Tyvärr får ni stå ut med en till bajsstory, en klassisk sådan. Den är helt färsk, rykande het skulle man kunna säga.

 Kaj och jag har åkt buss och tunnelbana in till Stockholm för att gå på ett möte. Kaj ska prova ut konstgräs till våran inomhusträningshall och att ta bilen in till stan mitt på eftermiddagen var otänkbart. 

Kaj har alltså åkt buss och tunnelbana för första gången och det har blivit miljöträning big time idag. Vi började med en promenad i Hallonbergen efter jobbet där Kaj rastade sig. Sen åkte vi till Arninge och handlade mat och vidare till Gillinge för att parkera bilen och där rastade han sig igen. 

Resan gick bra så när som på att jag inte hittade någon hundtillåten vagn på tunnelbanan utan hoppade mellan hundförbudsvagnar de första stationerna innan jag gav upp och gömde mig i ett hörn precis under hundförbudskylten resten av resan. 

Vi kom fram till stan i väldigt god tid och jag gick en sväng för att rasta Kaj ännu en gång, vilket var välbehövligt. Vi travade runt på öde bakgator och njöt av lugnet (när jag har hund i släptåg hatar jag Stockholmsrusningen).

 Så, när vi kom ut på Vasagatan igen och stod på övergångsstället så fick Kaj för sig att han var bajsnödig - IGEN. Mitt på övergångsstället satte han sig och han tog god tid på sig. 

Då upptäckte jag att alla bajspåsar jag plockat på mig tagit slut efter alla diverse rastningsrundor. Där stod jag alltså vid ett övergångsställe, i rusningstrafik med min övernödiga valp och jag hade ingenting att plocka upp det med. 

Det var bara att böja ner huvudet och ta raska kliv därifrån och vara tacksam över rusningstrafiken eftersom den ständiga strömmen av människor innebär att det förhoppningsvis inte var så många som kunde koppla ihop de små korvarna med just mig och min hund.