Förbered er på skratt, det var trots allt en malinutt jag tävlade med ;)

Sen åkte vi ut i sökrutan och precis när vi kom dit kom regnet. Jag värmde upp Askari med en kort promenad och en markering på en av de andra sökdeltagarna som var jättesnäll och ställde upp. Askari markerade jättefint trots liggunderlag och fick beröm för att han inte var på figuranten, något som många fler än vi verkar ha stora problem med.

Jag hade absolut ingen koll på tiden. Det hade sagts att de skulle valla mellan högre- och lägrehundarna men då det bara var tre högrehundar före oss började allt fler tvivla, så även jag. Jag stressade upp till rutan där jag mötte Anders, som hade gått upp till rutan för att titta på Anne-Maj (ekipaget innan oss) vid samma tid som jag tog ut Askari från bilen. De hade redan börjat köra Anne-Majs sök när han kom upp, och alltså hållt på ett bra tag redan. Då blev jag stressad kan jag säga!

Kastade lite boll och körde några inkallningar för att springa av oss lite, även nu kände jag att fokuset fanns på exakt rätt ställe hos både Askari och mig. Helt fantastiskt! Askari kändes alldeles lagom pigg, inte så gasad som han har en förmåga att vara, att köra lydnad innan kanske passade oss alldeles utmärkt?

Blev ledsagade upp till rutan och jag satte Askari och hälsade på domarna. Tycker vi fick till rutinen bra och att hälsningen med domarna fick mig att slappna av en aning. 

Vi hade motvind på vänstersidan och tätaste skogen på högersidan, såklart. Jag började på vänster och han var snabb ut och lika snabbt in, med rullen i munnen. Vi gick ut och transporterade in figgen och tillbaka på stigen kände jag "YES, nu har vi kommit längre än förra tävlingen!"

Efter att första figgen var intransporterad började han visa lite intresse för gruppen. Jag blev nervös som sjutton, vad händer om han gör sina Askaristudsar och stämplar en av domarna i huvudet? Vad händer om han springer fram till tävlingsledaren, tar rullen och kommer tillbaka? Vad händer om... Ja, ni förstår. Helt fel fokus. Och ytterligare en situation som tidigare hade kunnat få mig totalt ur balans, men som jag redde upp så jäkla bra! Jag tänker inte ens ursäkta min självgodhet, för jag är så himla stolt över att jag där och då, mitt i situationen, kunde plocka fram den kunskap som jag faktiskt hade för att lösa problemet.

På träning går det ju ofta med en grupp på stigen och tittar på medan man kör, inget konstigt med det. Skillnaden är ju att man har ett helt annat förhållningssätt till dem, man pratar och skrattar och är helt avslappnade. De är en del av gänget som kör hunden tillsammans i rutan. På tävling gör man ju oftast precis tvärtom. Man skärmar av gruppen och försöker tänka bort dess existens, vilket ju egentligen är helt riktigt ur tävlingspsykologisynvinkel. Problemet är väl att om man lyckas gå in i "jag och hunden-bubblan" så blir det ju väldigt stor skillnad från träning för hunden, eftersom man aldrig är bara "jag och hunden" i bubblan på träning, utan gruppen finns med där också.

Har man dessutom svårt att hitta "jag och hunden-bubblan" så blir det ju ännu värre, för då är man som förare i en egen bubbla som hunden försöker klösa sig in i. Och när den inte lyckas, vad är det logiskt att göra då? Jo, söka sig till gruppen, de är ju en trygg punkt på träning.

Dessutom tror jag att när man är nervös och försöker skärma bort gruppens existens omedvetet gör de viktiga, precis som jag gjorde med skytten på budföringen. Man tänker för mycket "inte" helt enkelt, och hunden kanske börjar känna en osäkerhet kring varför gruppen är så tabu nu, men inte på träning.

Jag började då prata med gruppen, jag kommenterade varje utskick och varje återgång oavsett om jag hade någonting att säga. När Askari kollade in gruppen sa jag att "de har vi redan hittat" och tog tillbaka honom, istället för att på en gång ropa och förbjuda. Jag tyckte det hjälpte jättemycket och det var inte alls svårt för mig att fortsätta fokusera på sökarbetet trots att gruppen fick komma in i min bubbla, snarare tvärtom. Jag kände mig mer avslappnad och trygg i situationen, och det är jag övertygad om att Askari gjorde också.

