Kontrollerad  lek - Som hund och katt

Alla inlägg under maj 2010

Av Carro - 28 maj 2010 22:13

Pratade precis med Tomas i telefon och han och Charlotte åkte precis in i Forshaga kommun, så snart är de här! Insåg snabbt att halv elva-bussen in till Karlstad var körd, vilket var lika bra eftersom det inte gick någon. Tack och lov har Lina en alldeles underbar sambo som ställer upp och skjutsar in oss till Karlstad. Nu ser jag fram emot en helg av total avslappning och out of control. Det ska bli så härligt!

Av Carro - 26 maj 2010 13:10

Det är mycket nu, men ändå inte. Jag håller på att städa för fullt men har spenderat lunchen med att göra absolut ingenting. Tar tag i städningen efter lektionen igen. Nu ska jag i väg och ha samhällskunskap, muntlig redovisning på mitt miljöproblem. Sen kan vi stryka det från listan också. Yes!


   

Av Carro - 25 maj 2010 19:06

Hittade mitt, Börnis och Linas arbete om litteraturhistoria och skrattade så gott när jag läste min intervju med William Shakespeare att jag tänkte dela den med er:


William Shakespeare
Mannen, myten & mystiken

Jag träffar William Shakespeare en solig vårdag i april för att få svar på alla de rådande oklarheter till hans livshistoria. Han är en mystisk man, vilket tydligt förstärks där han kommer gående på grusvägen med kragen på den svarta kappan uppdragen i ansiktet. Vi sätter oss på The Pub och beställer någonting var att dricka innan vi börjar prata.

Jag väljer att inleda intervjun med den stora fråga som andra journalister kanske skulle väntat med till senare när pratet var igång och nödvändiga bakgrundsfrågor avklarats. Frågan är dock en så pass central del i den mystiska historia som råder kring William Shakespeare att jag ville att släppa bomben på en gång.

Varför teater? England såväl som du själv personligen var hårt drabbad av pesten som i hög grad förekom inom teatern, du tillhörde en samhällsklass som inte alls förknippas med sådana yrken och din familj var så pass förmögen att det knappast kunde ses som självklart för dig att gå den vägen. Men du lämnade din stad och din familj för att göra dig ett liv på scenen. Hur tänkte du?

Ibland är det bäst att inte tänka. Det är varken bra eller dåligt, men tänkandet gör det så.

Så det var alltså inte så att du tvingades fly Stratford på grund av de hatbrev du påstås ha skrivit till en viss Sir Thomas Lucy efter att han fått dig dömd till spöstraff?

William svarar att många som bär en värja fruktar folk som endast har en gåspenna i handen och tar en klunk av sitt rödtjut. När jag frågar honom om den berömda hjortjakten som han olovligt påstås ha utövat i Sir Thomas Lucys hjorthägn och som skulle vara orsaken till domen och hatbreven blir William svart i ögonen.

Någon jakt ägde alltså aldrig rum?

Du må vara så kysk som is, så ren som snö - du skall ändå icke undgå förtal.

Jag försöker locka ur den hemlighetsfulle mannen om det var någon annan typ av jakt han skulle utövat, men svaren är skickligt inlindade och jag får aldrig någon klarhet. Jag försöker ändå spinna vidare på ämnet men William visar tydligt att ämnet är slutdiskuterat.

Åter till teatern då. Hur var det att komma till London, inte känna någon alls och försöka slå igenom som skådespelare?

Att inte ha något är att inget kunna förlora.

Men är det sant att du inte försökte slå igenom som skådespelare, utan tog anställning att sköta adelsmännen vid teaterns hästar och fick hoppa in när det saknades skådespelare?

Gud har givit dej ett ansikte och du själv skapar dig ett annat.

När upptäckte du att du kunde skriva egna pjäser?

Ord, ord, ord. Nog vet man vad man är men inte vad man kan bli. Ingenting kommer av ingenting.

På frågan om han saknar sin familj svarar William att där den verkliga vänskapen finns krävs inga ceremonier. Det är tänkvärda ord men vad innebär de egentligen? Är William lycklig på teatern utan sin familj? Vad är egentligen lycka för en så stor, välkänd dramatiker? Williams svar på det är det mest uttömmande jag fått på hela intervjun.

Lyckan är som en parfym, vi kan inte stänka den på andra utan att några droppar faller på oss själva. Av samma tyg som drömmar görs av, vi äro gjorda. Låt oss börja med att död på alla advokater.

Advokater?

Det är en sak att bli frestad men en annan sak att falla för frestelsen. Vi kan inte alla vara mästare.


