Kontrollerad  lek - Som hund och katt

Alla inlägg den 24 september 2009

Av Carro - 24 september 2009 20:58

Jag älskar verkligen den här bilden på min brorson. Man skulle kunna skriva en hel bok om den här lilla pojken bara utifrån den. Jag har ägnat hela kvällen åt att leka med bilden på olika sätt och här får ni två resultat. Nu saknar jag Samuel jättemycket, det var länge sen jag träffade honom.


   

Original


 

Skitig, förstörd och färgmanipulerad. Lite grungekänsla.


  

Ökade kontraster, skuggade ögon med förstärkta mellantoner och massa dimma.

Av Carro - 24 september 2009 16:09

Han är verkligen ett riktigt lyckopiller den här lilla. För vem kan vara ledsen och uppgiven och klaga över den förbannade kursen biologi B som man tydligen måste läsa, när man har en sån här liten kille som livet bara leker för hela tiden? Nog för att han kommer ge mig mina första gråa hår, har humör som en trotsig treåring, är mer högt än lågt och utan någon tillstymmelse till självbevarelsedrift så är han bara så go. Just idag känner jag mig verkligen stolt över allt jag lyckats lära honom och över den trygga individ som han verkar vara påväg att bli. Såna känslor vill jag spara och plocka fram när allt känns som igår, då det kändes som om jag inte kommit någonvart alls.  


Ond...






Och alldeles underbar... 

Sid
Av Carro - 24 september 2009 13:19

Nu har vi precis avslutat två dagars lydnadsträning med Heidi Billkvam och jag pustar ut efter lunchen och laddar för eftermiddagens orienteringsutmaning. Det är full rulle just nu.


Heididagarna har gett väldigt mycket tankar. För det första måste jag fortsätta imponeras av vilket härligt folk dessa norrmän är! Så lättsamma och trevliga, väldigt okomplicerade människor. Jag som inte riktigt är så förtjust i att träna för instruktör eftersom jag får sån jäkla prestationsångest kunde koppla av och det är bra betyg!


Heidi jobbar ju inte hundra procent klickerskt utan med en hel del hjälper och stöttning, men ändå med en baktanke om att hundarna ska vara aktiva och när de är aktiva så blir jag som förare aktiv, vilket ju är klickerskt om något. Hon lägger in mycket galskap i belöningar vilket alla som känner mig vet att jag gillar. Hon la också in väldigt mycket galskap i inlärningen vilket jag däremot inte vet om jag kan ta till mig rakt av. T.ex så valde hon gärna att belöna halvdåliga repetioner för att ge hunden en bra attityd till nästa repetion, något som är nästintill fysiskt omöjligt för mig att göra.


Vi jobbade med fria följet första passet. Jag ville ha honom tajtare i vändningarna eftersom han har en förmåga att svaja ut ju längre vi sträcker tiden. Där var Heidis första tips att bara våga låta det bli fel. Kör lnåga sträckor inemellan och låt honom svaja ut, men belöna igen när han kommer tillbaka. Tidigare har jag ju brutit och gjort om från början men det har alltså resluterat i att jag blivit aktiv när han blivit passiv (svajat ut). Hon tyckte hellre jag skulle gå vidare och bli aktiv när han återigen valde att bli aktiv (kom tillbaka tätt intill). Jag gillade det resonemanget och tror det kommer fungera bra på guling. Han har ju en förmåga att se alla aktiviteter hos mig som belöningar, lättbelönad som han är.


Sen jobbade vi med vändningarna och framförallt heltomvändningarna där problemet var som värst. Precis som jag hört tidigare (det är ett genomgående problem på mina hundar) så genomför jag vändningen för snabbt. Med ett lugnare tempo, långsammare fotförflyttning och bättre förberedelser så fick vi snabbt ordning på dem. Positionen i övrigt tyckte hon var tiamässig och den kändes verkligen ruskigt bra. 


Andra passe jobbade vi med apporteringen som genomsyrats av slarv i upptag, ingång och avslut. Självklart genomförde han en perfekt apportering när vi skulle visa upp det hela och jag fick stå med lång näsa och försöka förklara att den faktiskt egentligen är ganska dålig. Här löste vi det på ett helt annat sätt mot vad jag hade gjort. Jag har haft en tanke om att dela upp momentet, belöna upptagen med släpp på klick och direkt i belöning hos mig samt jobbat mer på håll-fast-ingång-håll-fast-ingång parallellt. Mer lugn och ro helt enkelt. Heidi tyckte mer galskap! Jag fick vända och springa när Askari var påväg ut till apporten. då såg Askari ut som ett stort frågetecken. "Hallå? Var ska du? Jag tänkte hämta apporten men har du något annat förslag därborta så tar vi väl det då!" Jag blev passiv och väntade på att han skulle börja tänka på apporten igen och fortsatte då springa från honom. Han hade nu inte tid att hålla på och lsarva vid upptaget utan grep och vände direkt mot mig. Jag såg ju inte upptaget själv men jag får lita på mina klasskamrater. Blir det för mycket galskap skulle vi tona ner det igen och gå tillbaka till min ursprungstanke för vi fick ju väldigt mycket mer tugg med det här tillvägagångssättet. Vi får ta en apportering senare ikväll och se vad som sker. 