Första skicket på högersidan resulterade i världens längsta framslag. Det hördes dunder och brak i skogen och jag kände domarnas hårda blickar över min axel ut i skogen. Jag hörde de mummla och jag förstod att han var ute hos figgen och hade fuffens för sig. Jag ropade och han kom tillbaka, utan rulle.

Ut tomt på motvindssidan hade vi jättesvårt för, något vi har ibland på träning men långt ifrån alltid. Vänstersidan lutade rätt mycket neråt och Askari sprang fram till kanten, vindade i luften och kom in. Skickade om men fick samma beteende gång på gång, tillslut kände jag att det inte var värt att bråka med honom utan lät det vara. I hans hjärna är det ju helt rätt, han känner att det inte är någon där. Tyvärr så tävlar man ju inte bara i att hitta tre figgar, utan kanske framförallt i att söka av ett område. 

Om man tänker träning här så skulle jag vilja ha figgar som dyker upp ur tomma intet. Så man kan skicka på motvindsidan och om hunden inte går ut låta en figge bara uppstå på platsen femtio meter ut och så skicka om. Jag tror inte jag är ensam om att önska detta! Men det är verkligen något vi måste träna mer på och framförallt när han är lite trött och sliten. Han har ju inga problem med att springa, men han vet inte att han ska göra det.

Ut på högersidan hände samma sak gång på gång, han gjorde enorma framslag och var borta länge, med oroväckande ljud från skogen. Jag kunde ana att det låg en figge i en låda, eftersom domarna inte bröt mig trots att de uppenbarligen förstod att han var hos figgen och brötade sig.

Kombinationen av de här två, att inte riktigt kunna koppla på markeringstanken vid lådan och att jag försökte tjata ut honom på motvindssidan, var orsaken till vad som sedan hände... Jag bara sitter och ler när jag tänker på det här och är lycklig över att jag har en ras med sån arbetsvilja och förighet att de alltid försöker, och med sån humor att man kan få sig ett riktigt gott skratt när de gör det.

Jag var på väg att skicka ut på högersidan, hade hittat en riktigt bra gata och vi stod båda två och tittade rakt ut i skogen, Askari med fokuset något framåt åt det håll där vi båda vet att figuranten i lådan ligger. Så säger jag de magiska startorden och Askari kastar sig i väg - åt andra hållet. Domarna och övriga på stigen drar efter andan. Där stod nämligen en trädstam som vuxit lite snett och ja, två meter upp i trädstammen var Askari. Tur att Åsa klippt klorna dagen innan, annars hade han väl varit ännu högre upp. "Nä du, gubben, där har vi inte lagt nån figge" sa ena domaren och jag lockade ner Askari, skakade fnittrande på huvudet och skickade om honom ner till lådan.

Han lyckades inte markera den gången heller, trots överslagshandlingen före skicket. Han kunde inte göra kopplingen "låda + människovittring = markering" för att vi tränat för lite på helt dolda figuranter. En av domarna säger någonting i stil med "lite svårt med sorteringen", återigen en situation (kommentar) som hade kunnat få mig att tappa fokus men som nu gick in genom ena örat och ut genom det andra.

Nästa gång vi hade lite tjat på motvindssidan så löste han det genom att ställa sig och kissa! Pinsamt! Trädklättrande är väl inte så farligt, men att kissa i rutan kan ju förstöra för de andra. Då var han trött! En grej jag ska tänka på till nästa gång är att gå snabbare tillbaka till stigen när jag transporterar in figgarna och sen lägga honom ner på stigen medan vi väntar på att de kommer tillbaka. Klockan är ju stoppad och jag tror att en sådan mikropaus med jämna mellanrum är vad han behöver för att trädklättrande, kissande och liknande inte ska uppstå. Kissat i rutan kunde han göra under den perioden vi provade att köra flying, han orkar inte hålla ihop utan pauser där hjärnan får springa ikapp benen. Det märks jättetydligt och det måste jag tänka mer på inför framtiden.

