så fall är hunden lycklig och inget mer med det. Och om hunden klarar av snabba, tighta möten runt hörnet utan sin matte och utan problem finns det säkert ingen anledning att tro att det är ett problem. Om man hamnar i de situationerna. Annars finns ju risken att man aldrig hamnar i de situationerna, tycker att hundens kontaktsökande är jättetrevligt, förstärker och förstärker att hunden inte kan hantera mötet självständigt och när man hamnar i en ”runt hörnet”-situation har hunden bara erfarenhet av att fly situationen. För hunden som tycker det är jobbigt att möta andra hundar är det säkert jätteskönt att bara koncentrera sig på sin matte, men hur mycket hjälper det hunden?

I grund och botten handlar det väl om medvetenhet, lyhördhet för sin hunds signaler och att man hela tiden utvärderar var träningen bär. I mitt eget fall gjorde jag inte det förrän jag hamnade i ett jätteproblem. Att Sid tittade på hund för att därefter titta på mig gick skitbra. Att Sid alltid kastade ett ögonkast mot hunden för att sedan titta på mig gick också jättebra. Att Sid började leta hundar att titta på för att titta på mig gick också bra. Att Sid, mallen med kontrollbehov, hade radarn på för att speja efter hundar var väl ingenting jag la märke till, det var ju inte direkt så att huvudet gick i spinn och han låste sig på de hundar han såg. Problemet var väl att Sid var betydligt mer finkänslig och uppmärksam än vad jag var och kunde mycket väl ha markerat hundar på andra sidan skogsgläntan, på klubbens andra appellplan, i bilarna på parkeringen och i promenadspåret en bit bort. Markeringar jag inte belönade.

Vad ska den belöningssuktande hunden göra för att få sin belöning när det inte räcker med att titta på matte? Vad ska han göra när matte är på andra sidan planen? När frågetecken uppstår, osäkerheten kommer krypande och han inte vet hur han ska hantera situationen? När han inte har några som helst problem att försöka fäkta bort dem hellre än att fly till matte för undsättning? Är det konstigt att det blir ett problem?

Jag säger inte att det är så det har gått till för just vår del, men det skulle mycket väl kunna vara ett tänkbart scenario och den utvecklingen jag kan tänka mig att ett beteende kan ta när träningen inte innehåller någon form av bearbetning av orsaken.

Jag är säker på att jag skulle kunna jobba bort hans utfall på det sätt jag började träna hundmöten när han var liten om jag var mer medveten, lyhörd för hans signaler och hela tiden utvärderade var träningen bär. Jag har dock kommit fram till att jag aldrig kommer kunna veta vilka hundar han ser som inte jag ser och vad han menar med alla sina signaler, alltid.

Därför har jag valt att jobba precis tvärtom. Han SKA ha fokus på den mötande hunden, han ska rikta all sin energi till den men han ska göra det på ett trevligt sätt. Genom att belöna honom för lugna, trevliga beteenden och önskvärda signaler gentemot den andra hunden förstärker jag inte bara en bra känsla och ett bra beteende, jag förstärker även en strategi som ger honom självförtroende och verktyg att självständigt klara av hundmöten. Så att den dagen den mötande hunden dyker upp runt hörnet så vet jag att Sid kan hantera det, utan min inblandning och utan att jag överhuvudtaget behöver vara där. Den här typen av träning är jag övertygad om både förebygger, lär in alternativa beteenden OCH samtidigt bearbetar orsaken till problemet, vad det än må vara.

Träningen utgår från att hunden får titta och bearbeta den andra hunden. Medan den tittar belönar man hunden i riktning mot den mötande hunden, utan att hunden får släppa den mötande hunden med blicken. Till en början med väldigt hög belöningsfrekvens som man gradvis fasar ut. Det är när utfasningen av belöningen börjar som man börjar träningen mot ”runt hörnet-mötet”, då hunden klarar av att möta en hund längre och längre stund utan belöning. Och utan min inblandning. Och fortsätta vara lugn. Får man en reaktion, alltså ett utfall, har man hamnat i en för svår situation som hunden inte var redo för just då. Jag lägger inget annat värde i utfallet än ”håll dig på avstånd” och respekterar den önskan från hunden och avbryter utfallet genom att öka avståndet och sen sätta in hunden i situationen (hundmötet) igen, fast från längre avstånd, och låta den fortsätta bearbetningen.