Vad är då din livsfilosofi?

Älska alla, lita på några få, handla inte fel mot någon.

Efterlever du den då?


Ännu har det inte funnits någon filosof som varit tålig då han haft tandvärk, hur skönt de än skrivit gudars språk och kallat nöd och smärta för intet.

Jag avslutar med att fråga varför han är känd att vara så hemlighetsfull, om det är en image som han har en långtgående strategi bakom eller är han bara sådan som person?

Tankar är gratis, å detta ingenting berättar allt!

Du tror inte att människor om 400 år kommer vara nyfikna på dig och ditt liv? Varför vill du inte ge de den kunskapen?

Helvetet är tomt och alla djävular är här, de ting vi begär är det större fröjd att jaga än att äga.


Jag känner mig nöjd då jag avslutar intervjun, ser William svepa det som återstår i hans glas och sedan bege sig vidare på Londons gator, kanske på jakt efter en ny musa. Det är när jag senare kommer hem och läser igenom mina anteckningar som jag inser att nej, vi vet ungefär lika mycket som tidigare. Och mer lär vi inte vi ut heller, av den store mästaren.

Av Carro - 25 maj 2010 18:50

Det blir inte så mycket hundsnack i bloggen nuförtiden eftersom Sid är hemma med husse och vi tvingats till träningsuppehåll i tre veckor. Det kan nog vara bra för både mig och Sid att få lite paus, landa i allt vi lärt oss tillsammans det senaste året och vara ännu mer taggade att träna vidare när vi ses igen.


I går var jag på föreläsning för Maria Hagström på temat "Bli en bättre tränare", en föreläsning som väckte mycket tankar kring hur vill jag ha det? Attityd, belöningsritualer och sinnesstämningar är några av de teman som togs upp i går. Kryp, apportering och tävlingsträning är några av de teman som jag fick väldigt mycket nya tankar kring. Jag återkommer om det i ett, eller antagligen flera, senare inlägg.


I övrigt är det full fart mot studenten. I morgon är allting klart. Allting. Sista muntliga redovisningen genomförs i morgon på eftermiddagen och sen är det inget mer pluggande.


Jag har spenderat i stort sett hela dagen med att städa, förutom förmiddagen då jag osv på soffan framför en film och njöt av regnet. Hundlöshet kan vara bra i vissa lägen! Köket och hallen har blivit rejält genomstädade, dels för att det behövs och dels för att underlätta kommande flyttstädning. Det var riktigt skönt att städa faktiskt. Nu har jag börjat sortera massa papper inför skolmaterialseldningen i helgen. Shit, vad mycket papper man fått under de här tre åren, ändå har jag redan slängt det mesta!


Snart ska jag och Börnis över till Lina och äta cheescake. Nu ska jag förbereda inför morgondagens redovisning, skriva rent lite saker och käka någonting innan jag drar. 


So long!

Av Carro - 25 maj 2010 00:06

Jag är rädd för barn.


Det skrämmer mig att de inte kommunicerar som jag, att jag inte kan fråga dem någonting genomtänkt utan att få någonting annat än spontanitet och känslostorm tillbaka. Det skrämmer mig att de är så obekymrade i nuet medan jag är fullt upptagen av morgondagen. Det skrämmer mig också att man inte kan be de om någon åsikt utan att få något annat än ärlighet tillbaka för att de aldrig tänker längre än näsan räcker. Och ni vet ju hur små näsor barn har.


Precis som i Rocky-serien av Martin Kellerman som fanns i häftet så blir jag helt annorlunda när jag är med barn.


Ur Rockyserien: ”Som vuxen håller man sig i skinnet när det raglar bebisar omkring en. I vanliga fall ramlar ju folk in i varandra hej vilt, men om det står någon som är 40 centimeter hög och precis lärt sig stå bredvid en så shejpar man ju upp sig. Jag tycker de borde ha bebisar istället för vakter på spybar. Ingen skulle slåss eller bli för full för man måste hålla koll på att inte vakterna drattar nerför trappen.”


I serien tycker Rocky och hans vänner att man ska barn som ordningsvakter inne på krogen, eftersom ingen vågar vara full och slåss i närheten av dem. Jag skulle vilja dra det ett steg längre, jag kan inte göra någonting i närheten av dem.


När jag lämnas ensam med ett barn blir jag torr i munnen, får handsvett och det enda jag kan få ur mig är ”jaha, har du haft det bra på dagis idag?”. Vilket är en fullständigt onödig fråga eftersom barnet inte är ett dugg intresserad av vare sig kallprat eller att berätta sin dags historia för en främling.