Efter den incidenten sa tävlingsledaren de fruktansvärda orden "en minut kvar", med bara en figurant inne och ungefär samtidigt som vi närmade oss 100-metersmarkeringen. "Nä nu jävlar ska du få visa att du kan springa", tänkte jag. Vinden låg på lite bakifrån på motvindssidan och jag tänkte (lyckades analysera situationen!) att skickar jag honom i bakkant på rutan så kommer han få vind om det ligger en figge längre in i banan som jag missat tidigare, om jag bara får ut honom. Jag ställde upp och spände ögonen ut i skogen och viskade taggande ord till honom. Han stack ut som en kanon och kom tillbaka bara några sekunder senare, med rullen i munnen. Vi gick på påvis och transporterade in figgen till stigen. Medan figgen och domaren anslöt sig till gruppen gjorde jag samma sak i bakkant av högersidan, där visste jag ju att han visste var figgen var. Och det verkade vara vad som krävdes för att han skulle koppla att han skulle markera, för återigen kom han tillbaka bara några sekunder senare med sin rulle. Lycka!

Ut på påvis, där han knappt drog i kopplet så trött var han, och vi kom fram till lådan. Figgen klev ut och berättade att han varit hos henne flera gånger och verkligen kämpat för att ta sig in, det hade märkts att han klurat ordentligt på vad han egentligen skulle göra men precis som jag trodde inte gjort kopplingen till att han skulle markera.

Vi transporterade in figgen till stigen och fick höra att klockan stoppats på 26 sekunder fram, vi hade alltså plockat in de två sista figgarna på 34 sekunder! Rutan i sin helhet var två figgar på motvindssidan, en i första hörnet och en i sista hörnet och en figge på andra sidan, i det sista hörnet, som låg i en låda.

Jag var rädd att de skulle ta ifrån mig den sista figgen, eftersom han uppenbarligen varit på henne, men det som drog ner betyget var enligt domarna inte att han försökt ta sig in i lådan utan att han försökt det så många gånger utan att markera. Sen fick vi i stort sett hela högersidan och bakkanten på vänstersidan oavsökt, vilket ju inte är så jättebra... Och så fick vi självklart nerdrag för kissandet (men konstigt nog inte trädklättrandet, det gäller att välja sina överslagshandlingar!). Betyg 5,5 / 6

Sammanfattningsvis fick vi avdrag för i stort sett allt annat än att vi hittade våra tre figuranter, men skitsamma för vi hittade dem! Och vi fick köra ända till 100-metersmarkeringen! Och vi hade så fruktansvärt jäkla roligt! Nu vet vi exakt vad vi behöver träna på och vad som ska åtgärdas för att vi ska klara inte bara godkänt utan även uppflytt nästa gång, så jag har nog aldrig varit mer nöjd. Jag tycker i alla fall det känns bättre att få men stora saker som dessutom är fullt träningsbara har skitit sig än att massa småsaker som det känns luddigt om man överhuvudtaget kan göra något åt är orsaken till att poängen blir så låga.

Man har i alla fall aldrig tråkigt när man tränar och tävlar med belgare och Askari är verkligen världens härligaste guling. Vi tar med oss lärdomar och erfarenheter med framförallt känslan från den här tävlingen och laddar för framtiden! Se upp!

Det finns så otroligt mycket att skriva om gårdagen men man hade nog behövt vara där själv för att se vilka moln jag svävade på under hela dagen. Med risk för att låta självgod, vilket jag med säkerhet gjorde både en och hundra gånger i går, så är jag så fruktansvärt nöjd och stolt över mig själv och min prestation. Och den lilla gula ska vi inte tala om, han är bara för fantastisk!

För er resultatnördar kan vi ju börja där så vi får det avklarat. Resultatet blev ej godkänd (en halv poäng saknades på specialen) och en andra placeringen (slagna av en vorsteh! IGEN!).

Summa lydnad: 166 / 197,5 Medel: 181,75

Summa special: 156 / 143 Medel: 149,5

Totalt: 322 / 340 Medel: 331,25

Dagen började med en nervositetshicka när det visade sig att infarten till klubben (där jag gjorde min praktik och alltså kört X antal gånger) var avstängd och jag trodde jag skulle bli tvungen att snurra runt hela Kista och aldrig komma fram. Det löste sig utan minsta problem men morgonen fortsatte med mer nervositetshicka då jag, som var helt inställd på att kasta mig ut i skogen och köra söket, fick höra att vi skulle börja med lydnaden. Mental omladdning så det bara sjunger om det!

