Kontrollerad  lek - Som hund och katt

Alla inlägg under december 2011

Av Carro - 12 december 2011 15:47

Följande händelse får mig fortfarande att rynka på näsan och är bland det vidrigaste jag varit med om i äckelväg. Det var jag och Sofie som skulle gå en promenad längs med älven i Forshaga med våra hundar. Jag hade finaste schäferpärlan Nebbie med mig till skolan då och den här situationen är nog den enda då jag någonsin tänkt onda tankar om den hunden.


Genom Forshaga rinner det en älv och på ett ställe fanns det en fin promenadväg som man kunde gå längs med älven, som sen gick över en bro och man kunde följa älven på andra sidan tillbaka, ta en annan bro och så var man hemma igen. Den rundan tar väl sin dryga timme ungegär, och den rundan skulle jag och Sofie gå den här eftermiddagen. 


Hundarna rejsade, badade och mådde gott medan jag och Sofie gick och pratade på om allt och ingenting. Det var en riktigt härlig eftermiddag, vi var av någon anledning lediga till skillnad från alla andra i klassen och vi njöt i fulla drag av detta. Ingenting kunde förstöra den här dagen, trodde jag. Det skulle jag snart märka att någonting kunde.


Någonting denna lilla söta, väna schäferpärla gjorde kunde vända den här underbara älvpromenaden till ett rent (eller snarare skitigt) helvete. Från att ha varit en lugn, avslappnad promenad till en stressfylld ångestladdad sådan. I ett enda andetag vände det.


Schäferpärlan tyckte om att bära saker, hämta saker och lämna av saker. Hon kom mest med skräp som folk hade slängt, som petflaskor, tomma cigarettpaket, godispapper och liknande. Ibland dök hon upp med en och annan handske eller halsduk. Alltid tackade man för det och hon lämnade av det och bad om en godbit som tack. Det fick hon såklart alltid, gulligt och oskyldigt som det var med en egen liten skräprensare. Oftast kunde hon släppa det på marken så man slapp ta i eländet men var det något extra fint, som en tygbit eller plastsked, så fick man sträcka fram handen och låta henne lämna av där.


Likaså denna promenad hade hon lämnat av nån klubbpinne och diverse tomma tablettaskar. Hon fick en speciell trav och en egenartad lutning på huvudet när hon kom bärande på någonting. Den här gången kom hon mot mig precis så och jag sa "loss". Nebbie släppte inte. Jag sträckte fram handen och sa "loss", men Nebbie släppte inte. Det här hör inte till vanligheterna och jag började bli orolig för vad det var hon hade fått tag på. Allså bände jag upp käkarna och stoppade in handen i munnen på henne.


Än idag går det äckelkänslor och illamående ilningar genom hela kroppen när jag tänker tillbaka på det. För Nebbie hade hela munnen full med bajs. Jag är inte särskilt känslig, jag har jobbat på hunddagis, haft innekatt och mockat otaliga hästboxar i mitt liv. Men det här, var människobajs. 


Jag försökte tvätta händerna i älven. Jag skrubbade de med sand, med grus, med gräs, med alger. Ingenting hjälpte. De stank. Nebbie stank. Min händer stank. Allting stank. Och jag var tvungen att gå hela resten av promenaden hela vägen hem. Sofie fick hjälpa mig hem och sätta på vattenkranen, för jag kunde inte ta i någonting med de stinkande händerna. Stackars, stackars Sofie som fick stå ut med stanken hela promenaden och stackars Nebbie som blev av med det finaste fynd hon någonsin hittat. Eller nä, inte stackars Nebbie förresten. Men stackars mig. Och stackars er som nu fått läsa ännu en bajshistoria, jag tror inte att det blir några fler men jag kan inte lova någonting.

Av Carro - 11 december 2011 20:24

Det var första gången jag skulle spåra asfaltsspår med Sid och vi var på parkeringen vid Väddö kyrka. Halvvägs genom spåret kommer det en bil som saktar ner farten och stannar precis framför oss. Föraren i bilen vevar ner rutan och ropar:


"DET DÄR SER INTE BRA UT ALLS!"


Vad 17, tänkte jag. Det är ju första gången han gör det här, SÅ illa är det väl inte.


"DET SER UT SOM OM HUNDEN ÄR UTE OCH GÅR MED DIG!"


