Här kommer den första av många buss-stories och återigen en om Ebba. 

Det var när jag gick första året på ForshagaAkademin och bodde i Deje, ca 1 mil från skolan. Jag och Ebba åkte buss till och från skolan varje dag och just denna dag stod vi och väntade på bussen i Forshaga för att åka hem. En man kommer fram till mig och frågar om han får ge min hund en sockerbit, varpå jag svarar att det inte är särskilt bra för tänderna. Mannen blir lite ledsen, han hade så gärna velat ge en sockerbit till en så vacker hund, han hade aldrig träffat en svart schäfer förut. "Nu är ju det här en blandras", svarar jag utan någon vidare respons från mannen. Bussen kommer, vi kliver på och sätter oss ganska långt bak. 

Efter en stund börjar mannen gå fram och tillbaka längst mittgången och titta längs med raderna av människor som sitter på väg hem från jobb och skola. Vi är långt ifrån ensamma, ska tilläggas. Han pratar med busschauffören och fortsätter att gå fram och tillbaka, tills våra blickar möts och han skiner upp i ett leende från öra till öra.

"Där är ni ju!" utbrister han och går fram till mig. "Jag frågade busschauffören om han visste om det klivit på en tjej med en svart schäfer, för jag såg er inte".

Jag påpekar återigen att det är en blandras. Mannen sätter sig i sätet bredvid på andra sidan gången och lägger upp fötterna på sätet bakom mig, där en stackars fiskepöjke satt och såg förskräckt ut. Återigen, det var inte tomt på bussen.

Mannen frågar vad jag heter och jag svarar att jag heter Carro.

"Och din svarta schäfer?"

"Min blandras heter Ebba", svarar jag med eftertryck på ordet blandras (fråga mig inte varför jag var så envis). 

"Vore det inte mer lämpligt tvärtom?" frågar mannen som uppenbarligen tyckte Carro var ett mer lämpligt hundnamn och Ebba ett mer passande namn till mig.

"Ja-ha-ha-a", svarar jag med ett undankvävt, hysteriskt, nervöst skratt. Vi sitter tysta en stund, en väldigt kort stund.

"När är vi framme i Deje" frågar mannen och jag spanar ut, med exakt samma fråga i mitt eget huvud. 

"Om tio minuter ungefär", svarar jag.

"Vad säger du, Carro, hinner vi med en sång på tio minuter ungefär?" frågar mannen och någonstans ifrån, fråga mig för Guds skull inte var, fiskar han upp en gitarr. Det är en färgglad gitarr med stora blommor i äkta Robban Broberg-känsla. Han slänger upp den på knät och börjar plinkplonka. Alla blickar vänds åt vårt håll när mannen börjar sjunga. 

"Vem kan seeeeglaaa föruuuuutan vind, veeeem kan roooo utan ååååårooor". 

En tanke far genom mitt huvud: "det här händer inte". Mannen fortsätter, men efter första raderna avbryter han sig mitt i. 

"Hur gamla kan svarta schäfrar bli egentligen?" 

Jag klarar inte av att rätta honom. Jag klarar knappt av att svara.

"Tio-femton år nånting".

"Och hur gammal är din svarta schäfer idag?"

"Hon är fyra".

"Åh, då ska jag spela en bit som passar om mellan sex och elva år nånting". 

"Caaaarro kan seeeeeglaaa föruuuutan vind, Caaaarro kan roooo utan åååååroooor, meeeen ej skiiiiljas från Eeeeebbaaa, uuutan att fäääälla tåååååååååårar". 

Sa jag att vi inte var ensamma på bussen?

 

Ingerid

5 december 2011 14:09

Herlig :-)

http://ingerid.no

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Jag använder den gröna bollen "Everlasting Fun Ball" som aktiverings- och belöningsboll till både mina egna och dagisets/pensionatets hundar. Den heter "everlasting" och hittills har jag ingenting att säga emot det namnet, trots att jag provat den på...

En titt in i min vardag hittar du här och här. En titt in på dagis hittar du här. Trevlig läsning!   Vill ni läsa inläggen direkt kan ni följa min nya blogg på www.hundid.se   Hoppas vi ses och hörs! ...

Jag och Kaj har påbörjat vår agilitykarriär på riktigt genom att ta privatlektioner för en instruktör som heter Sandra Eriksson. Här kan du läsa om våra två första lektioner.   Du hänger väl med till www.hundid.se? ...

Förra helgen var jag och Kaj i väg på äventyr, närmare bestämt på utställning i Köping. Kaj uppförde sig som en prins och betedde sig som om han aldrig gjort annat än travat vackert och visat upp sig snyggt. Resultatmässigt ner som en pannkaka och up...

Jag flyttar nu mitt bloggande till www.hundid.se eller hundid.wordpress.com (adresserna leder till samma sida och båda ska fungera att lägga in på t.ex. bloglovin eller Google reader). Anledningen är helt enkelt att det känns mer logiskt att samla al...