Det finns dock fyra undantag och det är mina fyra syskonbarn som jag älskar högre än livet själv, men jag är livrädd för dem också och framförallt för vad de kan göra med mig. Min bild här är ett lysande exempel på vilken effekt mina syskonbarn har på mig.


 


Bilden föreställer mig och min då 1 år gamla systerdotter Madeleine, mitt första syskonbarn och den första som utsatte mig för det här. Ni ser att mascaran rinner längs mina kinder och det är absolut inte Madeleines fel. Men ni ser väl också hur lycklig jag ser ut? Det är Madeleines fel. Och det skrämmer mig.


I den här relationen finns ingen muntorrhet eller handsvett och jag kan slappna av, skratta och prata om nästan vad som helst. Men det är bara den här relationen och absolut ingen annan som kan ge den här effekten, som kan få mig att vända från ledsen till glad på en femöring.


Jag tror jag vet varför jag är så rädd för barn, det är för att jag är så fruktansvärt avundsjuk. Jag skulle också vilja lida av fullkomlig brist på självkontroll, bara bry mig om vad som händer just nu, inte veta hur det känns att känna oro och bara njuta av de effekter jag kan ha på folk.


För om jag skulle kunna vara lite mer som mina syskonbarn och åstadkomma samma sak med människor runtomkring mig som mina syskonbarn gör med mig så skulle jag kunna rädda världen.


Kanske är barn fullkomligt medvetna om deras makt och det är därför de kan vara så bekymmerslösa som de är.


Eller så har de absolut ingen aning och det är det som gör mig så himla rädd.

Av Carro - 22 maj 2010 23:38

Thomas fick lägga ett spår till Sid idag, ett spår med åtta föremål, endast pinnar, och ett slut i form av Sids favorit - petflaska. Jag ville inte ha en aning om var spåret gick och jag ville gärna ha Thomas och praktikant-Madeleine med i spåret för att göra mig nervös.


Och idag hade jag fokus! Jag är så stolt över mig själv! Jag var fullt koncentrerad på Sids arbete, kände efter trycket i linan, lät honom slå och lösa problemen som uppstod, läste av nosläge och kroppshållning, lät inte linan trassla in sig och fick oss på så sätt att jobba tillsammans med exakt den ansvarfördelning jag eftersträvar i spåret.


Innan vi gick ut på spåret slog jag vad med Madeleine om hur många pinnar han skulle plocka in. Med tanke på torsdagens pinnstig så gissade jag på tre av åtta men garanterat slutet, Madeleine gissade på fem av åtta plus slut med tanke på mig tveksamma inställning. Vi kom in med alla pinnar men utan slut! Sid plockade sju och jag plockade en, så bra i kärnan låg han. Pinnarna belönades med varsin köttbulle, klapp och gos och hämta andan. Sid fick för det mesta plocka upp spåret spontant efter belöningen.


På ett ställe slog han en jättebåge precis där spåret korsade en bäck. Thomas hade gått snett över bäcken medan Sid hoppade rakt över och letade sig sedan runt tillbaka till spåret och kom upp på samma sträcka igen. Den gången analyserade han bättre och kom på rätt väg. Härligt!


Slutet gick han över, men jag såg det och plockade upp det och belönade. Efter ett så fint spårarbete förtjänade han sin petflaska trots att han inte plockat upp den själv.


Det här var precis den minnesbilden vi behövde inför vårt tre veckor långa träningsuppehåll. I morgon åker Sid hem till Fredrik och ska vara med honom mina sista veckor i skolan och medan jag är i Grekland. Sen jäklar ska vi spåra igen, svårare och svårare för linföraren!

Hund · Sid · Spår
Av Carro - 22 maj 2010 23:15

I torsdags var det som sagt spårdag med skolan, den sista heldagen i skogen tillsammans :( Jag hade med båda pojkarna och båda pojkarna fick spåra.


Sid fick börja med ett pinnplockningsspår som legat två- tre timmar. Jag ville inte fokusera på spårarbetet utan just på själva pinnplockningen. Det gick sådär, 5 av 9 pinnar plockade, vet inte om man kan tillämpa 80%-regeln i den här situationen, men särskilt stabilt kändes det inte.


Mojjes spår var ett långt spår med tre vinklar, gick ungefär som ett O fast med startpunkt och slut en bra bit ifrån varandra. Trots minst 25 graders värme, kalhygge och att han inte är så spårerfaren så gick han som en stjärna! Jag la små lådor med korv och en pinne ovanpå, varannan gång kom han med pinnen och varannan med lådan vilket helt klart får ses som kanon! Han jobbade jättebra, fick några tapp på slutet men hittade tillbaka bra, hade ett bra tempo och klarade bäckövergångar och hoppande grodor i spåret betydligt bättre än den som gick bakom (jag). Duktig Moj!