Jaha, på så sätt, tänkte jag. Då såg det nog ganska bra ut ändå.


Av Carro - 10 december 2011 21:47

Min blandis Ebba hatade att få tempen tagen men vi tränade detta en del och betingade pipandet när termometern var klar med belöning och gjorde det hela till en stadgeövning. 

Så skulle jag köpa en ny termometer och beger mig till apoteket. Hittade tre olika rumptermometrar och frågar apotekspersonalen om någon av de piper när de är klara. Apotekarn berättade att nån lyste och nån blinkade men de hade ingen som lät. Följande samtal utspelade sig:

Jag: Okej, fast jag måste ha någon som låter.
Apotekarn: Jaha, vadåra? Det är ingen skillnad på tillförlitlighet.
Jag: Nej, det tror jag inte heller. Men jag håller på att lära min hund att ta tempen och då vill jag ha en som piper så hon vet när det är klart.
Apotekarn: Oj, vad duktig hon är! 
Jag: Ja, hon börjar bli riktigt duktig nu.

Jag lämnar apoteket och funderar på varför apotekarn låtit så imponerad över en hund som man kunde ta tempen på, tills jag insåg hur jag hade formulerat mig och vilken bild hon måste fått i huvudet...

Av Carro - 9 december 2011 19:38

Jag och Fredrik tog med oss alla tre hundarna och åkte till ridhuset på eftermiddagen idag och vilken härlig träning vi fick!


Jag började med att träna på att andra hundar kom in i vår träningszon och hundmötespasseringar med Sid mot Fia och Kaj och Sid gjorde det riktigt bra. Sen släppte vi Fia och Kaj och Sid fick träna på att vara stilla och titta på medan de lekte. Även det gjorde han riktigt bra, så då fick han också hoppa in i leken och jag och Fredrik tränade på att kalla in Sid och Fia från leken. Sid uppförde sig helt och hållet exemplariskt och visade verkligen vem som är äldst och klokast. Fia var inte så mycket sämre hon, inte Kaj heller för den delen. 


Träningsmässigt jobbade vi med följande:


SID


Ligga i bur eller på filt och titta på medan Fia tränar med Fredrik eller Kaj tränar med mig. Det är inga problem och han slappnar av fint, förutom en gång när Fia lekte med hans boll. Då brast han och sprang dit och stal bollen, men gick enkelt att få tillbaka och sen gjorde han inte om det. 


Inkallning med stå, eller generalisering av hoppstå. Jag får oftast antingen hopp eller stadga. Hoppstå med stadga kan jag få på signal, nära eller under baklängesmarsch men det är helt klart svårt. Idag fick jag fram både och frivilligt på avstånd och under baklängesmarsch, vilket är stora framsteg från igår då jag bara fick det på signal. Under framlängesmarsch gör han inte hoppstå, då stannar han bara. Vi tragglar vidare... Körde två inkallningar med stå på ungefär femton meter. Den första hade han snabb reaktion på ordet, bjöd på en fin tanke (det vill säga la vikten bakåt och nitade med frambenen men sen fullföljde han inte ända in i "stanna och stadga"). Vi sprang tillbaka till utgångspunkten och gjorde om och nästa repetition var klockren. Stiligt, stiligt! 


Saktagående, där vi började med två sträckor som var riktigt, riktigt fina. Belönade första med boll över huvudet och andra med vändning och boll hos mig. Sträckan var kanske tio-femton meter. Det var på tok för heta belöningar, för sen blev han för snabb och gled iväg framåt. Men med bra riktning! Startade från stå framför mig, och resterande tjugotal repetitioner fick han bara stå framför mig och fick bollen precis framför näsan. Längsta stadgan var femton sekunder ungefär. Sen provade jag en sträcka till och den var lugn och fin, mer stadgeträning alltså.


Kröp lite, det var länge sen sist nu. Började på knä framför honom och det gick klockrent, över fem meter före belöning. Måste tänka på att ha händerna bakom ryggen så han inte hakar upp sig på en hand som någon form av target. Sen reste jag mig på fötterna och det blev svårare, tror det är en kombination av att han inte kan följa en hand och att han inte riktigt vill lägga ner huvudet med risken för att förlora kontrollen på belöningarna. Mer hakan-i-backen-träning stillastående, helt enkelt så ska det nog lösa sig. Han blir antingen hög i armbågarna (big no-no) eller börjar krypa normalt, alltså med bakbenen under sig (vaaaarföööör?). Mer hakan träning och mindre belöningar från handen. Och bara gå vidare. 