Började med platsliggning och kände när vi gick in och ställde upp vilket otroligt fokus vi hade! Mitt i all förvåning (?) över detta så glömde jag bort vår rutin inför platsliggningen, men det fungerade bra ändå. 10 - 10. Under hela platsen stod jag och koncentrerade mig på min egen andning och försökte få utandningen att komma i ett svep, den skakade något fruktansvärt. Jag lyckades inte där och då, men ju längre dagen gick och ju mer jag koncentrerade mig på det, desto bättre gick det.

Där ligger min största seger med gårdagen. Mitt största problem i hundträningen är mitt fokus, som jag har så jäkla svårt att hålla på det jag ska. Jag jobbar hela tiden med att inte flyta iväg utan att ha fokuset just där jag ska ha det, både när jag tränar och tävlar. Att få mig ur balans har i stort sett varit den enklaste uppgiften i världen. I går övervann jag inte bara en utan flera situationer som tidigare utan problem skulle fått mig att tappa fokus totalt, och det var nog den största anledningen till att jag svävade på moln hela dagen.

Efter platsen var det en stunds väntan inför budföringen. Satte mig utanför plan och tittade på första hunden, som sprang till skytten vilket gjorde att vi fick komma in tidigare än beräknat. Här tappade jag säkert en del fokus från uppgiften och gick med tanken "fokusera inte på skytten, skytten finns inte, skytten är helt ointressant" hela sträckan bort. Självklart är den inte det när man tänker så och trots att jag tyckte Askari gick med blick-bakåt och stort fokus på mottagaren på vägen till startpunkten så valde även han skytten. Nästa gång ska det inte finnas någon annan än mottagaren i min hjärna, för det kan garanterat vara så att jag slängde något omedvetet, oroligt ögonkast mot den där förbannade skytten och på så sätt gjorde den viktig för Askari. Och så ska vi till nästa gång se till att träna ordentligt på störiga skyttar.

MEN jag laddade om! Trots en given nolla lyckades jag hitta precis rätt fokus inför lydnaden. Jag värmde upp med fotgående runt externbelöningen för att hitta rätt fokus även hos Askari, sen satt vi utanför planen och tittade på hunden innan. Strax innan det var vår tur ställde jag upp och gjorde lite vändningar på stället, sen satt vi och tittade igen tills precis innan det var vår tur. Askari låg bredvid och tiggde godbitar. Innan vi gick in på plan gjorde vi ett par vändningar på stället och enkla stegförflyttningar. Sen log jag genom hela lydnadsprogrammet.

Jag lyckades le, vara avslappnad i ryggen och pendla normalt med armarna utan att egentligen behöva tänka på det. Leendet var fejk första tre stegen men sen kunde jag inte sluta. Vi hittade verkligen in i vår bubbla och jag har nog aldrig upplevt Askari så med och fokuserad. En domare skrev i kommentaren att han var bitvis ur hand, de måste ha sett på fel hund (framförallt eftersom den kommentaren kom efter "fin kontakt och följsamhet", hur gick det ihop?). Åh det var så underbart! Några sneda sättanden och det där med "ur hand" gav poängen 8,5 / 8, det kanske stack i ögonen på gubbarna att se ett ekipage som hade så otroligt roligt inne på plan.

Övergången till framförgåendet var perfekt. Han drog sig något före i transporten fram, stretade bitvis i kopplet och stod inte still i halten. Jag ska lära honom att stanna på kommando och inte på min halt, utan själv gå ett steg till efter att han har stannat så han inte står med sträckt koppel. Alltid lurar det några ögon. 5 / 0

Övergången till läggandet var även den perfekt, ganska ska lösa upp honom lite mer innan nästa gång. Tydligen har jag ett dk som jag måste försöka hitta, bara den vänstra domaren som såg det så det måste vara någonting jag gör med vänsterhanden eller blicken. 8 / 9,5

Inkallningen var klockren, snabb, bra inbromsning och snabbt in. 10 / 10

Krypet har vi inte än, det ska vi försöka få till till nästa gång.