Sid skulle få ett ordentligt spår på eftermiddagen, planen var att lägga ett riktigt långt och låta det ligga minst en timme, helst längre. Problemet var väl att resten av gruppen inte riktigt höll med utan ville hem så fort som möjligt. Jag borde ha gått en sväng och samlat ihop mitt fokus innan jag släppte på, men istället så gjorde gjorde jag ett stressigt spårpåsläpp där jag glömde bort att läsa av hunden. Han valde rätt riktning men mina tankar var någon helt annanstans i en skog som såg precis likadan ut överallt. Sid spårade på i jättebra tempo och med tryck i linan men jag började bli osäker på om vi verkligen var rätt. Istället för att bara spåra på i blindo och hoppas på det bästa tog jag av honom från spåret och tänkte släppa på honom nere vid en bäck och låta honom enbart gå sista sträckan till slutet. På vägen ner till bäcken måste vi ha korsat spåret för han tog upp det och drog iväg. Jag hade dock ingen koll på om det var framspår eller bakspår utan var helt vilse. Kallade tillbaka honom, selade av och åt lite godis tillsammans istället.


Jag blev så besviken på mig själv av flera anledningar. Att jag ännu inte lärt mig hitta fokus i pressade situationer efter alla år som jag jobbat för att bli bättre på det, att jag lät mig påverkas och bli stressad och att jag överhuvudtaget släppte på spåret trots att jag var så stressad. Med all stress som är i skolan just nu så är jag väl inte världens mest stabila nu heller så att försöka hitta tillbaka till fokuset sådär mitt i var ju inte heller att tänka på.


Det positiva är att det gav oss ett väldigt bra kvitto på vad vi behöver träna på. Sid kan spåra, på den punkten är vi helt klart tävlingsklara. Däremot så kan jag inte spåra med honom under svårare förhållanden och när jag inte är riktigt säker och trygg. Framöver nu kommer fokuset ligga på spår som andra förare har lagt, som jag inte har någon aning om var de går och som är lagda så att jag ska bli osäker (t.ex. med vinkel strax efter apport, i knepiga terrängavsnitt istället för naturliga stigar etc.). Jag kommer också försöka framkall nervositet genom att låta kritiska ögon gå med i spåret och videofilma med löfte om att lägga ut filmerna för allmän beskådan på bloggen. Nu ska vi spåra för min skull och inte för Sids.


Jag satte in Sid i bilen och samlade ihop mig innan jag la ett nytt spår. Den här gången la jag i branten längs med en backe, ett ganska kort spår med kort liggtid. Sen lät jag Sid frispåra och knallade bakom och njöt. Han är en fantastisk spårhund den lille, så otroligt häftigt att han håller spå bra tempo och så hög noggrannhet trots kort liggtid och utan någon som bromsar honom i linan.


Så, vi kanske inte ska glömma det dåliga spåret helt utan bara ta med oss lärdomarna därifrån.


Avslutar med några bilder på pojkarna som Stoffe har tagit. Anledningen till att det är fler spårbilder på Mojje är helt enkelt att han fick spåra med en fokuserad linförare och således vara fotograferbar under längre tid...


           

Bilder · Hund · Sid · Spår
Av Carro - 21 maj 2010 16:16

Jag vet inte vad det har varit med bloggplatsen den senaste veckan. Jag har haft fullt upp så enda bloggtiden jag haft har varit på kvällarna och då verkar det vara helt omöjligt att blogga. Sidan har inte kunnat visa sig, det har hackat och kommit upp halva sidor eller inte gått att logga in överhuvudtaget.


Nu har jag precis kommit hem från mitt absolut sista prov och fick äntligen tid att blogga! Det var klockan två, som ni ser är klockan strax efter fyra när detta publiceras. Surt! Åker in och ut, in och ut och "sidan kan inte visas". SUCK! Kopiera, klistra in funkar inte heller. Nu hoppas jag det kommer iväg.


Jag och Sid har en guling på besök den här veckan, men ingen korthårig liten Mr Confused utan en lockig Mr Gosig Retriever. Mammas och pappas Mojje bor här till i helgen. Alla på skolan säger att jag har varit knäpp som tagit hit två hundar den här veckan som har varit så fullsmockad med saker att göra. Själv tycker jag det har varit perfekt eftersom de haft sällskap och stimulans av varandra.