KAJ


Filtträning. Åååh, han är så fin! Han söker upp filten jättefint men hade lite svårt att lägga sig i ridhusmiljön. Han kollade av varje dammkorn som hamnade på filten i jakt på en belöning. Väntade ut honom och han coolade ner sig, sen la han sig som den korv han bjuder på här hemma. Fina Majsen! När det var dags att gå hem friade Fredrik honom från buren som han låg i då och han sprang direkt och la sig på filten som låg utanför buren. 


Sitta stilla. ÅTTA sekunder, utan hjälp och utan större störning. Det är sensation för att vara Kaj, och det känns verkligen att den träningen går framåt. Att jag rör mig från honom är en superstörning, då vill han följa efter. Det är krafttag som gäller här nu om vi ska hinna nå våra sitta stilla-mål tills december är över. 


Springa till target. Han är jätteduktig, men behöver ett par repetitioner nära i början på passet för att komma i rätt tanke. Belönade med att han fick springa tillbaka till mig och kampa, vågar inte längre lita på att han kommer tillbaka med grejer (måste träna mera...). 


FIA


Fredrik tränade på att sitta och titta på medan jag tränade och Fia gjorde det jättefint. Hon satt eller låg lös vid Fredriks fötter och tittade, det var första gången hon klarade av att vara helt lös i en sådan situation. Den svåraste träningen var när jag kastade boll med Sid, då fick hon ha koppel på sig en stund. 


Filtträning. Hon såg riktigt lugn ut idag, visserligen satt hon ner men det finns ju ingen mening med liggandet om hon inte ligger lugnt, så att hon satt lugnt och stadigt var riktigt bra idag. Dock har Fredrik svårt att få något riktigt värde på filten, det går inte alls lika lätt med Fia som med de andra två. Samma sak med...


Handtarget. De tragglar fortfarande efter nästan ett års träning. De provar olika strategier men, som sagt, svårt att få riktigt högt värde trots bra belöningar. Det märks att hon fått många belöningar för att "nästan-dutta", för det bjuder hon oftare på, men det verkar inte finnas så mycket värde för det heller. Nu har han fått prova med lite luringar genom att knipa fast en godbit mellan fingrarna på baksidan av handen för att få en ordentlig dutt hela vägen in i händerna. Det verkar fungera bra och vi får se hru det utvecklar sig. 


Tasstarget. Fredrik har inte provat det med henne förut men det gick riktigt bra. Det sitter långt inne att söka upp den och jag funderar på om de behöver jobba mer med att förhålla sig till olika typer av föremål, då det verkar vara det hon har svårast för. Shejpade tricks som bara innefattar henne gör hon med glädje, engagemang och flashighet men så fort det är någon form av föremål med i bilden blir hon mer avvaktande, tveksam och svår att få fart på. Tvärtom mot vad jag vanligtvis träffar på. 


Jag tränade lite följsamhet med Fia och att hålla sig till mig trots att Fredrik kom in i ridhuset när han varit och hämtat vatten och hon gjorde det så fint. Det börjar verkligen bli ordning på henne nu. 


På vägen hem åkte vi förbi Finnberga och fikade, vilket var väldigt mysigt. Det är så underbart att se Sid när han kommer till Finnberga, som är hans barndomshem (uppfödare). Han blir liksom gummiaktig och valpig i hela kroppen och alldeles fjäskig och mjuk. Det är som att han njuter av att kunna ta av sig kostymen och få vara liten. Nu har Åsa och Anders en lillasyster till Sid som är sex månader och han har lite svårt att förhålla sig till henne. Han vill vara valpig inför de andra tre men stor och tuff inför henne, typ. Riktigt härligt är det i alla fall att se fem mallar som funkar ås otroligt bra ihop. 


Väl hemma hoppade Fredrik in i badrummet och badade Fia som efter en timme i ridhuset såg mer ut som en brun än en svart lapphund. När Fia var badad och hela badrummet fyllt med vatten passade han på att bada Kaj också, och sen borstade han alla tre hundarna. Nu har Börnis phalènevalp Måns kommit hit för att bo här i helgen medan hon är på Stora Stockholm. Sid och Fia har däckat efter eftermiddagens alla upptåg men Måns och Kaj leker för fulla muggar. Snart får man sära på dem och tvinga dem att vila upp sig lite.