Apporteringen var mycket, mycket bättre än jag väntat mig med tanke på att gripandet har varit rent utav förkastligt den senaste tiden (framförallt efter en lång kedja). Jag la honom ner medan jag berättade att jag avstod krypet och den lilla mikropausen kanske gjorde sitt för att vi skulle kunna samla ihop oss inför apporteringen. Jag kanske ska strunta i att få till ett kryp? ;) Ngt slarvigt gripande och avslut gjorde poängen 8,5 / 9

Hoppet var en historia i sig då han hoppade ut och slog i den översta plankan rejält. Den åkte ur hållaren på ena sidan men kilade sig fast på den andra så den stack rakt ut från hindret. Askari landade med frambenen och hoppade ifrån med bakbenen så han kom tillbaka direkt, lika bra det för hade han satt sig där han landade hade han fått plankan rätt i ansiktet i återhoppet. Måste träna på att få ut honom mer på andra sidan och på att galoppera något språng innan han tar av från mig. Betyg 5 / 0

Det blev en lång paus innan vi fick åka ut i sökrutan. Jag hann titta på elithundarnas lydnad och glutta lite på utställningen, det senare var dock ganska tragiskt att se då där fanns belgare som stod och gäspade framför en viftande kampleksak och belgare med tom blick, stela kroppar och huvudet mellan skuldrorna. Snacka om att det var olika raser som uppehöll sig på högra och vänstra delen av tävlingsområdet! Bortsett från vissa speciella ekipage då, bl.a Sids mamma som ställdes och fick en slät etta i bruksklass. Sids mormor ställdes i veteranklass och fick CK om jag inte minns fel. Hon fick dessutom pris för utställningens högst bruksmeriterade hund.

Sen åkte vi ut i sökrutan och precis när vi kom dit kom regnet. Jag värmde upp Askari med en kort promenad och en markering på en av de andra sökdeltagarna som var jättesnäll och ställde upp. Askari markerade jättefint trots liggunderlag och fick beröm för att han inte var på figuranten, något som många fler än vi verkar ha stora problem med.

Fortsättning följer... Jag har lagt ett spår till Sid som jag tänker gå och ta nu innan jag skriver vidare!

Ett långt inlägg som jag personligen tycker är ganska läsvärt, framförallt som tankeställare kring vad det beror på att det blir fel i träningen ibland och som gör mig glad över att jag inte använder mig av fysiska korrigeringar när felen uppstår.

Har gjort två upptäckter den senaste veckan om att jag skapat problem genom att lära in dem och där lite funderingar kring konsekvenser av vissa beteenden gjort att jag hittat lösningar på problemen. Jag ska förklara närmare hur jag menar och det blir framförallt funderingar kring omedvetet användande av negativt straff (negativt straff = ta bort möjligheten till belöning).

Med Sid har jag länge haft problem med att han går över sista föremålet i spåret. Mitt första försök till lösning på problemet var att ha mer attraktiva föremål som slutföremål för att stärka upp viljan att finna slutet. Det hjälpte inte ett dugg, då Sid kunde markera (genom att "stämpla" i luften mot föremålets riktning efter att ha gått över det, stanna upp men sedan gå vidare eller dylikt) men inte plocka upp det utan fortsätta spåra min återgång.

Min andra lösning på problemet blev då att belöningen för att hitta slutet skulle få bli att fortsätta spåra, han skulle alltid ha förväntan på ett nytt spår. Därför la jag flera spår med bara ett föremål och direkt efter att ha hittat föremålet på det ena spåret släppte jag på honom på ett nytt spår med ett föremål. Ibland gick jag en bit med honom i koppel innan nytt påsläpp och ibland var det ett långt spår som blev gått som flera korta.

Det var i den vevan jag fick ett nytt problem, när jag la sammanhängande spår plockade han inte upp första föremålet, men kunde gå förbi det och plocka resterande föremål i spåret - utom slutet.

Att få fortsätta spåra är belöning för Sid. Att tvingas sluta spåra är för Sid ett straff för att plocka upp föremål. I och med att spårarbetet avslutas efter att slutföremålet hittats så straffas Sid för att plocka upp slutet. När jag försökte avhjälpa det genom att lägga korta spår med bara slut (stärka upp att hitta slutet genom att slutet skulle bli mer värt än spåret) så slutade han plocka upp första föremålet, eftersom det kan vara det sista. Sid vet inte om den fortsatte vittringen är en fortsättning på spåret eller min återgång till bilen, för honom är det bara ett spår. Sid vet inte med säkerhet vilket föremål som är det sista men han har betydligt större benägenhet att plocka tio centimeter långa pinnar än pipleksaker, petflaskor, kampleksaker och andra "roligare" föremål, eftersom det är dessa han straffats för att plocka upp. Han plockar heller inte gärna grejer nära dikeskanter, vägar, terrängskiften eller dylikt eftersom det oftast är där man, i all mänsklig stereotyphet, lägger spårslut (vet inte om stereotyphet är ett ord, men ni förstår nog innebörden).

