Kontrollerad  lek - Som hund och katt

Alla inlägg den 3 augusti 2010

Av Carro - 3 augusti 2010 23:10

Ett långt inlägg som jag personligen tycker är ganska läsvärt, framförallt som tankeställare kring vad det beror på att det blir fel i träningen ibland och som gör mig glad över att jag inte använder mig av fysiska korrigeringar när felen uppstår.


Har gjort två upptäckter den senaste veckan om att jag skapat problem genom att lära in dem och där lite funderingar kring konsekvenser av vissa beteenden gjort att jag hittat lösningar på problemen. Jag ska förklara närmare hur jag menar och det blir framförallt funderingar kring omedvetet användande av negativt straff (negativt straff = ta bort möjligheten till belöning).


Med Sid har jag länge haft problem med att han går över sista föremålet i spåret. Mitt första försök till lösning på problemet var att ha mer attraktiva föremål som slutföremål för att stärka upp viljan att finna slutet. Det hjälpte inte ett dugg, då Sid kunde markera (genom att "stämpla" i luften mot föremålets riktning efter att ha gått över det, stanna upp men sedan gå vidare eller dylikt) men inte plocka upp det utan fortsätta spåra min återgång.


Min andra lösning på problemet blev då att belöningen för att hitta slutet skulle få bli att fortsätta spåra, han skulle alltid ha förväntan på ett nytt spår. Därför la jag flera spår med bara ett föremål och direkt efter att ha hittat föremålet på det ena spåret släppte jag på honom på ett nytt spår med ett föremål. Ibland gick jag en bit med honom i koppel innan nytt påsläpp och ibland var det ett långt spår som blev gått som flera korta.


Det var i den vevan jag fick ett nytt problem, när jag la sammanhängande spår plockade han inte upp första föremålet, men kunde gå förbi det och plocka resterande föremål i spåret - utom slutet.


Att få fortsätta spåra är belöning för Sid. Att tvingas sluta spåra är för Sid ett straff för att plocka upp föremål. I och med att spårarbetet avslutas efter att slutföremålet hittats så straffas Sid för att plocka upp slutet. När jag försökte avhjälpa det genom att lägga korta spår med bara slut (stärka upp att hitta slutet genom att slutet skulle bli mer värt än spåret) så slutade han plocka upp första föremålet, eftersom det kan vara det sista. Sid vet inte om den fortsatte vittringen är en fortsättning på spåret eller min återgång till bilen, för honom är det bara ett spår. Sid vet inte med säkerhet vilket föremål som är det sista men han har betydligt större benägenhet att plocka tio centimeter långa pinnar än pipleksaker, petflaskor, kampleksaker och andra "roligare" föremål, eftersom det är dessa han straffats för att plocka upp. Han plockar heller inte gärna grejer nära dikeskanter, vägar, terrängskiften eller dylikt eftersom det oftast är där man, i all mänsklig stereotyphet, lägger spårslut (vet inte om stereotyphet är ett ord, men ni förstår nog innebörden).


En ny fundering att prova inför framtiden fick jag från Björn Åge, som har Sids pappa, nämligen att aldrig lägga spårslut. Lägga längre spår än jag planerat att gå, lägga föremål precis som om de varit slut men låta spåret fortsätta. Ta för vana att regelbundet bryta mitt i spåret för en liten mystund, lite korvätande eller lite kamp- och jaktlek. Att lägga mina mentala spårslut i något av dessa avbrott. En form av straff kommer det fortfarande bli, eftersom möjligheten att få fortsätta spåra försvinner, men jag tror risken är betydligt mindre att sannolikheten för att spåra minskar än att sannolikheten för att plocka apporter minskade.


Med Askari har jag haft problem med tävlingsträningen av budföring. Delarna 1) att springa till mottagaren och 2) att springa tillbaka till mig fungerar bra. Men inför tävling vill jag dels lägga många belöningar ute hos mottagaren men dels träna att han ska kunna springa från mottagaren utan att först ha fått belöning hos denna. Detta har inte fungerat något vidare då något av skicken i stort sett alltid blivit dåliga.


Idag kom jag på var problemet ligger. Vi var på ÖBK och tränade tävlingsmässig budföring med Annica. Planen var att skicka till Annica, tillbaka till mig och sen tillbaka till Annica för belöning. Första försöket sprang Askari till Annica, krumbuktade lite och sprang sedan tillbaka till mig, utan minsta tendens till att sätta sig fot eller ens vrida på öronen när hon försökte ropa tillbaka honom. Vi gjorde om och denna gång satte han sig fint, fick en klapp och sen springa tillbaka till mig, vilket han gjorde fint. Sen på skicket tillbaka sprang han inte ens hela vägen fram till Annica utan gjorde en lov framför henne samtidigt som han krumbuktade sig och sprang i 190 tillbaka till mig.


Han försöker komma åt sin fasta rulle.


I söket har vi länge jobbat med att Askari inte ska gå på figgarna i legan. Efter att ha tränat mycket specifikt på att markera på lagom avstånd från figgarna började jag lägga in att om han kommer för nära innan han markerar plockar jag ut rullen och skickar om honom på nytt. Det har fungerat jättebra och markeringarna ovanpå figgarna, efter en tungkyss eller efter att först ha mallebrötat sig lite har minskat ner till minimum och han har blivit jätteduktig på att ändra beteende om jag skickat om honom på nytt.


När Askari sätter sig fot med mottagaren, får springa tillbaka till mig och sen blir skickad tillbaka har han kopplat det till den intensiva markeringsträning vi haft i söket och alltså tagit omskicket som ett straff för att han satte sig fot hos mottagaren. Han ändrar sitt beteende och försöker istället markera innan han kommit fram till mottagaren, på det avstånd jag lärt honom i söket.


Hade jag haft mer tid innan vi förhoppningsvis ska tävla budföring för sista gången hade jag lagt ner tid på övningar som fått honom att förstå skillnaden, att "marsch" betyder spring rakt fram och sätt dig fot hos det som finns där och "sök" betyder spring rakt fram, hitta människan, håll dig på avstånd och kom tillbaka med rullen när du gjort det. Nu blir istället lösningen den enkla att allt som oftast ge belöning hos mottagaren för att visa att det faktiskt var att sätta sig fot som var det rätta och ibland låta honom springa tillbaka till mig fast med efterföljande belöning hos mig. Det vi framförallt ska träna på är första skicket till mottagaren, för att verkligen stärka upp "spring och sätt dig fot". Men skulle han få för sig att göra en "markeringslov" är det inget mer med det än att jag rycker på axlarna och skrattar åt min galna belgarpojke och glädjer mig åt att jag har en hund med både humor och vilja att alltid göra sitt bästa. Och jag är trots allt mer rädd om våra avståndsbelöningar i söket än våra budföringar.


Ibland kan det vara värt att tänka lite extra på att man lär hunden det den får belöning för, inte det man tänkt att lära den och att belöningen för hunden inte alltid är samma sak som belöning vi tänkt att ge dem.


Carro, 22.
hundIDiot ut i fingerspetsarna.
www.hundid.se http://www.hundid.se
http://carro.hundid.se

Kalender

Ti On To Fr
           
1
2 3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16 17 18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30 31
<<< Augusti 2010 >>>

Hundtränaren

Senaste inläggen

Ebba

Photobucket

Mikroblogg

Sid

Photobucket

Kategorier

Nebbie

Photobucket

Arkiv

Sök i bloggen

Askari

Photobucket

Länkar

hundID

Photobucket

Fråga mig

2 besvarade frågor

Besöksstatistik

Tidigare år

RSS


Skapa flashcards