Själv håller jag på att skriva ut och förbereda det sista inför helgens kurs. Det är en valpkurs med inriktning mot grundträning för blivande tävlingshundar vilket ska bli himla roligt. Det är den fjärde valpkursen jag håller den här terminen och jag märker hur jag utvecklar och prioriterar annorlunda för varje kurs. Den här kommer som sagt bli mer inriktad mot grundträning för tävling, utan att för den sakens skull bortse från vardagslydnad och utveckling av valpens personlighet. Det kommer bli en rolig kurs att hålla, jag gillar ju grundträning och valpar är ofta duktiga på att ge mycket energi och vara tacksamma att jobba med. 


I helgen är det också glöggmys på Finnberga med resten av Wirabruksklanen. Jag dricker inte glögg, men det ska bli väldigt mysigt ändå.


Nu ska jag laga lite middag och röja ur köket så vi får plats i morgon. 

Fia · Hund · Kaj · Lydnad · Sid · Vardag
Av Carro - 9 december 2011 18:51

Jag hade Fia med mig till jobbet och som vanligt så charmade hon alla med sin skeva uppenbarelse. 


"Åh, vad är det här för ras?" undrar en manlig kollega som Fia smörat in sig hos.

"En finsk lapphund", svarar jag varpå kollegan, fullkomligt likblek och livrädd (hur nu det går ihop), kastar sig baklänges typ flera meter.

"VA! EN FINSK KAMPHUND!"

Av Carro - 8 december 2011 18:04

Jag var på klubben och tränade med Sid. Vi höll på att träna uthållighet i fria följet eller tävlingsträning eller något liknande tidskrävande och jag hade lagt hans leksak på andra sidan planen som en externbelöning.


På mitt "varsågod" såg alltså min inre bild ut som så att han skulle springa till sin leksak, hämta den, springa ett par varv runt planen och sen komma till mig och kampa lite. 


På mitt "varsågod" tvärvänder Sid, men han drar inte till leksaken utan springer målmedvetet rakt mot hopphindret som stod mitt på planen. Ni vet, ett sånt där brukshinder med plankor staplade i en stålställning. Det var plankor staplade till ungefär hälften. Sid springer dit och börjar försöka baxa upp den översta plankan upp ur hopphindret. Han håller i plankan med tänderna, krafsar med tassarna, vrider och bänder runt på kroppen, rycker, sliter, drar och kämpar som en galning under frustrerat gnällande. En bra stund kämpar han med denna planka, innan han tillslut lyckas få loss den ur stålställningen och drar på hundra ärevarv runt planen med plankan i munnen. 


Det var vad han hade gått och spanat in under träningspasset...

Av Carro - 7 december 2011 20:28

En till hundvaktshistoria, det är skönt att det inte alltid är mina egna hundar som är huvudpersoner i alla gtokiga händelser...


Den här gången var jag galen nog att vara hundvakt åt två (2) phalénevalpar, nämligen Kajs syster Roxanne och Kajs plastbror Måns. Jag hade alltså tre dvärghundsvalpar i åldern runt tre månader. Vem hade kunnat tro det om mig?


För att chocka er ytterligare så var jag bjuden på cocktailparty mitt i all galenskap, hos min barndomsvän Charlotte (hon är förlåten för detta tilltag, som var jättetrevligt!). Jag hängde på mig en snygg, knälång cocktailklänning och min vän Mia satte upp mitt långa, blonda hår i en stilig svinrygg. Ja, det är fortfarande min blogg du läser.


Valparna fick följa med på party. Eller ja, först satt de i bilen en stund men det dröjde inte länge innan resten av cocktailsällskapet övertalat mig att ta in de små änglarna (hm...). Jag och Mia gick ner till bilen och hämtade dem och jag försökte rasta de länge och väl. Ingen av de hade dock varit i stan tidigare, och Kungsholmens alla dofter överväldigade deras små nosar och gjorde sådant som Kiss och Bajs mindre viktigt för stunden. Som sagt, jag försökte rasta de länge och väl men det blev bara länge. Tillslut fick jag nöja mig med att alla hade kissat och begav mig upp till lägenheten innan övriga gäster började misstänka att jag gått vilse eller glömt koden. 


