När Thomas (Mohlin) fick höra att jag skulle skaffa malle var hans första kommentar "börja med apporteringen tidigt". Det gjorde jag också, genom att bygga upp kamplek och regler kring denna (t.ex. dra emot oavsett vad jag gör, inga tassar på mig, ha en bra attityd utan att bli kampgalen, släpp på "tack"). När jag sen började med den mer formella apporteringen, eller rättare sagt att gripa och hålla olika typer av föremål, trodde jag till en början att det skulle gå som en dans.

Han hade klippgripanden, höll stadigt som om han fått tag i det finaste han någonsin kunde tänka sig och hade en underbar attityd. Men det går åt fel håll! Ju mer jag försöker pressa på att gå vidare desto sämre blir resultatet och apporteringen är numera ett moment där jag mest känner mig frustrerad och uppgiven.

Med Sid provar jag mig fram med nya tillvägagångssätt som jag inte jobbat med från början med varken Ebba eller Askari och det kanske är just det, att vara ute på lite osäker mark där man inte har hela bilden riktigt klar för sig, som gör att jag blir dålig i min kriteriesättning.

Visserligen har vi inte fått till många kvalitativa pass, men jag tycker ändå att känslan borde peka åt ett annat håll. Det borde kännas som om vi är på väg åt rätt håll och jag borde mer och mer kunna se beteendet utvecklas mot någonting användbart. Samtidigt vet jag att den här , som jag ofta kan känna när jag inte riktigt får till saker och ting som jag vill ha dem, ofta vänder med mer träning, bra utvärderingar och mycket eftertanke.

Det ska bli härligt att komma in i en hall i morgon och träna loss för glatta livet. I morgon ska vi tävlingsträna, träna fritt följ, leka och komma tillbaka med leksaker och träna framförgående. Vi ska även försöka få till lite apportering och hopp-stå utanför Mariaträningen för att känna efter vad vi ska ta upp på onsdag.

Jag återkommer med rapport!