En ny fundering att prova inför framtiden fick jag från Björn Åge, som har Sids pappa, nämligen att aldrig lägga spårslut. Lägga längre spår än jag planerat att gå, lägga föremål precis som om de varit slut men låta spåret fortsätta. Ta för vana att regelbundet bryta mitt i spåret för en liten mystund, lite korvätande eller lite kamp- och jaktlek. Att lägga mina mentala spårslut i något av dessa avbrott. En form av straff kommer det fortfarande bli, eftersom möjligheten att få fortsätta spåra försvinner, men jag tror risken är betydligt mindre att sannolikheten för att spåra minskar än att sannolikheten för att plocka apporter minskade.

Med Askari har jag haft problem med tävlingsträningen av budföring. Delarna 1) att springa till mottagaren och 2) att springa tillbaka till mig fungerar bra. Men inför tävling vill jag dels lägga många belöningar ute hos mottagaren men dels träna att han ska kunna springa från mottagaren utan att först ha fått belöning hos denna. Detta har inte fungerat något vidare då något av skicken i stort sett alltid blivit dåliga.

Idag kom jag på var problemet ligger. Vi var på ÖBK och tränade tävlingsmässig budföring med Annica. Planen var att skicka till Annica, tillbaka till mig och sen tillbaka till Annica för belöning. Första försöket sprang Askari till Annica, krumbuktade lite och sprang sedan tillbaka till mig, utan minsta tendens till att sätta sig fot eller ens vrida på öronen när hon försökte ropa tillbaka honom. Vi gjorde om och denna gång satte han sig fint, fick en klapp och sen springa tillbaka till mig, vilket han gjorde fint. Sen på skicket tillbaka sprang han inte ens hela vägen fram till Annica utan gjorde en lov framför henne samtidigt som han krumbuktade sig och sprang i 190 tillbaka till mig.

Han försöker komma åt sin fasta rulle.

I söket har vi länge jobbat med att Askari inte ska gå på figgarna i legan. Efter att ha tränat mycket specifikt på att markera på lagom avstånd från figgarna började jag lägga in att om han kommer för nära innan han markerar plockar jag ut rullen och skickar om honom på nytt. Det har fungerat jättebra och markeringarna ovanpå figgarna, efter en tungkyss eller efter att först ha mallebrötat sig lite har minskat ner till minimum och han har blivit jätteduktig på att ändra beteende om jag skickat om honom på nytt.

När Askari sätter sig fot med mottagaren, får springa tillbaka till mig och sen blir skickad tillbaka har han kopplat det till den intensiva markeringsträning vi haft i söket och alltså tagit omskicket som ett straff för att han satte sig fot hos mottagaren. Han ändrar sitt beteende och försöker istället markera innan han kommit fram till mottagaren, på det avstånd jag lärt honom i söket.

Hade jag haft mer tid innan vi förhoppningsvis ska tävla budföring för sista gången hade jag lagt ner tid på övningar som fått honom att förstå skillnaden, att "marsch" betyder spring rakt fram och sätt dig fot hos det som finns där och "sök" betyder spring rakt fram, hitta människan, håll dig på avstånd och kom tillbaka med rullen när du gjort det. Nu blir istället lösningen den enkla att allt som oftast ge belöning hos mottagaren för att visa att det faktiskt var att sätta sig fot som var det rätta och ibland låta honom springa tillbaka till mig fast med efterföljande belöning hos mig. Det vi framförallt ska träna på är första skicket till mottagaren, för att verkligen stärka upp "spring och sätt dig fot". Men skulle han få för sig att göra en "markeringslov" är det inget mer med det än att jag rycker på axlarna och skrattar åt min galna belgarpojke och glädjer mig åt att jag har en hund med både humor och vilja att alltid göra sitt bästa. Och jag är trots allt mer rädd om våra avståndsbelöningar i söket än våra budföringar.

Ibland kan det vara värt att tänka lite extra på att man lär hunden det den får belöning för, inte det man tänkt att lära den och att belöningen för hunden inte alltid är samma sak som belöning vi tänkt att ge dem.