Ni må tro att jag kände mig chic där jag gick fram på Kungsholmens gator i min cocktailklänning med mina tre dvärghundar trippandes kring fötterna på mig. Och min tjänare stånkande efter släpandes på dvärghundarnas transportburar...


I hissen hade jag och Mia fullt sjå med att få in alla de små liven innanför hissdörrarna. När vi väl fått in de fick vi för oss att vi skulle försöka ta ett kort med oss och alla valparna med hjälp av hisspegeln. Vi blev så till oss av dessa uppgifter att vi helt glömde bort att trycka upp hissen, utan stod kvar på bottenvåningen ett bra tag innan vi började fundera kring varför vi inte var uppe ännu. Nåja, det var ett sidospår. 


Väl uppe i lägenheten charmade hundarna alla. Roxanne smörade ganska snabbt in sig som den knähund hon är och la sig tillrätta i ett hörn av soffan. Där låg hon som en liten primadonna och snusade så sött. So far...


Kaj for runt som en villervalle och var helt överspeeadad. Grabbarna Kaj och Måns sprang runt i hela lägenheten, lekte med varandra, hälsade på alla människor, gick från famn till famn, charmade, myste, skällde, gnällde, tokade sig, brottades, sprang lite till, gick på upptäcksfärd och bet folk i kostymbyxor och klänningsfållar. 


Måns avslutade sin kväll på cocktailparty med att lägga en stor bajshög på golvet i Charlottes sovrum. Sen spenderade jag lång stund med att gå med både honom och Kaj nere på gräsplättarna utanför porten...


Så gick det till när jag lekte fin flicka och tog med ett gäng riktiga partypoopers på cocktailparty på Norr Mälarstrand.  

Av Carro - 6 december 2011 15:16

Jag hade dognappat en guling (det vill säga jag var hundvakt eller hade lånat en nära väns malinoishane. Vi kan kalla honom Herr A) och skulle ta med honom till jobbet i Haninge. Jag och herr A hade inte umgåtts på ett tag och vi hade framförallt inte åkt kommunalt ihop på väldigt länge. Tunnelbana, vilket stod på planeringen just den här dagen, hade vi aldrig åkt.


Herr A är en väldigt känslosam hund, han känner mycket men kan ha lite svårt att uttrycka sina känslor på ett rationellt sätt. Den här gången kände han sig nog inte så lite både stressad och confused över den nya situationen och till det kan vi lägga på att vi pratar Stockholm, rusningstrafik och fyra byten på vägen till jobbet (det vill säga kniven mot strupen fyra gånger under resan, mariginal är inte att tala om). Och ja, innan ni läser vidare, jag vet att jag verkligen borde ha tränat och åkt tunnelbana i lugn och ro innan jag begav mig ut i galenskapen som uppstår på morgnarna och då hade det med all säkerhet gått hur bra som helst. Nu är jag, precis som jag vet att många med mig är, expert på att vara Efterklok. Så även i detta fall. Där och då, när den här händelsen utspelade sig, försökte jag göra bästa möjliga av situationen. Eller nä, nu ljög jag. Jag försökte ta mig i tid, och överlevande, till jobbet. 


Det började i rulltrappan. Jag åker inte rulltrappa med hundarna efter att Ebba fastnat med svansen. Kan jag så åker jag hiss. I morgonrusningen går det inte att åka hiss, det är det hundratusenfemtielva barnvagnar som ska. Då är alternativet att hålla hunden i famnen medan man åker rulltrappa, för vanliga trappor är det få tunnelbanestationer som är utrustade med (Stockholmare går generellt inte mer än nödvändigt). Med Ebba var det aldrig några problem, 25 kilo lurvig smidighet kurade ihop sig i famnen och satt där lugnt och spanade på alla mötande och förbipasserande under hela nedfärden. Herr A väger ju inte ens 25 kilo, så det skulle väl knappast vara något problem.


Alltså, har ni någon gång försökt få upp en hund i famnen som absolut inte vill upp i famnen? De slingrar, stretar, backar iväg, hoppar undan, skjunker ihop eller tar till andra strategier för att inte lyckas bli upplyfta. Herr A gjorde inget av detta, men det gick inte att lyfta hunden! Det var som om han cementerat fast tassarna i marken eller gjort sig tjugo meter lång så mina armar inte nådde runt honom eller gjort sig hundra kilo tung så han inte gick att lyfta. Det var nästan så jag spanade om Harry Potter stod bakom nåt hörn i närheten, för det syntes ingenting på herr A vad det var som gjorde att han inte gick att lyfta - men omöjligt var det. Det måste ha sett hur underhållande ut som helst när jag liksom trevande försökte hitta ett grepp runt hunden och sen försökte lyfta den utan att lyckas, mitt i rusningen (återigen - vad gör alla människor i närheten när mina hundar får för sig att göra bort mig?). 