Gjorde också apporteringar där jag medan han sprang ut till apporten backade undan så han fick springa längre på tillbakavägen. Bra tempo in, ut och på upptaget men tugget kvarstod och slarvet vid avslutet likaså.Men vi får se var det leder.


Sen gjorde jag misstaget och bad att få träna fjärr när varken jag eller Askari hade särskilt mycket koncentration eller ork kvar. Det är en dum undanflykt men det blev verkligen dålig träning. Askari såg mest ut som ett frågetecken och gjorde sega, oengagerade skiften. Heidi trodde absolut att det var det omvända lockandets fel medan jag inte riktigt kan se någon skillnad mellan omvänt lockande och hennes "bra, bra, sitt, stilla, sitt, bra". Alltså, en skillnad ser jag ju men inte riktigt att det ena skulle vara mer hjälp än det andra. vårt huvudsakliga problem i fjärren är ju att han gör allt på en gång, inte att han är låst i marken.


IPO-Anna tyckte han såg tryckt ut och föreslog att jag skulle dra upp honom mer i drift när jag tränade skiften och gärna låta honom skälla på en leksak eller på mig innan jag tränade. Hon skulle visa det lite närmare, men hon påstod att med mer drift skulle låsningarna lossna och hon trodde det kunde vara bra för hans lilla hjärna. Frågan är, vill man ha drift i fjärren? Är fjärren verkligen rätt moment att ha hög förväntan, enorm intensitet och en förstärkningshistoria med skall inblandat? Och är mer galskap verkligen receptet när vårat egentliga problem inte riktigt yttrade sig idag?


Nej, för trots att malinutten var måttligt trött idag så ser jag ögonen snurra och hjärnsubstansånga pysa ut genom öronen när man skäller igång honom. Och nog för att jag vil l ha attityd, men inte sån attityd. Jag vill inte att helheten ska lida för detaljerna men inte heller tvärtom. Jag är detaljmänniska och precisionsmänniska in i minsta detalj vilket återspeglas i allt jag gör och nej, jag tänker nog inte ändra på det. För visst kan det va roligt att ha en hund som gör en riktigt tassig och "på tårna"-fjärr men som fortfarande håller sig på ungefär samma ställe, ser jäkligt rolig ut och får 8,5. Men neeej, jag vill ha en hund som är lugn och fokuserad med spetsade öron som utför skiftena med lugn, ro och koncentration med bakbenen blickstilla. För mig är det där utmaningen ligger, för jag vet att mina hundar har kul på träningsplan. För mig finns det ingen utmaning i att få en malle (eller hund överhuvudtaget) att hetsa sig igenom ett lydnadsprogram. Man kan säkert komma till SM och lydnadschampionat med en hund som gör det också, men utmaningen för mig ligger i att få en hund som kan göra både klockrena inkallningar, apporteringar och framåtsändanden i full fart och klockrena fjärrdirigeringar, vittringsapporteringar och dumrutor med lugn och fokus.


Jag tycker det är otroligt roligt att träna detaljer, finslipa på såna där små grejor som gör det lilla extra. Och det ger mig en otrolig kick att se de där detaljerna komma fram och lägga extra krydda till våra utföranden på tävling. Precis som jag älskar att photoshopa, skriva eller koda och få en kick när jag ser resultatet i en helhet, eller att plugga stenhårt och se resultatet efter uppgifter och skrivningar. Jag är en detaljmänniska helt enkelt och det är nog ingenting jag kommer kunna ändra på. Lydnad för mig är fortfarande de fem P:na som jag och Stoffe skrattade åt när vi kom på den där lydnadsträningen för så länge sen. Passion, position, precision, prestation, perfektion. Utan att tumma på helheten så klart. Och utan att det inte längre är roligt för både hund och förare.  Det är mitt sätt och det kommer jag inte släppa på förrän jag som sagt märker att det går ut över helheten och det roliga i träningssituationen.


Det jag vet att jag behöver bli bättre på är att verkligen sträva mot ordentliga framsteg som ska vara så tydliga att de syns. Jag har en väldigt stor förmåga att bara träna, träna, träna och få alldeles för mycket kvantitet istället för kvalitet. Det kan aldrig skada att påminna sig om dessa:


Går det inte framåt på tre pass - byt strategi.

Går det bakåt i två pass - byt strategi.


Det tvingar mig att utvärdera mina pass och verkligen tänka igenom varför och hur jag tränar. Vad gav det här passet och vad ska jag göra nästa gång för att det ska gå ännu bättre? Och kanske framförallt: kommer det ge någonting att sticka ut och träna nu? Vad behöver jag träna egentligen?


Nej, nu är det dags för orientering. 


Carro, 22.
hundIDiot ut i fingerspetsarna.
www.hundid.se http://www.hundid.se
http://carro.hundid.se

Kalender

Ti On To Fr
  1
2
3
4
5
6
7
8 9 10
11
12
13
14
15
16 17
18
19
20
21 22
23
24
25
26
27
28 29
30
<<< September 2009 >>>

Hundtränaren

Senaste inläggen

Ebba

Photobucket

Mikroblogg

Sid

Photobucket

Kategorier

Nebbie

Photobucket

Arkiv

Sök i bloggen

Askari

Photobucket

Länkar

hundID

Photobucket

Fråga mig

2 besvarade frågor

Besöksstatistik

Tidigare år

RSS


Skapa flashcards