En veckorapport då:


Måndagen spenderade jag i bilen från halv sju på morgonen. Åkte hemifrån till Karolinska för min årliga kontroll av hjärnan. Jag har haft epilepsi och måste få läkarintyg varje år för att få behålla mitt körkort. Precis som förra året var hjärnaktiviteten precis som den skulle vara och det var ju skönt att höra. Jag får härja ute på vägarna ett år till alltså.


Efter hjärnkontrollen åkte vi direkt vidare till skolan (35 mil) och satte mig och skrev oförberett prov i personlig försäljning. Det gick bättre än vad jag väntat mig, vilket var skönt.


Måndagkvällen spenderades i Sunne för att hålla valpkurs. Under tiden var Mojje hemma hos Börnis som kom med ett av de mest sanna citat någonsin: "En retriever löser alla världens problem genom att vifta på svansen". Så sant och så sunt, jag börjar faktiskt vänja mig vid Mojjes obeskrivliga glädjerus som han får lite nu och då.


I tisdags hade vi redovisningar av våra projekt inför ettorna och tvåorna på skolan. Det gick jättebra och jag hoppas jag lyckades inspirera lite. På kvällen var det dags öfr mösspåtagning och festligheter nere vid älven. Jättemysigt och trevligt, en alldeles lagom kväll och uppladdning inför alla festligheter som börjar nästa helg.


Onsdagen var lugn på skolfronten, hade lite betygssnack och så muntlig diskussion i hundavelskursen. Min grupp hade jobbat med tervueren, malinois (vem kan det ha varit?) och hollänsk herdehund, det var roligt att vi hade liknande raser med liknande bekymmer även om alla presenterade olika dilemman. Tyckte det var jätteintresssant att höra resten av gruppens funderingar och även tänka till kring de frågor man fick om sitt eget arbete. Jag gillade verkligen den här examinationsformen, synd att vi snart ska sluta annars hade jag rekommenderat den till fler uppgifter.


På onsdagkvällen filmade vi klart det sista inför vår cabaré som vi ska visa upp under studentveckan och sen var jag och Börnis och fikade hos Lina och Glenn. Mojje fann sig snabbt tillrätta i den nya flocken med Linus och Trazzel. Han och Trazzel verkade finna varandra direkt, fågelhundar emellan vet ni. Leker precis likadant gör de också, fast jag tror Trazzel saknar den riktiga guling.


Igår var vi i skogen hela dagen och spårade. Jag tänkte återkomma om det i ett eget inlägg. Stoffe tog massa bilder på hundarna, både under spårningen och porträttbilder. Jag bjuder på några favoriter här, totalt oredigerade och jag ser ut som om jag inte sovit på flera dygn, men jag tycker de är så fina! TACK Stoffe! Fler bilder kommer.


På kvällen igår var det mitt sista tillfälle på valpkursen eftersom jag åker till Örebro och håller kurs i helgen. Jag kommer sakna våra rottweilervalpar men lovar att hålla koll på dem i framtiden.


Idag har jag som sagt skrivit mitt sista prov här på skolan. Skönt! Nu är det bara två muntliga uppgifter kvar plus att jag ska skriva APU-utvärderingar och en artikel till brukshunden. På onsdag kväll nästa vecka borde allt plugg vara klart, tror ni jag längtar?


Snart åker vi vidare mot Örebro för att hålla kurs och sen åker hundarna hem. Det kommer kännas konstigt att vara hundlös i två veckor, men det är den enda vettiga lösningen. Hoppas vädret blir bättre i helgen än vad det är nu så man är sugen på egen träning efter kursdagarnas slut. Jag hoppas kunna tvinga ut Thomas i skogen och lägga spår...


Avslutar med lite bilder från igår, so long!


 


     

       

Bilder · Hund · Sid · Skola · Vardag

Carro, 22.
hundIDiot ut i fingerspetsarna.
www.hundid.se http://www.hundid.se
http://carro.hundid.se

Kalender

Ti On To Fr
         
1
2
3 4 5 6 7 8 9
10
11 12
13
14 15
16
17
18
19
20
21 22
23
24
25 26
27
28
29
30
31
<<< Maj 2010 >>>

Hundtränaren

Senaste inläggen

Ebba

Photobucket

Mikroblogg

Sid

Photobucket

Kategorier

Nebbie

Photobucket

Arkiv

Sök i bloggen

Askari

Photobucket

Länkar

hundID

Photobucket

Fråga mig

2 besvarade frågor

Besöksstatistik

Tidigare år

RSS


Skapa flashcards