Tillslut, fråga mig inte hur, och med mycket möda fick jag upp hunden i famnen. Det kändes som 22 ton i famnen och jag har aldrig burit något så otympligt. Benen stod rätt ut, stenhårda och totalt stela, som om någon skruvat dit två par gula stålben. Huvudet var böjt i någon konstig vinkel som måste varit allt annat än bekväm för honom, och det gick inte att flytta på. Jag tror han tappade ungefär 99% av sin päls under den korta färden ner för rulltrappan.


Efterklokhet: herr A är en korthårig hund som av naturen gillar att stå upp och som har en korthårig svans som allt för oftast bärs som en knorr uppåt, till skillnad från Ebba som var en långhårig hund med lång svans som hon dessutom gärna satt på. Risken att herr A skulle fastnat med svansen i rulltrappan är antagligen ungefär lika med noll, så han hade gott kunnat åka ner på egna ben. Ska jag vara helt ärlig hade han nog stått med svansen mellan benen i vilket fall. Nåväl, jag är bara efterklok, och vi kom ju ner för rulltrappan tillslut.


Historien tar inte slut där. För när vi kom ner släppte jag ner honom på marken så fort jag tagit första steget av rulltrappan. Där la han sig, stel som en pinne, och såg ut som "JAG KOMMER DÖ" på det hysteriska sätt som bara herr A kan. Malinoisen la sig alltså, stel som en pinne med hysterisk blick, precis exakt direkt efter rulltrappans slut. I rusningstrafik. Det orsakade inte alls en smärre panik bland mina medresenärer. Och den paniken orsakade inte alls mer hysteriskt frysande hos den galna malinutten. 


Jag ska vara helt ärlig. Jag föste honom bort från trapptröskeln med ena foten, bort från Tekniska högskolans tunnelbanestations motsvarighet till Essingeleden norrgående en måndagmorgon. Vi placerade oss vid första bästa hörn och andades tillsammans. Till mitt eget försvar vill jag bara säga att den korta stunden medan vi inväntade vår tunnelbana försökte jag jobba med honom för att få honom att lugna sig och börja ta in miljön. Det gick sådär. Vår tunnelbana kom. Vi kom inte med den. Nästa tunnelbana kom och den lyckades jag på något sätt ta mig med. Herr A följde faktiskt med. Väl inne i vagnen la han sig vid mina fötter, det verkade en kort sekund som om han kände sig trygg i en situation han kände igen. Suttit på trånga säten nära massa andra människor i dunkande vagnar hade vi ju gjort massor av gånger förut. Jag trodde det, tills han tömde sina analsäckar. 


För att ingen ska behöva fundera över att anmäla mig för att jag utsatte det stackars djuret för ett trauma utan dess like så vill jag bara förstöra avslutningen med hela historien med att berätta att vi åkte till jobbet hela resten av veckan och flera gånger efter det, utan något Panikartat Nära Döden-tillstånd. Redan samma dag åkte vi samma väg hem, utan några som helst problem. Han skuttade glatt och ledigt runt på perrongen, in i tunnelbanevagnen och åkte mer eller mindre avslappnat i famnen hela vägen upp för rulltrappan. 


Carro, 22.
hundIDiot ut i fingerspetsarna.
www.hundid.se http://www.hundid.se
http://carro.hundid.se

Kalender

Ti On To Fr
      1 2 3 4
5 6 7 8 9 10 11
12 13 14 15 16 17 18
19 20 21 22 23 24
25
26
27 28
29
30
31
<<< December 2011 >>>

Hundtränaren

Senaste inläggen

Ebba

Photobucket

Mikroblogg

Sid

Photobucket

Kategorier

Nebbie

Photobucket

Arkiv

Sök i bloggen

Askari

Photobucket

Länkar

hundID

Photobucket

Fråga mig

2 besvarade frågor

Besöksstatistik

Tidigare år

RSS


Skapa flashcards