Det händer mycket skumt i Forshaga. Den här historien utspelade sig när jag och ett gäng vänner stod och väntade på bussen. Antagligen var vi på väg till Karlstad för vidare färd hemåt, var i landet det nu var. Jag hade båda mallepojkarna med mig, Sid och Askari.

En kvinna kommer gående med hukande, stel gång och ögonen spända på Sid. När hon är precis bredvid oss märker jag hur Sid stelnar i hela kroppen. Hon fortsätter stirra och börjar prata med mig. Föreställ er kraftig finsk brytning på kvinnans meningar i nedanstående dialog, för att liksom förstärka intrycket av total galskap (inget ont om finnar, just for the story).

”Vad är det för ras på de där?”
Kvinnan spänner ögonen i Sid och lutar sig lite längre fram. Jag har fullt sjå att hålla kontroll på båda hundarna, all min packning och allt folk runtomkring mig. Jag ville bara få slut på samtalet.
”Belgiska vallhundar, och de tycker inte om människor”, sa jag med eftertryck. Jag kanske till och med sa ”de är aggressiva mot folk” eller ”de är rädda för främlingar” eller något annat lite mer drastiskt, övertydligt och avståndstagande.
”Ååååh!” utropar kvinnan förtjust och glor ännu mer gillande på Sid. ”Jag har amstaff jag, som jag gärna vill para!”

Jag tror, tack och lov, att bussen kom precis i samband med detta. Men vad säger man? Världsklass?