Thomas fick lägga ett spår till Sid idag, ett spår med åtta föremål, endast pinnar, och ett slut i form av Sids favorit - petflaska. Jag ville inte ha en aning om var spåret gick och jag ville gärna ha Thomas och praktikant-Madeleine med i spåret för att göra mig nervös.

Och idag hade jag fokus! Jag är så stolt över mig själv! Jag var fullt koncentrerad på Sids arbete, kände efter trycket i linan, lät honom slå och lösa problemen som uppstod, läste av nosläge och kroppshållning, lät inte linan trassla in sig och fick oss på så sätt att jobba tillsammans med exakt den ansvarfördelning jag eftersträvar i spåret.

Innan vi gick ut på spåret slog jag vad med Madeleine om hur många pinnar han skulle plocka in. Med tanke på torsdagens pinnstig så gissade jag på tre av åtta men garanterat slutet, Madeleine gissade på fem av åtta plus slut med tanke på mig tveksamma inställning. Vi kom in med alla pinnar men utan slut! Sid plockade sju och jag plockade en, så bra i kärnan låg han. Pinnarna belönades med varsin köttbulle, klapp och gos och hämta andan. Sid fick för det mesta plocka upp spåret spontant efter belöningen.

På ett ställe slog han en jättebåge precis där spåret korsade en bäck. Thomas hade gått snett över bäcken medan Sid hoppade rakt över och letade sig sedan runt tillbaka till spåret och kom upp på samma sträcka igen. Den gången analyserade han bättre och kom på rätt väg. Härligt!

Slutet gick han över, men jag såg det och plockade upp det och belönade. Efter ett så fint spårarbete förtjänade han sin petflaska trots att han inte plockat upp den själv.

Det här var precis den minnesbilden vi behövde inför vårt tre veckor långa träningsuppehåll. I morgon åker Sid hem till Fredrik och ska vara med honom mina sista veckor i skolan och medan jag är i Grekland. Sen jäklar ska vi spåra igen, svårare och svårare för linföraren!

I torsdags var det som sagt spårdag med skolan, den sista heldagen i skogen tillsammans :( Jag hade med båda pojkarna och båda pojkarna fick spåra.

Sid fick börja med ett pinnplockningsspår som legat två- tre timmar. Jag ville inte fokusera på spårarbetet utan just på själva pinnplockningen. Det gick sådär, 5 av 9 pinnar plockade, vet inte om man kan tillämpa 80%-regeln i den här situationen, men särskilt stabilt kändes det inte.

Mojjes spår var ett långt spår med tre vinklar, gick ungefär som ett O fast med startpunkt och slut en bra bit ifrån varandra. Trots minst 25 graders värme, kalhygge och att han inte är så spårerfaren så gick han som en stjärna! Jag la små lådor med korv och en pinne ovanpå, varannan gång kom han med pinnen och varannan med lådan vilket helt klart får ses som kanon! Han jobbade jättebra, fick några tapp på slutet men hittade tillbaka bra, hade ett bra tempo och klarade bäckövergångar och hoppande grodor i spåret betydligt bättre än den som gick bakom (jag). Duktig Moj!

Sid skulle få ett ordentligt spår på eftermiddagen, planen var att lägga ett riktigt långt och låta det ligga minst en timme, helst längre. Problemet var väl att resten av gruppen inte riktigt höll med utan ville hem så fort som möjligt. Jag borde ha gått en sväng och samlat ihop mitt fokus innan jag släppte på, men istället så gjorde gjorde jag ett stressigt spårpåsläpp där jag glömde bort att läsa av hunden. Han valde rätt riktning men mina tankar var någon helt annanstans i en skog som såg precis likadan ut överallt. Sid spårade på i jättebra tempo och med tryck i linan men jag började bli osäker på om vi verkligen var rätt. Istället för att bara spåra på i blindo och hoppas på det bästa tog jag av honom från spåret och tänkte släppa på honom nere vid en bäck och låta honom enbart gå sista sträckan till slutet. På vägen ner till bäcken måste vi ha korsat spåret för han tog upp det och drog iväg. Jag hade dock ingen koll på om det var framspår eller bakspår utan var helt vilse. Kallade tillbaka honom, selade av och åt lite godis tillsammans istället.

Jag blev så besviken på mig själv av flera anledningar. Att jag ännu inte lärt mig hitta fokus i pressade situationer efter alla år som jag jobbat för att bli bättre på det, att jag lät mig påverkas och bli stressad och att jag överhuvudtaget släppte på spåret trots att jag var så stressad. Med all stress som är i skolan just nu så är jag väl inte världens mest stabila nu heller så att försöka hitta tillbaka till fokuset sådär mitt i var ju inte heller att tänka på.

Det positiva är att det gav oss ett väldigt bra kvitto på vad vi behöver träna på. Sid kan spåra, på den punkten är vi helt klart tävlingsklara. Däremot så kan jag inte spåra med honom under svårare förhållanden och när jag inte är riktigt säker och trygg. Framöver nu kommer fokuset ligga på spår som andra förare har lagt, som jag inte har någon aning om var de går och som är lagda så att jag ska bli osäker (t.ex. med vinkel strax efter apport, i knepiga terrängavsnitt istället för naturliga stigar etc.). Jag kommer också försöka framkall nervositet genom att låta kritiska ögon gå med i spåret och videofilma med löfte om att lägga ut filmerna för allmän beskådan på bloggen. Nu ska vi spåra för min skull och inte för Sids.

Jag satte in Sid i bilen och samlade ihop mig innan jag la ett nytt spår. Den här gången la jag i branten längs med en backe, ett ganska kort spår med kort liggtid. Sen lät jag Sid frispåra och knallade bakom och njöt. Han är en fantastisk spårhund den lille, så otroligt häftigt att han håller spå bra tempo och så hög noggrannhet trots kort liggtid och utan någon som bromsar honom i linan.

Så, vi kanske inte ska glömma det dåliga spåret helt utan bara ta med oss lärdomarna därifrån.

Avslutar med några bilder på pojkarna som Stoffe har tagit. Anledningen till att det är fler spårbilder på Mojje är helt enkelt att han fick spåra med en fokuserad linförare och således vara fotograferbar under längre tid...