Så kan man sammanfatta förra veckans hundträningsstatus. Vi har varit iväg på ett par sökpass och ett par lydnadspass med båda pojkarna och de har gått riktigt bra ungefär varannan dag, självklart inte båda två samma dag.

Askari har fått träna markeringar i söket på frestande figgar, vårt största bekymmer i söket. Träningen i måndags blev helt "out-of-control" när Askari fick för sig att liggunderlaget Sofia låg på bara skulle med in till stigen. Den fina planen som gjorts upp i händelse av dylika situationer var tvungen att spolas totalt och Sofia fick sig en brottningsmatch med galen malinutt. Vad är det Thomas brukar säga? "Så mye galskap, så litt vett". Planen för hela träningspasset fick spolas och vi tränade markeringar. Den urpsrungliga planen om han skulle fått för sig att smaka på ett liggunderlag var att Sofia skulle hindra honom genom att hålla i halsbandet, jag kalla in honom och så skicka om tills han markerade utan att smaka. Som sagt, det gick inget vidare. Första skicket fungerade den planen inte alls utan jag fick komma in och montera loss honom och föra honom tillbaka till stigen. Nästa skick på samma figge gick bättre och sista skicket sprang han fram, satte sig bredvid figuranten och verkade anstränga sig riktigt hårt för att komma på vad som var den rätta vägen att gå.

Resten av veckan har vi fokuserat på just svåra markeringar och det har gått så mycket framåt! I helgen var vi i Rö hos Melissa som har ett C-barn (Lava x Gere) och tränade i helt ny ruta med en ny figge oh han gjorde det jättebra. Nu känner jag mig mest laddad inför helgens tävling, några lydnadspass finns inplanerade i veckan och förhoppningsvis får vi till något sök också.

Lydnadsmässigt har Askari fått jobba med budföringar och apporteringar, som ser bättre och bättre ut. På onsdag ska vi till klubben och träna hopp och framförallt, hopp i kedjor. Framförgåendehalten har jag litegrann lagt ner, får se om jag får tid att pilla lite med den till veckan. Vartannat pass har söket gått klockrent och vartannat pass lydnaden, förhoppningsvis synkar dessa två bitar varandra till helgen. En sak är säker, det är aldrig tråkigt att träna gul!

Sid har fått officiell lydnadssemester. Det märks att han varit sliten från lägret och haft svårt att koppla av och svårt att koncentrera sig. Egentligen borde han få söksemester också, men det är så himla svårt att låta bli. Tre lydnadspass blev det i veckan innan vi bestämde oss för semester och mittenpasset gick riktigt bra. Vi var på klubben med Karin och Annica och tränade frivilliga fria följ med störning och det känns som att någon form av lösning börjar visa sig. Jag testar lite med att belöna med kamplek och skall, efter inspiration från Sofia och Logan. Under passet stod Karin och Annica utplacerade på träningsplanen och Sid fick frivilligt söka sig in till min sida och hålla sig där. Det känns som att vi får gå tillbaka dit för att hitta shapingkänslan även i fria följet. Karin och Annica störde oss när vi var i närheten och ökade på störningarna mer och mer. Sid skötte sig kanonbra och stod emot störningarna mycket bättre än jag väntat mig. Ett par gånger missade han och då fick Karin (som han missade på för att hon är bäst på att störas!) hålla honom i halsbandet medan jag engagerade mig med låtsashunden Molgan. Han svarade riktigt bra på det och jobbade sig snabbt tillbaka när Karin släppte halsbandet. Härligt!

Belönade med tennisboll som han fick skälla på sen, vilket hjälpte för att hålla honom borta från framförgåendetanke (vilket är situationen då vi mest jobbar med bollbelöning i lydnaden). Det känns riktigt bra, vi får se hur det hela utvecklar sig.

Nu har han i alla fall semester, för varken han eller jag klarar den här värmen. Eller, rättare sagt, jag klarar inte värmen och Sid kräver att jag är en fokuserad och alert tränare (inte som Askari som ställer upp på vad som helst). Nu ska vi fokusera på platsliggning, budföring, uppletande och spår- och sökarbete en period tänkte jag, så tar vi upp lydnaden de dagar vädret är svalare.

Det var allt för nu, nu ska jag fortsätta (eller rättare sagt börja) med dagens jobbsökning och sen väntar ett lass med papper som ska sorteras och en hög med pappersarbete som vill bli gjort.

So long!