12 pass har det blivit idag, det får väl räknas som godkänt ;) Det går framåt också, vilket väl får räknas som ännu mer okej. Vi kommer inte så mycket framåt utan kryper mest runt på stället. Jag måste försöka få det filmat nån dag för det är riktigt gulligt. Det känns som att det kan bli riktigt bra.

Sid orkade inte riktigt fullt ut alla sina pass idag, märkte att koncentrationsförämågan gick ner mot slutet. Men vi tränar på. Usch vad tråkigt det är med signalkontroll.

Varför blir det en vit rand runt den första bilden i animeringen? Och varför blir bilderna i sååå dålig kvalitet när man sparar dem i .gif? Irriterande.

Jag har lagt in min Twitterblogg i menyn här till vänster (under menyrubriken "Mikroblogg"). Kan ni se den? Jag ser den nämligen klart och tydligt med alla uppdateringar, men Lina kunde inte se den och vi har samma webläsare. Jag tycket det var lite skumt... Ser ni den?

Båda hundarna har fått fyra pass var nu när jag kom hem. Fyra gånger två borde bli åtta som gånger max tre minuter inte borde bli mer än en halvtimme. Varför har jag tränat i en timme då? Jag skyller på att hundbyten och godbitsfix m.m tar tid men egentligen vet jag att jag tränat alldeles för långa pass. Bakläxa.

Askari har fått krypa alla fyra passen och ja, det går helt okej. Nu jobbar vi med helt frivilliga kryp. Jag har använt targetstick (fast) för att få in bakbensrörelser från sida till sida och förra veckan körde jag ett par pass med godbitar i handen för att få ner tempot och lite lugnare. Intensiteten blir fortfarande på tok för hög ibland, framförallt mot slutet av ett treminuterspass. Jag måste vara jättenoga med att köra korta kryppass, helst inte mer än en och en halv minut. Jag friar mycket så han får upp och röra på sig. När intensiteten går upp kommer båda bakbenen på samma gång, det blir lite frustrationspip och nys och fnys. Inte alls den attityd man vill ha. För det mesta har han dock krypit riktigt bra, jag har stått på knäna och belönar i normal huvudhöjd (alltså inte nere mellan frambenen som många verkar göra). Jag tycker att en för låg huvudrörelse ger för mycket framvikt och då åker baken upp. Jag klickar och belönar också alla tyngdförflyttningar, d.v.s när han lägger vikten bakåt eller lägger vikten under sig. Försöker tvinga mig själv till att fortsätta tänka precision trots att vi ska tävla om några veckor.

Sid har fått träna utgångsställning, sitt och stå och det går bra. Har inte så mycket mer att säga där mer än att det är skamligt hur kort vi har kommit i lydnadstränandet. Han har fruktansvärt härlig attityd i alla fall och börjar bli en shapingklok hund. Härligt att verkligen se hur hjärnan går på högvarv. Tycker synd om människor som lockar in alla lydnadsbeteenden och aldrig får se det där, när hunden ser alldeles shejpig ut. Sid är också en väldigt, väldigt söt valp. Jag har svårt att tro att världen någonsin skådat något sötare.

Nej, ska väl ta och plugga lite även om det bär emot. Tror provet idag gick helt okej men inte alls så bra som jag förväntat mig.

So long!

Tittade lite på plastikkirurgerna på TV4+ i går kväll och blev så fruktansvärt upprörd. Nioåriga Hampus tyckte att han hade för stora öron och skulle förminska dem och göra dem mindre utstående. När de tittar i spegeln och kirurgen visar Hampus hur hans öron skulle kunna bli säger Hampus att "sådär vill jag inte ha det, jag ser ut som en tjej!". "Nej, det är JÄTTEfint, såna här öron skulle jag vilja ha!" säger kirurgen då. När den NIOåriga pojken sen ligger på operationsbordet och gråter och skriker att han inte vill opereras, så kämpar både kirurgen, sjuksköterskorna och MAMMAN för att han ska ta sitt förnuft till fånga. Hampus gråter att han vill hem, men de fortsätter tjata på honom. I trailern för nästa avsnitt ser man Hampus gråtandes "varför gjorde jag den här operationen?", antagligen hade han jätteont.

HUR kan man utsätta sitt barn för något sånt här? Hur kan man som förälder uppmuntra sitt barn till att göra en plastikoperation och dessutom tjata på det när det uttryckligen säger att det vill åka hem och inte vill opereras? Vart är samhället på väg när en jättesöt, nioårig pojke vill plastikoperera sig?