Jag och Sid kom precis in, stelfrusna och iskalla, efter att ha tränat framåtsändande i djupsnö. Jag blir riktigt stolt över mig själv och mina egna tränarfärdigheter som lyckats få hans förväntan framåt/bortåt och att han accelererar på prassel från jackan istället för att vända runt och titta efter belöningen.

Det var dock väldigt kallt att kasta tross som legat i snön utan att ha vantar på händerna. Korkat...

Nu är husse hemma, snart ska vi åka och pussa på pälsbarn.

Trots att Sid är uppvuxen och har levt med katter från den dagen han föddes så hatar han dem, djupt och innerligt. Problemet har inte märkts så mycket tidigare, vi hade ju alltid han och Ebba isär med kompostgaller emellan och då kunde katterna gömma sig i Ebbas del av huset och de störde inte varandra. Nu går Sid lös i hela huset och katterna likaså. Ingen större fara när man bara är hemma över helgen, katterna har lärt sig att hålla sig undan när det gula monstret är hemma. Nu är vi dock hemma en hel vecka och det märks att det är dags att ta tag i saken.

Tidigare har vi kört skvallerträning på katter. Så fort de och Sid har kommit i varandras blickfång har Sid fått belöning och om Sid någon gång skulle få ett utbrott har de varit lätta att bryta. Ibland har han fått en känga av katterna.

I början på veckan såg jag att Sid, samtidigt som han skällde på katterna, slängde sneglande blickar på mig. Uppenbarligen har skvallerträningen inte gett önskvärt resultat. Jag tänkte släppa det helt några dagar och se om djuren kunde reda ut det själva, antingen genom att katterna fick tillämpa värsta sortens positivt straff medan jag visslnde kunde titta åt ett annat håll eller genom att Sid helt enkelt kunde vänja sig vid de små lurviga djurens existens.

Det har inte gett önskvärt resultat, eftersom katterna helt slutat utdela klös och fräs utan bytt strategi till att blåstirra på mallebarnet och liksom hoppas att stormen ska gå över (ungefär som jag själv). Det beteendet har inte alls haft någon effekt på Sid, som snarare triggats av det. Tack och lov så har katterna inte valt flykt som bästa lösning, i så fall hade vi kommit ännu längre ifrån en lösning och fått en kattjägare till på köpet.

Idag började vi med motbetingning istället, hundra procent tvärtom mot veckans tidigare strategi (som jag ändå inte lagt sådär överdrivet mycket tillit till, men det hade varit så skönt om det funkat så man måste ju prova!). Sid älskar kattmat, och Kråkan likaså, så jag började redan i morse med att slänga ut en näve kattmat på köksgolvet en gång i kvarten och lät djuren äta tillsammans. Sid var extremt tveksam, blev väldigt, väldigt lång i kroppen i sin jakt efter de godbitar som låg närmast Kråkan. Kråkan hade inga hämningar utan smaskade på och rörde sig närmare och närmare Sid, som reagerade med att röra sig längre och längre från henne. 

Efter morgonpromenaden mötte vi Katten på garageuppfarten och jag gjorde samma sak då. Istället för att koppla om till halsband och köra nosduttar och skvallerträning hela vägen in så kopplade jag loss och slängde ut en näve frolic nedanför trappen. Katten var totalt ointresserad, Sid käkade glupskt men med stenkoll under bilen dit jag antar att Katten tagit sin tillflykt.

När vi kom in mötte Kråkan oss som vanligt i hallen men istället för att jaga iväg henne slängde jag ut en ny näve frolic i hallen. Katt och hund knaprade glatt, Kråkan älskar frolic över allt annat.

Efter nästa promenad stannade Sid i hallen utan att ge Kråkan så mycket osm en blick, vilket resulterade i en ny näve på golvet.

Nu har vi det ganska lugnt. Kråkan har gått och gömt sig någonstans så det blir inga godbitar på golvet nu. När hon kommer fram igen har jag godbitarna redo för ett nytt pass. Får se om det räcker med kattmat eller om vi behöver uppgradera till något godare.

Mitt mål för den närmaste tiden är att Sid ska äta godbitarna med hög svans och normal kroppshållning. Det är första gången jag provar att jobba med motbetingning på det här sättet, ska bli spännande att se om det ger resultat.

Tills vidare.