Fia fäller. Jag har haft belgare, schäfer och schäferblandning som har fällt med det är ingenting jämfört mot det här. Det bara rasar av henne, stora tussar ligger överallt och det ser ut som att två svarta hankatter har haft slagsmål hemma hos oss, jämt. Man skulle säkert kunna borsta henne i flera timmar och det skulle bara fortsätta rasa. Vi borstar igenom henne flera gånger per dag och börjar undra var all päls kommer ifrån, för det syns verkligen ingenting på henne att hon tappat så mycket. Hon ser fortfarande ut som vår lilla pälstunna, det ska bli spännande att se vilken form det blir på henne när hon har fällt färdigt.

Vi kom hem från utbildningen sent i söndags kväll, jag var trött och hundarna var trötta så vi gick och la oss så fort vi kom hem. I måndags var Kaj och Fia med mig i lastbilen och de fick alltså träffas för första gången utan kompostgaller emellan. Gick en promenad på morgonen med Kaj lös och Fia i koppel. Fia hade en aning bekymmer med att koncentrera sig på var hon satte tassarna eftersom hon inte släppte den lilla tussen med blicken. Mötet gick helt smidigt, Fia var lite burdus och kramgo men det är ju sån hon är, så det är bara för Kaj att vänja sig. Ruskigt söta var de två tillsammans, det blev någon form av söt-explosion att se två så söta hundar ihop.

Dagen flöt på och när vi kom hem gick vi en promenad med Kaj och Sid. Sid vädrade från svans till nos på Kaj och sen var han klar. Vi gick en sväng och sen hämtade vi Fia för att gå med alla tillsammans. Inga problem, förutom att Kortbente Kaj började bli lite trött av allt promenerande fram och tillbaka. Då gick vi in, och Kaj flöt in i huset och flocken som om han alltid varit där. Fia och han bara kramas så fort de får möjlighet och Sid är otroligt duktig med sitt lugna, säkra och mjuka språk. Han blir som en valp själv, som petar med framtassen försiktigt i luften och gör lekinviter. Dock vill han inte ha kroppskontakt just nu, men det är ju bara bra med tanke på deras stora storleksskillnad.

Kaj är en väldigt, väldigt liten hund. Med en väldigt, väldigt stor röst. Han påpekade redan från början att rostfria skålar var till för att skällas ut, och curlingmatte som jag är så äter han numera ur glasskålar. Även märgben, sin egen spegelbild och mig och Fredrik duger bra som skällmottagare. Sid skäller också på märgben och jag kanske är lite märklig som på något sätt tycker det är mer gulligt när Sid gör det. Det måste bero på hans djupare skall som är aningen mer behagligt för öronen. 

Kaj är också väldigt duktig på att imitera fåglar. Han kan härma allt från undulatunge till kråka, beroende på var i sömncykeln han är eller hur hungrig/törstig/kiss/bajsnödig han är. Första natten efter att vi kom hem från tränarutbildningen sov han väldigt oroligt och lekte fågel både klockan elva, halv två, kvart över tre och tjugo över fem. Det var bara ut och rasta varje gång, jag har gett mig fan på att han ska bli rumsren så snabbt som bara är möjligt. Tjugo över fem-rastningen fick dock Fredrik ta, jag skulle upp kvart i sex och den där sista halvtimmen kändes helig. Natten därpå var vi bara ute två gånger, men med efterföljande sångnummer. Inatt var vi ute en gång vid halv två, sen somnade han om direkt och vaknade inte (med ett läte som jag tror var havsörn) förrän Fredrik gick upp till jobbet strax före fem. Det går framåt!

Idag har han sovit hela dagen på jobbet, men även hunnit leka en sväng på en parkering i Hallonbergen och i en skogsbacke utanför en skola i Huddinge. Det är bra att vara budbilschaufför när man har valp, eftersom man får miljöträning lite på köpet. Han leker jättefint, så där kör vi bara på och jobbar vidare med att göra honom så helt och fullkomligt lekgalen som det bara är möjligt.

Hittade ett katthalsband med reflex här hemma som har blivit hans. Upptäckte det perfekta med katthalsband, de har bjällra på sig! Nu kan jag alltså gå promenad med Kaj utan att behöva hålla koll på honom hela tiden, eftersom jag hör var han är. Han får lära sig att verkligen hålla koll på mig, vilket är perfekt då Fredrik har sagt att han vägrar gå promenad med tre koppel. Kaj måste således få den perfekta löslydnaden. Jag är hoppfull, någon gång ska väl jag lyckas få en hund med det också.

Igår fick han följa med och valla uppletanderuta till Sid. 200 meter skogspromenad var ju värsta långpromenaden för hans korta ben, men han jobbade på bra i terrängen och kämpade på även när det tog emot litegrann. Han verkar inte vara en sån som sätter sig rakt upp och ner och väntar på hjälp när det uppstår problem, vilket jag gillar jättemycket med honom. Det verkar finnas mycket fina egenskaper att förvalta i den lilla krabaten!

Fast vi funderar nästan på att döpa om honom till Hojtaren. Eller nä, han verkar trivas med Kaj. Eller "Majs", "Majshunden" eller "Majsdjuret" som det blir för det mesta.