Det här hände när jag bodde i Forshaga och Sid var alldeles nykläckt, han var väl runt halvåret ungefär. Han var inte så van vid att folk ringde eller knackade på dörren, i Forshaga funkade det nämligen så att man antingen bara klev rätt på eller så hade man ganska god aning om när någon skulle komma och kunde förekomma ringklockan.

Den här dagen ringde det på ringklockan utan att vi förväntade oss det. Jag är misstänksam av mig och kikade genom titthålet, och ser en uppenbar Jehovas-kind-of-type. De som hittills hade kommit in genom dörren var alla våra vänner, som Sid tycker mycket om. Just den här gången var det då inte det, och ovanan i kombination med Sids inte alltför stora entusiasm mot nya människor samt mitt uppenbara misstycke mot den som stod på andra sidan gjorde att han inte bara skällde. Han vrålskällde. Han larmade i all sin spökålders misstänksamhet och jag fick inte tyst på honom. Han gafflade i en kostym som (i hans öron) fick honom att låta som en fullvuxen rottweiler som tjänade som stakethund. 

En smart människa (det vill säga inte jag) hade inte öppnat, utan ignorerat ringandet på dörren och låtit Sids gapande vara svar nog på deras frågor. Jag måste dock öppna, jag funkar så. Människorna på andra sidan dörren hade ju hört att jag var hemma i och med mina lönlösa försök att få tyst på min Farliga hund. 

Så jag tar Sid i halsbandet med ena handen och trycker honom intill mitt ben medan jag sträcker mig med den andra handen för att låsa upp och trycka ner handtaget. Jag öppnar alltså inte dörren mer än att den går upp litegrann och säger ett glatt "hej" ackopanjerad av Sids fortsatta skällande. 

Dörren går inte upp mer än tio centimeter och genom dörrspringan sticker det in en hand med en bok i och en skälvande och stammande röst hörs från andra sidan dörren "Ja-a-ag skulle ba-ara vi-ilja prata o-om den här boken Bibeln". 

Människan på andra sidan dörren gick nog därifrån med en tanke om att är det någon som behöver Guds hjälp, så är det hon med den galna hunden.