Efter en lång dag med tränarutbildning ute i solen kände jag mig helt död. Var väldigt träningssugen efter att ha tittat på de andra hela dagen, men huvudet var inte riktigt i rätt modus (där kom det igen!) för att få till ett bra träningspass. Bestämde mig för att dyrka det fina vädret och fira att det är ljust ända till över åtta genom att gå en längre promenad. Tomas och Fanny brukar gå genom en skog där jag ännu inte provat att gå, men idag var det dags.

Tomas hade precis gått en runda och ställde upp och ritade karta över området. Jag visade redan där prov på min brist (obefintlighet) av lokalsinne genom att inte hänga med alls, tillslut kändes det som om jag hade grepp om vägen i alla fall och tänkte att jag ju bara kunde följa Tomas fotspår ifall jag inte hittade.

Sagt och gjort så begav jag och Ebba oss iväg ut i skogen. Fick till jättemycket bra träning på vägen bort till skogen med intressanta spår och doftfläckar så jag var nöjd och glad.

Kom in i skogen och såg mycket tydligt Tomas fotspår. Jag tänkte att det var väl lika bra att följa de från början så jag inte tappade bort mig, så som en riktig jägare på eftersök kastade jag mig in i skogen (med den enda lilla detaljen att jag följde Tomas bakspår eftersom han gått åt andra hållet).

Vi kom fram till en liten skogsstig där det gått andra människor och spåren delade sig litegrann, men jag tyckte att "det här känns rätt" och fortsatte efter några fotspår längre in i skogen. Svänga vänster kändes rätt och de fotspåren såg stora och bra ut, så det blev säkert jättebra.

Mhm, det där med att "kännas rätt" kanske inte alltdi är så bra. Framförallt inte när man redan har vanan inne att lägga hundrametersspår till hunden i över två timmar tack vare att jag inte hittar tillbaka samma väg ens där... Men fotspåren såg som sagt stora och bra ut, gick åt fel håll och tre hundar såg ut att ha skuttat och farit omkring bredvid.

Ju längre in i skogen jag kom, desto mer undanflykter kom upp i huvudet för varför fotspåren inte längre följde det mönstret. De såg äldre och äldre ut (men nu hade det ju gått ett bra tag sen Tomas gick där eftersom han gått åt andra hållet), de gick ibland åt samma håll som mig (men han kanske blev tvungen att vända om en bit...), de tre hundspåren reducerades till ett (de andra hade säkert sprungit in i skogen) och så vidare...

Efter en bra stund, några älgkadaver och flera "Ronja-Röverdotter-med-foten-hos-rumpnissarna-händelser" så gav jag upp. Mitt i skogen med fotspår åt alla håll och inte ett enda hundspår konstaterade jag att jag inte är så värst haj på det där med eftersök och ringde Fanny och frågade var 17  jag var nånstans. Hade passerat en hästgård och genom en hästhage mitt i skogen och stod nu med ett gult hus synligt på höger sida, en skogsbacke ner och massa, massa tät skog bakom mig. Hm...

Tomas konstaterade att jag antagligen var vid Mörk, ca 4 kilometers bilväg från dem. Mörkret började falla och hela jag kändes redan som överkokt spaghetti (framförallt eftersom jag varit en hel dag i strålande sol). Jag tog mig ner till en grusväg och började gå för att ta mig ut till asfaltsvägen där Tomas kunde komma och hämta mig. När jag kom ner på grusvägen förstod jag verkligen min systers känsla av att gå på en grusväg och inte veta om man kommer längre in i skogen eller närmare stora vägen. Tack och lov såg jag snart lyktorna från Tomas bil, han hittade en trött och (som vanligt) förvirrad praktikant med en hund som säkerligen hade "the time of her life" (levde väl fortfarande på att få ha sniffat på älgkadaver och alla andra nya, trevliga dofter som finns i skogen).

Behöver jag säga att det var skönt att få sätta sig i en varm bil? Kom tillbaka till gården och tittade på kartan var jag hade varit någonstans och genom skogen var det inte SÅ långt, men man ska ju hitta också. Nästa gång ska jag safea (hur sjutton stavar man det på svengelska?) lite mer, tror jag gick på tok för djupt innan jag svängde. Kan ju dessutom tillägga att tanken var att jag skulle komma fram nån kilometer till vänster om stället där jag gick in, men kom alltså fram ungefär 4 kilometer till höger istället. Önskar mig en gå-GPS, det är välbehövligt (för mig, inte för Ebba kanske som med all säkerhet njuter av att vara bortvirrade i skogen ett par timmar).

I morgon tar vi sovmorgon!

God natt! 

 

mamma

30 mars 2009 10:04

Kan du lova att du bara går kända stigar. Jag har ingen lust att läsa i tidningen att en förvirad svenska gått vilse i storskogen.
Kram och puss, mamma

 

Kloka storasystern

30 mars 2009 14:50

Alla kända stigar är okända ifrån början, lilla mamma.

http://www.familjenkaos.dinstudio.se

 

Thomas

31 mars 2009 23:57

"Storskogen" er ikke så stor at man kan gå vilse i den på ordentlig.... ;)
Den ligger mellom to store veier + E6en.

http://www.klickerklok.se

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Jag använder den gröna bollen "Everlasting Fun Ball" som aktiverings- och belöningsboll till både mina egna och dagisets/pensionatets hundar. Den heter "everlasting" och hittills har jag ingenting att säga emot det namnet, trots att jag provat den på...

En titt in i min vardag hittar du här och här. En titt in på dagis hittar du här. Trevlig läsning!   Vill ni läsa inläggen direkt kan ni följa min nya blogg på www.hundid.se   Hoppas vi ses och hörs! ...

Jag och Kaj har påbörjat vår agilitykarriär på riktigt genom att ta privatlektioner för en instruktör som heter Sandra Eriksson. Här kan du läsa om våra två första lektioner.   Du hänger väl med till www.hundid.se? ...

Förra helgen var jag och Kaj i väg på äventyr, närmare bestämt på utställning i Köping. Kaj uppförde sig som en prins och betedde sig som om han aldrig gjort annat än travat vackert och visat upp sig snyggt. Resultatmässigt ner som en pannkaka och up...

Jag flyttar nu mitt bloggande till www.hundid.se eller hundid.wordpress.com (adresserna leder till samma sida och båda ska fungera att lägga in på t.ex. bloglovin eller Google reader). Anledningen är helt enkelt att det känns mer logiskt att samla al...