Genom att hunden hela tiden har fokus på den mötande hunden har den hela tiden möjlighet att ha kontroll på den, utan att för den sakens skull bli stirrig, ”eye-ig” eller låst, det är inte en lugn hund för mig. Jag kan bara gå till mig själv och konstatera att det är lättare att hantera en situation jag har kontroll över och där jag hela tiden kan hänga med om det sker en förändring. Risken med hunden som håller kontakt med sin matte under hela hundmötet är att den inte märker när den mötande hunden kommer närmare förrän den kanske ser den i ögonvrån alldeles bredvid. På så kort avstånd och så abrupt kanske inte hunden klarar av att hålla kontakten med matte utan gör utfall. Hunden som tittar på den mötande hunden hänger hela tiden med i det faktum att den mötande hunden kommer närmare och förändringen kommer inte som en chock för min hund. Den får också möjlighet att börja bearbeta den mötande hunden på långt avstånd, så den blir mer och mer avdramatiserad ju närmare den kommer. Innan hunden är redo för de riktigt tighta mötena ser man till att göra en båge när den mötande hunden kommer närmare för att på så sätt reglera avståndet åt min hund.

Jag vill så småningom komma till en punkt där min hund kollar in den mötande hunden, gör en snabb check till mig för att sedan titta tillbaka på den mötande hunden. Allt med en avslappnad attityd, trevliga signaler (lugn svans, avslappnade öron, mjuk kroppshållning, långa mungipor) och ögon som tittar uppmärksamt och intresserat utan något som helst hot. Det kan hunden göra oavsett om jag är med eller inte. Det kan den göra när den är på andra sidan appellplanen, en bit ifrån mig i skogen, på promenadstigen eller på den trånga trottoaren. Det är för mig träning som innefattar både symtom och orsak, som lär hunden det vi egentligen vill lära de (i detta fall trevliga hundmöten) och inte bara lära dem att gå och hålla kontakt med mig som ägare. Det får inte bara hunden att inte göra utfall, det får bort behovet av att göra utfall. Det är för mig mycket mer hållbar och pålitlig träning.

Det är tack vare mina underbara vänner Åsa och Modde på Dailydog som jag fått upp ögonen för det här sättet att träna och jag tror på det så otroligt mycket. De har verkligen öppnat ett helt nytt sätt att se på hundmötesträning för mig. Det är ingen stor förändring, det handlar om att låta hunden titta och bearbeta den mötande hunden istället för att använda mig som någon sorts napp för att inte ta tag i problemet. Jag har liksom bara börjat nosa på den här typen av träning och ju mer jag lär mig desto mer vill jag hålla på med det. Jag ser bara vilka resultat det ger på Sid och på mina kursdeltagares hundar. I höstas hade vi en temahelg om hundmöten tillsammans med Åsa och Modde och vi får så underbara mail om hur träningen har förändrat hela livet och hur hundarna blivit så mycket lugnare och tryggare. Jag ska själv gå en tre månader lång hundmöteskurs för Åsa och Modde nu under våren för att utveckla mig och Sid ännu mer.

Edit:

Jag ändrade följande stycke:

"Jag fastnade i att läsa i en tråd på ett hundforum som handlade om huruvida att klickerträna bort problembeteenden (alltså genom att belöna fram ett alternativt beteende istället för det icke önskvärda) kunde maskera orsaker till problembeteendet och att hunden alltså gick runt och mådde dåligt fast den inte visade det."

Eftersom båda sätten att träna är klickerträning i allra högsta grad.