Om jag skriver med en vanlig hederlig bläckpenna så fortsätter jag skriva så länge det finns bläck kvar i pennan och det jag har för avsikt att kladda ner på papperet även syns på det. Om bläcket i pennan däremot tar slut så påbörjar jag en liten ritual som går ut på att jag först provar att återigen dra pennan i de skåror som blivit från den tomma udden, för att se om det bara var tillfällig vresighet som gjorde att pennan fick för sig att inte längre släppa ifrån sig något bläck. Om inte det fungerar väljer jag en del av papperet som inte är tänkt att fyllas med text och provar att rita lite cirklar. Cirklarna tenderar att ritas med snabbare och snabbare handledsrörelser och med hårdare och hårdare tryck mot papperet tills de uppenbarar sig. Gör de fortfarande inte det så kan jag prova att slicka på pennan, för det har någon klok (?) person berättat att det ska fungera. Sen fortsätter jag måla cirklar.

 Så snart det blir färg på cirklarna fortsätter jag skriva på min text, för att när bläcket återigen sinar fortsätta måla på cirklarna. Om det inte blir färg på cirklarna inom en snar tidsram så ger jag upp och byter penna, men minsta lilla bläck den släpper ifrån sig gör att jag fortsätter mitt frenetiska cirkelritande och försök till att komma vidare i texten, med hopp om att pennan snart ska komma igång och fungera som vanligt igen, bläcket ska flöda och skrivandet gå lätt. 

Jag tycker det är intressant med det där beteendet att fortsätta med cirklarna så länge det regelbundet kommer lite, lite bläck. Hade inte de där små bläck-förstärkningarna kommit hade jag antagligen slutat med cirkelmålandet betydligt tidigare, trots att jag vet att chansen kan vara lika stor att pennan kommer igång ändå. Men så länge de kommer så fortsätter jag måla. Om det bara blivit tomma cirklar hade jag inte haft uthålligheten att fortsätta tills den väl kommer igång. 

Jag funderar en del på motsvarigheten i hundträning. Jag tänker på situationer där man tränar uthållighet i ett moment eller i tävlingsträning för att servera en stor belöning med hög kvalitet på slutet. Det bästa tillvägagångssättet är väl att gradvis öka längden på uthålligheten så hunden lär sig att det lönar sig att fortsätta jobba. När det blir riktigt långa tider är jag rädd att "ingenting" inte ska vara tillräcklig information till hunden att det är fortsätta som gäller. 

När jag tränar riktigt långa sekvenser, i början, så brukar jag ge en eller ett par belöningar med lägre kvalitet, till exempel en frolicbit eller torrfoderplupp, på vägen mot den stora belöningen, till exempel skålen med färskfoder eller leksaken. Jag tänker att de små belöningarna kan ske som en övergång mot "ingenting". 

Jag funderar dock lite kring vilken effekt de här små belöningarna har. Antingen ser hunden de verkligen som information och en liten bekräftelse som får de att känna "yes, jag jobbar vidare" eller så fungerar de som ren motivationssänkare, då hunden redan innan den lilla belöningen serverats gjort så mycket och fått så lite. 

Jag ser ju sekvensen som en sekvens med en mellanbelöning, men för hunden kan det lika gärna vara två sekvenser med varsin belöning där den första sekvensen inte blev tillräckligt bra belönad för att få hunden att jobba på lika bra i nästa. Jag tror att den här lilla belöningen kan vara mer förstärkande för mig och det är därför jag fortsätter ge dem, medan de för hunden har väldigt liten eller ingen effekt. 

Vad tror ni? Vad är era erfarenheter?